LIVE
HQ
logo hd live | Phantom Fury
See in hd icon

Chat

X
      😁 😂 😃 😄 😅 😆 😇 😈 😉 😊 😋 😌 😍 😏 😐 😑 😒 😓 😔 😕 😖 😗 😘 😙 😚 😛 😜 😝 😞 😟 😠 😡 😢 😣 😤 😥 😦 😧 😨 😩 😪 😫 😬 😭 😮 😯 😰 😱 😲 😳 😴 😵 😶 😷 😸 😹 😺 😻 😼 😽 😾 😿 🙀 🙁 🙂 🙃 🙄
      Svenska
      Gamereactor
      artiklar

      Månadens mest spelade: Mars 2024

      Det återstår nu bara ett drygt dygn av mars 2024 vilket enligt gamla traditioner innebär att den samlade redaktionen delar med sig av det vi spelat under de gångna fyra veckorna...

      Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

      * Obligatoriskt att fylla i
      HQ

      Conny Andersson:
      Final Fantasy VII: Rebirth
      Jag hängde med Cloud, Barret, Tifa och resten av gänget under större delen av denna månaden. Det dyker liksom upp sådana där spel som ibland tar över all tid, sätter allt annat man spelar på paus och så lever man i den där bubblan av att dedikera sig helt till ett episkt äventyr under en period. Förra året var det Tears of the Kingdom som för mig var ett av de mest efterlängtade spelen någonsin. Detta året var det Rebirth. Man längtar som en tok efter något och så plötsligt är det där efter alla år av ivrig längtan. Det är en märklig känsla, men en bra sådan.

      Som helhet är jag mycket nöjd med hur spelet var. Det finns delar som är lite långdragna och det är inte helt perfekt men det är det ju ingenting som riktigt är. En del kritik kan således föras fram främst angående tempot men när eftertexterna till slut rullade så kändes det som att jag varit med om något riktigt speciellt. Jag har en svag punkt för det där med saker som är en resa, konceptet med att ta karaktärer på en road-trip fungerar väldigt bra i både spel och film och här lyckades Square Enix på ett makalöst vis snitsla karaktärerna runt på en sådan. Det fanns i princip hela tiden ögonblick som fängslade och det kändes också som att nästa etapp på färden skulle bjuda på något alldeles extra. Man lyckades väl med att hålla mig intresserad när jag tog mig från punkt till punkt och när jag anlände till nya platser, och alla resor däremellan, så höll man mig sysselsatt och fascinerad. Och så då Queens Blood, detta magnifika minispel som var en berättelse i sig och varje gång det dök upp nya och svårare motstånd jublade jag och sprang fort dit för att försöka vinna. Efter dryga 75 timmar rullade eftertexterna och jag som vanligtvis inte brukar återvända till spel kommer dock denna gång definitivt göra det. Jag måste göra klar samtliga sidouppdrag, hitta allt i varje region och det känns fint att veta att jag har flertalet timmar kvar med något av det bästa jag spelat under de senaste åren.

      Månadens mest spelade: Mars 2024
      Mackegård erkänner att han hade fel om Elden Ring, okej? Gnussa nu inte detta i hans söta lilla ansikte.

      Olof Westerberg:
      Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty
      Som en del av mina förberedelser inför den stekheta remaken av Metal Gear Solid 3: Snake Eater har jag ägnat mars månad åt att bland annat spela om det andra Metal Gear Solid-äventyret. Mina barndomsminnen av titeln är idag oerhört grumliga, så det var i princip helt utan förväntningar som jag bungy-hoppade ner på fartyget från Brooklyn Bridge, där i början av spelet. Från en stämning inledningsvis så tät att det den går att skära i med kniv, så förlorar Sons of Liberty tyvärr mycket av sitt momentum så fort det klipps till oljeplattformen Big Shell en knapp timme senare. Den soligt grönbruna, likartade miljödesignen lever inte upp till inledningen (eller föregångarens) noir-mystiska mörker, och gör att jag snart tröttnar på det ändlösa hit-och-dit-springandet. Spelmomenten är inte tillräckligt knasiga/intressanta för att motivera den svårmanövrerade kontrollen, och dialogen saknar mycket av den udd som föregångaren har. Det blir ofta mest bara långtråkigt och... udda snack, som inte leder någonstans. Raiden, komplett med kroppsstrumpa och Bröderna Lejonhjärta-frisyr, levererar inte heller ett uns av den råbarkade coolhet som Snake och David Hayter briljerar med i ettan. Det är först framåt slutet av spelet som Hideo Kojima liksom vaknar till liv och, till viss del, når upp till föregångarens storhet. Överlag är detta dock, med marginal, den svagare delen av den ursprungliga speltrion. Men nu är jag, i alla fall, up to date och redo för Delta. Kalla kriget here we come!

      Detta är en annons:

      Patrik Severin:
      The Elder Scrolls V: Skyrim
      Vid sidan av nya lanseringar jag sitter med mycket på slutet av månaden, har jag återupptagit lite moddande av den odödliga klassikern Skyrim. Även om jag förmodligen spenderar mer tid att upprätta listor, lösa problem och modifiera kärnupplevelsen är det rätt roande. Med hjälp av nya projekt där ute kan man verkligen få ihop fantastiska byggen. Jag pratar inte enbart om visuella förbättringar utan också om spelmässiga. Större städer, mer liv i världen, nya uppdrag och massvis med nya saker skapar äventyr som är annorlunda än tidigare. Med säsonger där temperatur, väder och annat påverkar världen och din karaktär kan du behöva vänta perioder för att lättare komma åt vissa regioner. I andra situationer är det klokt att göra vissa saker tidigt. Bara en sådan resa som att bege sig upp på berget för att träffa prästerna/munkarna är en helt annan upplevelse än i originalet. Med ett museum och arbete där får dina äventyr ny betydelse när du upptäcker världens begravda skatter. Med nya skicklighetsträd, fler kompanjoner, förändrad ekonomi och massvis med ändringar kan du skräddarsy din upplevelse till att nästan kännas som att du spelade för första gången igen.

      Marie Liljegren:
      Rise of the Ronin
      Denna månad har jag suttit som klistrad vid min Playstation 5 alla lediga stunder jag lyckats skrapa ihop. Jag fick uppdraget att recensera Rise of the Ronin och jag tog mitt uppdrag på största allvar och har verkligen försökt att uppleva precis allt som finns gömt i spelet. Mitt liv som Ronin har varit beroendeframkallande och jag har uppskattat min tid i Japan. Det har varit en blandning av skön utforskning och snabba strider och jag får väl säga att jag har saknat ett spel med öppen värld att få kasta mig in i den senaste tiden. Just nu jobbar jag hårt för att få 100% på kartan och att nosa upp alla gömda kistor vilket tar sin lilla tid men jag har alltid funnit det rätt rogivande att dammsuga spelkartor på slutet. Man kan ju liksom inte sitta och slipa sina svärd hela tiden. Ibland måste man få tid att bara lalla runt.

      Jonas Mäki:
      Like a Dragon: Infinite Wealth
      Det börjar onekligen vara dags att ta farväl av Ichiban Kasuga och gänget efter sisådär 150 spelade timmar, men Ryu Ga Gotoku Studio har verkligen fyllt sitt spel med innehåll och självklart vill jag låsa upp allt. Ännu finns det spektakulära stridsanimationer jag inte sett, high scores att slå och klara det där förbaskade baseball-minispelet som var min nemesis även i föregångaren. Det är verkligen ett spel jag ytterst motvilligt vill lägga ifrån mig eftersom jag vet att det kommer ta minst tre år innan jag återser spelvärldens mest älskvärde protagonist, och därför har jag under mars verkligen sett till att krama ur de sista dropparna underhållning ur ett spel som snabbt seglat upp som ett av mina absoluta favoritspel, och jag avundas verkligen alla ni som fortfarande inte påbörjat detta underbara japanska rollspel.

      Niclas Wallin:
      Bluey: The Videogame
      Lillgrabben växer i en rasande takt och jag tycker mig märka att han visar ett visst intresse för spel eller så är det bara som så att han gillar sådant som är färgglatt och animerat. Hur det än ligger till med den saken så gillar han Bluey och när spelet släpptes på Game Pass kändes det ju givet att ladda ner och prova att spela lite med honom. Tyvärr är han fortfarande ganska värdelös på att styra, vilket såklart beror på att hans händer är lite för små för handkontrollen ännu så han är ursäktad men glädjande nog så satt han ändå lugnt i mitt knä medans vi sprang runt i Blueys hus där vi löste små pussel och letade efter skatter. Till den grad att han nästkommande dag hämtade min handkontroll och faktiskt sa "Bluey" så då var det ju bara att starta upp och köra igen och det har blivit en del härliga tillfällen med ett väldigt mysigt litet spel under mars månad. Min son utvecklas helt klart åt rätt håll.

      Detta är en annons:

      Petter Hegevall:
      Call of Duty: Warzone
      En betydande del av mig har verkligen ledsnat. Efter 1000 timmar och med tanke på hur dålig jag fortfarande är i Warzone, vore det knepigt annars. Men det är den sociala aspekten som drar in mig, minst tre kvällar i veckan (minst). För jag har åtminstone sex goda vänner som snudd-på dagligen tillbringar tid på Urzikstan, Vondel eller Fortune's Keep och det finns naturligtvis ett värde i att som stressad farsa med långa arbetsdagar kunna varva ned, snacka lite skit i lobbyn och klappa folk med Riot Shield på någon av Activisions battle royale-kartor. På onsdag är det dessutom då äntligen dags för Rebirth Island vilket jag verkligen ser fram emot.

      André Lamartine:
      Baldur's Gate III
      Ja, vad ska man säga? Larian har gjort det igen: fångat mig i en spelvärld så detaljerad och säreget att man glömmer bort rutiner och andra vardagsplikter för en stund, för att istället låta sig vaggas in i Faerûns trygga armar. Inte sedan Divinity Original Sin 2 har jag haft så här roligt och trots att jag upprepar en hel del saker som jag redan har gjort under min första spelomgång finns det alltid gömda nyanser och hemligheter som lyckas överraska i samma ögonblick som man tror att man redan har upptäckt allt. Nu har jag exempelvis äntligen rekryterat drow-donnan Minthara, en karaktär som jag inte ens visste gick att rekrytera då hon bara var en av många fiender jag tog kål på första gången och visar hur lite man egentligen har skrapat på den fantastiska ytan. Det ser ut som att det bara blir Baldur's Gate III under påskhelgen.

      Månadens mest spelade: Mars 2024
      Jocke dyrkar Star Stable och har lagt cirka 420 dollar i sitt favoritspel under den gångna månaden.

      Johan Mackegård:
      Elden Ring
      Jag hade fel, okej? Tidigt sommaren 2022 hade jag släppt alla förhoppningar om att någonsin bli kompis med From Softwares senaste fantasyvärld. Jag gillade inte alls de öppna miljöerna, körde mer eller mindre fast direkt efter boss nummer två och hade inte en susning om vart jag skulle gå för att ta mig vidare. Efter att ha vandrat runt som en blind höna på ett nöjesfält i vad som kändes som en evighet så hamnade jag till slut i ett land där marken var röd och enorma kråkdemoner trängdes om att få äta mig till både frukost, lunch och middag. Jag dog, dog igen, igen - och återigen mot samma förbaskade grupp fåglar som minsann hade beslutat sig för att precis hela tallriksmodellen skulle bestå av Johan Mackegård, för alltid. Där gav jag upp, för två år sedan. Nu är jag dock tillbaka och detta helt på grund av att min lillebror Olof till slut övertalade mig om att ge Elden Ring ett sista försök och att, tillsammans kriga oss igenom The Lands Between i co-op. Det visade sig vara precis vad jag behövde för att äntligen kunna uppskatta From Softwares öppna värld som den ädelsten den visade sig vara. Som den sista människan på planeten är jag således i full färd med att uppleva Elden Rings brutalt magiska verklighet med helt nyvakna ögon. Trots att jag fortfarande inte lyckats lista ut hur jag får min karaktär att dela ut någon form av vettig skada, så är det väldigt spännande att, i egenskap av aspirerande faith-build, pröva på nya heliga vapen och trollformler (där Crucible Horns i nuläget är storfavorit). Jag kryper till korset, helt enkelt. Elden Ring är kanon. Så är det med det.

      Henric Pettersson:
      Final Fantasy VII: Rebirth
      Herr-e-guuud vad jag haft svårt att lägga ifrån mig Final Fantasy VII: Rebirth sedan Square Enix skickade det till mig inför min recension. I slutet av förra veckan såg jag efter hundra timmar eftertexterna rulla men jag är långt från färdig. Den senaste veckan har jag ägnat mig åt att ta mig an spelets endgame-innehåll vilket, minst sagt, är ett gediget sådant. När det väl är färdigt (om jag ens lyckas klara alla brutala och legendariska utmaningar) är det dags för en ny genomspelning på svåraste svårighetsgraden för att till slut kamma hem platinumtrofén. Vi får helt enkelt vänta och se om jag är färdig tills nästa månad och kanske kan skriva om något annat då. Du glömmer väl inte att spela det kanske bästa spelet hittills i år?

      Marcus Persson:
      Valheim
      Då var det återigen dags. Mycket tyder på att den nya expansionen Ashlands som vi gått och väntat på i över ett år nu, bara är veckor eller någon månad från release. Blogginläggen från utvecklarna har duggat tätt och varit fyllda med små godbitar om vad som komma skall. Så vad bättre än att vad som känns som femtioelfte gången dra samman vännerna för en fräsch genomspelning av den helsvenska vikingasuccén. Nya äventyr väntar i spelet som aldrig slutar underhålla.

      Johan Vahlström:
      Ni no Kuni: Wrath of the White Witch Remastered
      När jag såg att Ni no Kuni skulle tas bort från Game Pass tänkte jag att det började brinna i knutarna. Det var ju faktiskt mitt personliga favoritspel från hela PS3-generationen. Nio dagar hade jag på mig att spela igenom det. Så jag satte igång. Jag måste ju hinna spela igenom det en gång åtminstone innan det tas bort, tänkte jag. Sedan möttes vi av nyheten att det stannar på Game Pass ändå. Men spelet är så fruktansvärt bra att jag fortsatte spela. Berättelsen är något av det bästa jag någonsin upplevt. Inledningen sätter tonen på en gång. Jag vet precis vad som väntar, men jag är aldrig förberedd på det. Ghibli-gjorda utseendet sätter pricken över i:et. Ett mästerverk.

      Månadens mest spelade: Mars 2024
      Marie gillar verkligen Ronin och har spelat det mycket under mars 2024.

      Joakim Sjögren:
      Star Stable
      Det kändes sorgligt för min del att favoritspelet Star Stable tvingades utstå hård kritik när utvecklarna Pixel Tales beslutade sig för att rulla ut reklam direkt ritad mot barn. För jag gillar verkligen spelet och jag gillade verkligen reklamen där vi spelare erbjöds köpa nya föl till billigt pris. Jag lade 4400 kronor på Star Stable under den gångna månaden och ångrar inte ett öre. För när jag inte ryktar, tvättar, matar eller rider min vackra häst "Rickard" drömmer jag om hans silkeslent glansiga, vackra rygg.

      Vad har du spelat under mars 2024?



      Loading next content