Månadens mest spelade: November 2023

Johan Mackegård:
Resident Evil 4: Remake
Jag hämtade faktiskt hem omtolkningen av Capcoms hyllade fyra redan ett par dagar efter att den släppts på marknaden i mars. Ett par timmar hann jag dessutom lägga innan livet brakade emellan, som det tenderar att göra när det är som minst lägligt. Resan genom Resident Evil 4 fick läggas på is medan olika recensionsuppdrag för briljanta titlar som Tears of the Kingdom och Pikmin 4 avlöste varandra samtidigt som olika händelser i livet på ett eller annat sätt tog mig ur stämningen för lite hederlig atmosfärisk zombie-action. Nu, ett drygt halvår senare är jag dock tillbaka hos Leon som tålmodigt har stått och väntat på mig där jag lämnade honom vid handlarens skyttebana någon gång i våras. Resan återupptogs omedelbums och under november månad har vi återigen krigat mot odött sattyg tillsammans i vad jag anser vara ett av de snyggaste och medryckande spelen på länge. Jag som skämts en smula över att aldrig ha fått chansen att uppleva Resident Evil 4 när det begav sig i mitten på 00-talet har under den gångna månaden vänt i uppfattningen och ser det numera som lite av en styrka, att jag får uppleva denna briljans, helt ovetande om vad som komma skall. Än är vi inte färdiga, jag och Leon, men resan fortsätter och jag blir mer och mer indragen i ruskigheterna efter varje avfyrad kula.

Måns Lindman:
Football Manager 2024
Det har varit en månad i simulatorns tecken. I egenskap av mästerbagaren Degevall knådade jag småfrallor i Bakery Simulator till de smäktande tonerna av Michael Bolton och jag tillbringade också ett gäng timmar i den betydligt mer fartfyllda dejting och skejting-simulatorn Thirsty Suitors men allra mest tid har jag ändå spenderat i Football Manager 2024. Jag har inte mycket till övers för FIFA-spelen men att styra skutan själv, det är något annat det. Det är en alldeles speciell känsla att korka upp en flaska rött och slå sig ner i soffan för att börja skapa ett fotbollslag från grunden.

Euforin i att redan efter andra året ta Glenns IF från gärdsgårdsserien till den stora scenen för att sedan en riktig pissig vårdag i ett symboliskt ösregn över Feskekôrka IP, framför de besvikna hemmafansen ramla rätt ner i superettan igen. Att nu tvingas börja om igen med mindre plånbok och halvstela gubbar från fyndhörnan. En styrelse som är allt annat än nöjd och den osköna känslan av att när som helst kunna få sparken. Å andra sidan, den monumentala lyckan när allt vänder på nytt. När en pojkvasker överpresterar i ungdomsleden och sedan kan säljas vidare för ruskiga pengar, följt av besvikelsen i att investera dessa stålar i en striker som mer bryr sig om att lipa över dålig stämning i omklädningsrummet än att prestera på planen. Det har i vanlig ordning varit himmel och helvete men det är ju det jag älskar med Football Manager. Ingen säsong är den andra lik.

André Lamartine:
Dark Souls III
Jag trodde att jag skulle fortsätta med Baldur's Gate III även denna månad och påbörja en ny kampanj som The Dark Urge, men av någon anledning blev det istället Dark Souls III - det allra första Dark Souls-spelet jag någonsin har spelat. Kärleken till From Softwares deprimerande och askfyllda värld finns fortfarande där, men det frustrerande är att jag plötsligt kämpar med bossar som tidigare aldrig har varit ett problem. Detta för att jag testar nya builds, men överväger nästan att bara drämma allt och alla med ett gigantiskt svärd istället för att fiffla med trollkonster och dexterity-builds. Det är dock det som är det roliga med Dark Souls; man dör och dör och dör och dör, oavsett vilken klass man är eller vilken strategi man än har. Och man älskar det. Straffa mig mer, Miyazaki!

Marcus Persson:
F1 23
Med en sprillans ny dator innehållandes Intels senaste 14:e generation av överklockade processor under huven, minnen från Kingston och ett RTX 4070 från Asus så kändes det som ett bra läge att återvända till något lite mer grafiskt krävande än det jag spelat under 2023, såhär långt. Något som fick mig att återigen installera EA och Codemasters senaste F1-spel, denna gång med inställningarna uppskruvade i taket. Att årets säsong dessutom precis har avslutats gjorde att det hela kändes än mer rätt, och att dessutom få återuppleva dramatiken i Braking Point, spelets singleplayer-läge, var riktigt kul. För det går sannerligen inte att klandra F1 23 för att vara ett fult spel, smakfull ljussättning och hyperdetaljerade bilar som verkligen kommer till liv med en dator som kan pressa spelet. Las Vegas inte minst såg absolut briljant ut med sina många ljuskällor under den mörka aftonhimmeln. En riktig fröjd för ögonen och med silkeslen bilduppdatering som grädde på moset.

Conny Andersson:
Alan Wake 2
Det var varit en produktiv månad för egen del men det var framförallt Saga och Alans äventyr i Bright Falls som blev den stora prioriteringen. Och jodå, jag är nöjd med äventyret. Mycket nöjd till stora delar. Remedy är kompromisslösa när det kommer till mycket. De kör sin grej. Går sin egen väg, och så vidare och mycket i Alan Wake 2 känns klassiskt samtidigt som mycket är utflippat. Det är inte alltid det håller ihop, och det är inte alltid det är perfekt. Men det gör inte så mycket när stora delar av detta mystiska äventyr är så fängslande och underhållande. Det går att se tillbaka på många ögonblick med en sorts blandning av förtjusning och "vad var det jag var om?" och det gör spelet givetvis unikt, även om det bakom allt det vilar ett ganska normalt action/äventyr. Men det är väl just det där att det samtidigt inte är helt normalt som gör det till just något speciellt, i ordets alla bemärkelser.

Något som Alan Wake 2 lyckades väldigt bra med var att jag hela tiden ville vidare. Så fort jag stängde av konsolen såg jag fram emot nästa spelpass. Jag fick nästan tvinga mig själv att vara färdig för dagen, så att jag kunde dra ut på upplevelsen lite längre. Det är perfekt att spelet är lite episodiskt i sin utformning så att man efter ett avklarat parti kan känna sig nöjd, lägga ifrån sig handkontrollen och se fram emot nästa dag då man kan fortsätta spela. Just denna känslan tycker jag fanns här till stor grad och gjorde att mitt intresse för äventyret hölls uppe hela tiden. Så, tills vi får lite DLC drar jag igång "Herald of Darkness"-dängan på Spotify för jag vet inte vilken gång i ordningen, och längtar tills Remedy återigen placerar mig i sin märkliga värld av mörker och galenskap.

Niclas Wallin:
Call of Duty: Black Ops
Enligt mig är Black Ops det sista riktigt bra spelet i serien, efter det gick det tyvärr stadigt utför och även om jag haft lite kul med vissa av de nyare så har det ändå mest känts trött. Snubblade då över första Black Ops i Microsoft Store för ett par veckor sedan och efter lite funderande så slog jag till och det visade sig då att alla mina gubbar gjort exakt samma sak. Great minds think alike. Så vi dök in i det och upptäckte till vår stora förvåning att detta trots sin ålder var långt ifrån dött, det är fortfarande en bra bit över 100 000 som spelar närhelst man loggar in, vilket är rätt otroligt. Roligt har jag haft också, de reflexer jag en gång hade är ju borta men helt usel har jag heller inte varit. Det lär bli fler kvällar framöver med gamla goda "Blops" det är ett som är säkert det. Kanske drar jag rentav igenom kampanjen igen också någon kväll, jag minns att även den var en av de sista jag verkligen gillade.

Patrik Severin:
Counter-Strike 2
Jag har spenderat tusentals timmar genom åren i Counter-Strike. Det har varit en självklarhet att jag fortsatte med tvåan. Även om det är en uppgraderad version av Counter-Strike: Go tror jag att tvåan kommer att bli ännu bättre. Mycket av det spelmässiga är redan vassare och det visuella hjälper till. Jag kan kritisera antifusk-systemet och hur folk som tittar runt hörn har ett övertag. Samtidigt gillar jag det nya formatet med 12 rundor. Det är både roligare att titta på och spela. Just nu behöver titeln några nya kartor, puts runt det spelmässiga och lite ekonomibalansering. Vid sidan av det tror jag att Counter-Strike 2 kommer att skina över tid. Jag gillar också att det ersatte Go för att inte splittra comunityn. Trots att bristerna finns där gillar jag att återvända gång på gång för att besegra ett motståndarlag i ett av spelvärldens bästa flerspelarupplevelser.

Marie Liljegren:
The Last of Us Part 1
Det finns vissa spel i mitt spelbibliotek som spelas om och om igen och TLOU är ett av dessa. Men denna gång har jag fyndat spelet till min Playstation 5 och kan nu njuta av den snyggare grafiken när jag lirar ett av mina absoluta favoritspel. Jag njuter av samspelet emellan Ellie och Joel, av att smyga på fiender och sätta en kniv i ryggen på dom när de minst anar men även av att nosa runt efter saker att samla på. Det är konstigt att man liksom inte tröttnar när man kört spelet så många gånger som jag nu gjort sen det släpptes 2013 men få spel har i min bok sån otroligt bra story och karaktärer som man verkligen bryr sig om. Om jag fick ta med mig fem spel till en öde ö skulle detta absolut vara ett av dom. Då hade jag hängt med Joel och hans skäggstubb varje dag.

Joakim Sjögren:
The Last Faith
Vad får man om man blandar Castlevania och Bloodborne? Jo, ett av årets bästa pixeläventyr såklart. Med The Last Faith visar nämligen utvecklarna Kumi Souls Games att man kan tampas med de bästa, och oavsett om konkurrensen stavas Konami eller From Software så gör man inte bort sig någonstans. För detta gotiska indiespel levererar allt man kan tänka sig från genren giganter, och man gör det för det mesta på ett ytterst kompetent och självsäkert sött. Vi snackar en härlig utmaning, grym design och en tätvuxen stämning som kittlar såväl ens ögon som öron titt som tätt. Om ni inte redan har tagit er för att införskaffa denna mörka skräcksaga så rekommenderar jag er att göra det nu med detsamma. The Last Faith är ett Metroidvania av absolut toppklass.

Henric Pettersson:
Lies of P
De som känner mig vet att jag är ett massivt fan av spelen från From Software där Bloodborne och Elden Ring utmärker sig som två favoriter. Jag skulle till och med vilja påstå att det är bland de bästa spelen jag någonsin spelat. Ni kan förstå själva att jag därför varit väldigt nyfiken på Lies of P sedan det först visades upp. Under oktober och november månad har jag därför tillbringat kopiösa mängder med Pinocchio och är mycket nöjd. Under den här tiden har jag inte bara hunnit klara spelet fler än en gång, utan jag har även kammat hem spelets alla troféer som är nog med bevis för hur mycket jag gillade det här spelet. Jämfört med Elden Ring och Bloodborne är det förvisso chanslöst, men missa för allt i världen inte Lies of P för det.

Johan Vahlström:
EA Sports FC 24
I ärlighetens namn har månaden blandat ganska många titlar och ingen har väl egentligen stått ut från mängden, men om jag måste välja ett är det väl EA Sports FC 24. Ett spel jag faktiskt börjat tröttnat på. Men det har ändå klockat fler timmar i november än Assassin's Creed Valhalla och Like a Dragon Gaiden: The Man Who Erased His Name. EA fortsätter att mata ut innehåll för att hålla spelare fasta och jag fortsätter väl att spela bara för att det är fotboll. Hade det varit någon annan sport hade jag redan lagt det på den elektroniska hyllan. Är det nån typ av masochism? Att egentligen hata ett spel, men ändå spela det så mycket som jag gör.

Jonas Mäki:
Super Mario Bros Wonder
Det har släppts oerhört mycket spännande titlar senaste två månaderna, men även i november har jag fortsatt spela Super Mario Bros Wonder i jakten på alla dess hemligheter. Det har gnisslats tänder, utforskats och kikats Youtube för att försöka hitta allt, och det är inga små kvantiteter Nintendo gömt undan, där lösningarna för att hitta dem ofta är lika delar långsökta som fiffiga och tillfredsställelsen är naturligtvis enorm när man hittar något nytt efter att redan ha plöjt kanske 50 timmar i plattformsäventyret. Super Mario Wonder fick självklart även följa med mig till Florida, där jag låg vid poolen, klurandes på vart jag hittar någon viss utgång eller ett hemligt frö. Efter att jag nu nästan (nästan) är klar med allt så tycker jag faktiskt om detta ännu mer än jag gjorde innan.

Olof Westerberg:
Cyberpunk 2077: Phantom Liberty
Av alla årets storspel att kura upp med soffan i vintermörkret föll valet på Cyberpunks Idris Elba-späckade expansion Phantom Liberty. I förra vändan, vid lanseringen för två år sedan, gav jag upp efter drygt 25 timmar. Trots att jag fullkomligt älskade atmosfären, musiken och karaktärerna - så var det ju fullständigt trasigt på min stackars Playstation 4 Pro. Mina gevär hostade och rosslade fram sina skott i 15 bilder per sekund, stadens puls omintetgjordes av fullkomligt inlevelsedödande buggar och en vackert framförd replik kunde när som helst följas av en irriterande T-pose. Där fanns potential i mängder, men det gjorde ofta mer ont än gav mig glädje att sätta mig ner och faktiskt spela. Så jag lade ner Cyberpunk 2077, där och då, med en förhoppning om att någon gång i en svårdefinierad framtid få återvända. Klipp till nu, två år senare, och tiden är äntligen kommen. Med Phantom Liberty och 2.0-versionen har i princip allt förändrats. Skill-systemet är omgjort i grunden, buggarna utraderade till 97% och prestandan flyter som solvarmt smör på min Playstation 5. Med dessa förbättringar har Cyberpunk 2077 äntligen blivit den upplevelse vi alla hoppades på någon gång skulle träda fram ur skuggan av det en gång så trasiga Night City, och Phantom Liberty-expansionens kampanj är bara grädden på moset.

Petter Hegevall:
Halo Infinite
Jag hade gett upp på multiplayerportionen av 343 Industries senaste. Jag hade för över ett år sen gett upp fullständigt. Men så drämde studion till med ett par rejäla uppdateringar innehållande allt som det här spelet verkligen borde erbjudit vid lansering och tack vare Halo 3-läget har jag hoppat tillbaka, och njutit av varenda sekund. För Infinite just nu är inte bara ursnyggt och flyter hur fint och sammetslent som helst, det är proppat av innehåll, erbjuder fenomenal spelmekanik och väldigt tufft motstånd online.