Conny Andersson:
Crimson Desert
Vissa månader vet man liksom på förhand vad som kommer ta upp hela ens tid. Jag hade höga förväntningar på Pearl Abyss actionäventyr och såg fram emot att få utforska den enorma världen. Det kändes på förhand som det skulle bli något alldeles speciellt. Såhär knappa två veckor efter release börjar jag närma mig 80 timmars speltid. Det har verkligen spelats flitigt och jag är så glad, så glad att Crimson Desert levererar det jag önskade mig och hoppades på.
Det är långt ifrån perfekt. Men för några dagar sedan skrev jag en krönika om hur mycket jag älskade allt det bjöd mig på. Dryga 30 timmar speltid sedan dess och kärleken har bara växt sig starkare. Som spel har det sina brister, absolut, men som en open world-upplevelse är det närmast perfekt - eller åtminstone så mycket av det jag personligen önskar mig. Jag är en lycklig pojke/man/gubbe varje gång jag startar spelet och ger mig ut på nya äventyr och även så enormt lycklig för att jag har så mycket kvar att uppleva i det.
Fredrik Malmquist:
Pokopia
Denna månaden har jag enkom spelat Pokopia (om inte två-tre sessioner med yngsta sonen när han behövde hjälp med Minecraft räknas). Pokopia är är perfekt för mig som har svårt att hitta tillfällena att spela längre sammanhängande sessioner för tillfället. Jag startar spelet, bygger några habitat, några hus och hittar några nya Pokémon för att sedan stänga av. Jag har inte bråttom och befinner mig således i första zonen fortfarande. Har iallafall lyckats hitta min favorit, Charizard. Det visade sig vara ett briljant drag av Game Freak att låta andra leka i deras sandlåda. Pokopia känns nytt, snyggt och roligt för hela familjen. Det är inte alls osannolikt att detta kommer vara det spelet jag har spelat absolut flest gånger när spelåret skall sammanfattas i december.
Martin Carlsson:
Conker's Bad Fur Day
Retro! Inte uteslutande, då jag massakrerat anstormande Warhammer-varelser av varierande utseende, storlek och antal i Warhammer 40.000: Space Marine II, också. Men jag har lagt desto mer tid på just lite äldre spel den här månaden, närmare bestämt titlar från Nintendo 64. Jag har alltid diggat Rare; från Cobra Triangle och R.C Pro AM till Donkey Kong Country och GoldenEye. Utvecklaren som halvvägs genom 90-talet karbonkopierade framförallt Nintendos koncept och lade sin egna twist på anrättningen eller genren.
Conker's Bad Fur Day var det sista spelet som den brittiska utvecklaren släppte till Nintendo 64. Det är något av ett magnum opus för min del och ett ikoniskt spel på så många sätt. Från öppningen där ekorren Conker med motorsåg slaktar sönder N64-symbolen och därefter bortser från alla regelverk; det är blodigt, det är porrigt, det är fylla och svordomar - och man driver med precis alla populärkulturella käftsmällar värda namnet. A Clockwork Orange, Terminator, Jaws, The Exorcist, Pulp Fiction, Back to the Future, Braveheart... för att nämna några - man skonar ingen, och gör det med glimten i ögat hela vägen. Jag saknar gamla Rare med sin kreativa ådra och fria tyglar. De är inte riktigt samma utvecklare i dagsläget och har blivit förminskade till vad som närmast kan betraktas som en tragisk träl utan större inflytande.
Johan Mackegård:
Death Stranding
Jag kämpar vidare! Min relation till Kojimas postapokalyptiska brevbärarsimulator är allt annat än en enkel sådan men jag vill inte ge upp. Jag tycker egentligen väldigt mycket om Death Stranding och har bestämt mig för att fortsätta hajka med Norman Reedus tills dess att eftertexterna rullar. Motivationen till att plocka upp kontrollen inför varje session är dock fortsatt låg även nu en dryg tredjedel in i äventyret, detta trots att jag i regel har det ganska roligt de gånger som jag lyckas ta mig över tröskeln och in i Hideos märkliga fantasivärld. Miljöerna är fortsatt fantastiska och även berättelsen börjar ta sig men vad som tar emot är en känsla av ansvar som säger att jag måste ro detta i hamn nu, innan jag tar mig an något annat, vilket i och för sig är vad jag har bestämt mig för. Ett sorts nu-eller-aldrig-läge om man så vill och eftersom Death Stranding har hyllats av många profiler i branschen, vars åsikter jag ändå värderar högt, är jag inställd på att detta ska ske nu och inte aldrig. Hur lång tid det än må ta. Så jag traskar vidare, kanske inte helt nöjd med situationen men fast målmedveten om att jag ska ge detta äventyr den ärligaste av chanser. Vi får se hur långt jag har tagit mig nästa månad!
Patrik Severin:
Laysara: Summit Kingdom
Har spelat en hel del av denna stadsbyggartitel under mars månad. Det är ganska jämnt mellan detta och Death Stranding 2 på PC. Laysara: Summit Kingdomär en extremt vacker, avslappnande stadsbyggare som trots det ändå bjuder på både utmaningar och tänkande. Varje miljö är i kontrast till Cities: Skylines II begränsad. Du kan bara bygga så mycket och upplevelsen tenderar att bli mer av ett pussel än något annat. Det påminner mig också om lite äldre spel som Pharao, Zeus: Master of Olympus and its expansion, Poseidon: Master of Atlantis. Jag tycker att det lyckas ringa in något unikt med att vara en stadsbyggare i bergsområden med ett tydligt fokus och avgränsat spelmässigt innehåll. Ibland kan du inte bygga allt utan måste prioritera och använda dig av både broar och hissar för att bygga specialiserade distrikt på olika höjd. Det är inte helt perfekt, jag tycker att det ibland blir lite repetitivt och saknar inslag vi annars ser i genren. Det blir heller aldrig riktigt lika allvarligt som i Frostpunk om du gör missar vilket leder till en enklare svårighetsgrad än konteporära konkurrenter. Det ska dock sägas att det inte behövs vara ultrasvårt, det är ett mysigt och bra spel. Av den anledningen spelar jag det lite titt som tätt och är mäkta imponerad vad ett spel som inte vill göra allt utan något specifikt kan åstadkomma i en annars trångbefolkad genre.
Marie Liljegren:
Planet of Lana 2
Hade jag varit i en anonym grupp hade jag nog fått ställa mig upp och avslöja att Mitt namn är Marie och jag spelar inte Indiespel. Jag vet egentligen inte varför men jag misstänker att det har varit någon slags fördom som pockat i mitt undermedvetna att är spelet inte påkostat till tänderna så kan det helt enkelt inte vara särskilt bra. Ja, jag vet, låter ju helt rabiat löjligt när man hör det så här.
Men så för några veckor sedan under en holksession, ni vet en sådan där när man sitter på tok för länge på holken så tid och rum försvinner men så även din känsel i benen så sprang jag på en recension som min kära kollega Jocke skrivit och i kombination med den och trailern som visades i texten så kände jag mig manad att lägga mina fördomar på hyllan och bara hoppa rakt in i spelet med huvudet före.
Och oj, vad jag har missat. Det är ett helt ljuvligt litet plattformsspel som är så där charmigt handmålat och på något underligt sätt så är det riktigt uppfriskande att spela ett spel där man inte förstår det som sägs med ord men du förstår med handling. Om det på något sätt låter vettigt. För i spelet talas ett språk som inte finns och ändå så hänger man med på ett underligt vis när Lana och Anua och Lanas robotkisse Mui kommunicerar. Små relativt enkla pussel förgyller också min tid där jag springer fram på planeten Nova.
Det enda som oroar mig i min framfart är om jag går miste om något eftersom jag inte kört det första spelet tack vare mina tidigare fördomar och den rena dumheten. Jag har insett hur mycket jag behöver lugnare spel att varva ner med när man suttit timmar i spel där det stora hela bara går ut på hur många man dödar. Så detta har varit ett skönt avbrott, men även ett avbrott mot krånglig spelmekanik och menyer som driver en till vansinne. I Planet of Lana 2 är allt väldigt avskalat och klart mycket lugnare än det jag är van vid och jag gillar detta skarpt.
Joel Pettersson:
Retro Rewind - Video Store Simulator
Mars månad har varit lite speciell. Inte bara på grund av att chef-Mackan fyllde år och blev ännu äldre, utan för att jag inte haft någon särskild lust och energi åt att ägna min tid åt spel alls egentligen. Den perioden har jag skakat av mig nu, men det spelet jag lagt allra mest tid på är ändå Crimson Desert. Jag tänker inte avslöja vad jag tycker om det - för det kommer en krönika på det ämnet i veckan någon gång. Istället så låter jag rampljuset i Mest-texten gå till ett annat spel.
Retro Rewind - Video Store Simulator är ett spel där man styr sin alldeles egna videobutik. Det äger rum i början av nittiotalet när varje liten byhåla hade sin egna butik där man kunde hyra film. Och Jesus-Kristus vilket mysigt spel. Bara en sån sak som att kunderna lämnar tillbaka filmerna i en liten lucka utanför och att man måste spola tillbaka vissa innan de kan ställas tillbaka på hyllan igen. Eller grejen att det släpps nya filmer emellanåt och om man köper tillräckligt många nya så får man med en pappfigur som man kan ställa bredvid hyllan med nya heta rullar. Otrolig nostalgi och ett genuint bra butikssimulator-spel.
Kenny Nordgren:
Battlefield 6
Skräll, eller hur? Jag och min fru spelade en timme Super Mario Bros. Wonder igår, men bortsett från det så har Battlefield 6 snurrat oavbrutet i min PS5. En ny karta har tillkommit, Hagental Base, som jag inte tycker är rolig alls. Alldeles för mycket close combat för min smak. För att få någon form av kill streak behöver man stå campandes i något hörn och kasta granater. Typ. Inte särskilt rolig. När jag lär mig kartan, har spelat den 20 gånger, kanske jag tycker annat. Det ska också sägas att jag enbart lirar enbart Conquest. Ibland skojar jag till det och tar något annat spelsätt, men jag spelar klart kartan och sedan hoppar jag tillbaka till Conquest. Det är där jag hör hemma, känner jag.
Johan Vahlström:
EA Sports College Football 26
Plötsligt dök det upp på Game Pass, alternativet till Madden NFL, som handlar om att spela amerikanskt handägg (football) med skolungdomar. Ett spel som jag gillade när det introducerades under förrförra året. Nu är det här visserligen inte nytt längre, den amerikanska fotbollssäsongen är ju slut sedan några månader, men det är ju fullt spelbart. Jag tycker att College Football har ett mycket mer intressant "franchise"-läge än Madden. Här får du bossa över en skolas lag med det lilla problemet att spelare lämnar varje år då de tar studenten eller flyttar till en annan skola. Därför måste det också rekryteras nya elever varje säsong. Spelmässigt är det väl inte det bästa sportspelet någonsin, men fortfarande helt okej. Det var mest ett utfyllnadsspel för mig under mars månad i väntan på något bättre att spela.
Jonas Mäki:
Pokémon Pokopia
Jag vet, Johan Mackegård hade förvarnat i sin recension av titeln, där han skrev hur svårt det är att lägga ifrån sig spelet. Det blir ju så gärna "bara en timme till". Och under månaden har jag konstaterat att han har rätt. Det ges nya möjligheter i ett närmast kirurgiskt perfekt tempo, Pokémons dyker upp i takt med att de får beboeliga habitat och världen går att terraforma efter behov samt att jag får allt fler föremål för att göra fräna grejer med. Pokémon Pokopia har dessutom blivit spelet som på allvar visar hur fiffigt det är att kunna lägga sina Joy-Cons på en platt yta och använda dem som möss, något som passar perfekt här. Allt detta har sammantaget fått mig att under en månads tid harmoniskt ha skapat, pysslat och gejmat medan blodtrycket sjunkit till smått komatösa nivåer (tror jag) - medan jag tyst sagt till mig själv upprepade gånger: "bara en timme till".
Marcus Persson:
Core Keeper
Mars har tackat för sig, och någonstans mellan vintertröttheten och vårens första tveksamma solstrålar har jag i princip bott i Core Keeper. Pugstorms charmiga survival-äventyr med precis lagom balans av alla de beståndsdelar som gör genren så evinnerligt beroendeframkallande. En hypnotisk gameplay-loop som ofta slutar med att man tittar upp från skärmen med glansiga ögon och inser att klockan är helt orimligt mycket. Ni vet, nästan så där att man genuint skäms. Som vuxen borde man ju veta bättre, eller? Nä, det finns så klart inget med spelande som man ska skämmas över och jag tänker sannerligen inte göra det i varje fall. Stänga av hjärnan, låta stressen rinna bort och bara stå där i de pixliga grottorna och knacka sten. Det är den perfekta mixen av lugn blandat med stadiga framsteg, och även om mars månad har nått sitt slut så har mitt grävande inte det. Inte ens nära.
Joakim Sjögren:
The Witcher 3: Wild Hunt
så fort det började tisslas och tasslas om att en expansion till mästerverket The Witcher 3: Wild Hunt var i görningen, så här över tio år sedan spelets release, så blev jag sugen att återvända till Velen, återbesöka gatorna i Oxenfort och vandra runt bland kvarteren i Novigrad. Jag har faktiskt inte spelat som Geralt sedan 2015, och att återigen få vandra i monsterjägares breda skor har varit en ren fröjd. Den uppdaterade grafiken till de nyare konsolerna har gjort mycket för att hålla upplevelsen fräsch, och när allt från världsbyggandet till uppdragsdesigen fortfarande håller skyhög nivå så har det varit ett sant nöje att spela om detta eminenta äventyr. Nu hoppas vi bara på den där ryktade expansionen som sagt...
Vad har du själv lirat under mars?