Månadens mest spelade: Oktober (2023)

Johan Mackegård:
Bloodborne
Det går ju inte att släppa taget helt och hållet. Likt den oändliga cykel av bråd död och återuppståndelse som ständigt verkar i Yharnam kommer jag med jämna mellanrum tillbaka till Bloodborne för att insupa miljöerna och tampas mot de värsta av vidunder, som den jägare jag är. Den här gången var det min gode vän Patrik som åter tände min gnista för From Softwares viktorianska värld när han äntligen bestämde sig för att det var dags att starta sin allra första genomspelning. Sedan dess har vi härjat sida vid sida på de blodstänkta gatorna, jag med min erfarenhet av Yharnam och överlevlade lieman, han med sin nyfikenhet och vilja att ständigt pröva nya kombinationer. En bra matchning. Personligen är jag av åsikten att Bloodborne avnjuts som allra bäst på egen hand så att jag verkligen kan ta in och lära mig varenda liten rörelse hos mina motståndare, samt hur jag gör för att vända dem till min fördel. Med det sagt har jag överraskats rejält av hur underhållande det är att ta oss an spelet som en duo och likt en tvåmanna-armé göra processen kort för nästintill varenda styggelse som har oturen att korsa vår väg. Om From Software nu bara kan pumpa upp bilduppdateringen till 60 bilder per sekund för oss som spelar på Playstation 5, alternativt äntligen visa upp den beryktade remaken från Bluepoint så skulle höstmörkret kunna nå sin fulla prakt.

Petter Hegevall:
Automobilista 2
Tillbaka på Nordslingan... igen... I vad jag fortfarande anser vara den bästa racingsimulatorn på marknaden. I och med de senaste två fysikuppdateringarna samt tillkomsten av den legendariska GT1-kärran Nissan R390 har Reiza Studios vässat ett redan suveränt spel ytterligare och tack vare Fanatecs nya QR2-snabbkoppling är det för mig inte längre ett stort projekt att byta från rallykringlan till en GT-variant. Detta har lett till att jag hoppat tillbaka till Nordslingan där jag pryglat R390 som om det inte fanns någon morgondag, och det är fortfarande så att Automobilista 2 erbjuder fantastisk bilfysik, brutalt bra fartkänsla, fin grafik, strålande force feedback och fenomenalt ljud.

Patrik Severin:
Cities Skylines II
Lite dålig prestanda har inte stoppat mina planer på att bygga den ultimata staden. Även om månaden spenderades med både Dwarf Fortress, Total War: Pharao, Starfield, Mechwarrior 5 och Counter-Strike 2, har jag haft en mycket trivsam tid med uppföljaren till vad jag skulle kalla världens bästa moderna stadsbyggare (ur ett helhetsmässigt perspektiv). Jag är övertygad att tvåan kommer att ta över den tronen fullständigt efter några uppdateringar och expansioner. Jag älskar att få klura ut den bästa metoden att dra mina busslinjer, avloppssystem och alla vägar till mina fina bostadsområden. Det är ett matigt paket med mängder av innehåll för att bygga upp en fantastisk stad. Det finns många vägar att nå framgångar och totala fiaskon. Att bli den ultimata borgmästaren är inte bara belönande utan också fantastiskt beroendeframkallande. Jag tycker att du som läser borde spana in detta om du är intresserad av genren.

Niclas Wallin:
NHL 23
En månad av långdragen pendling på grund av ett visst skred men även en sedan i våras avstängd Bohusbana har gjort mina dagar väldigt långa. Många timmar med buss blir det och det tar helt klart på krafterna. Då blir det som mest lite hockey på kvällen innan min utmattade kropp ger upp och det är alldeles lagom, det är bekvämt och kräver inte mycket hjärnkapacitet för att spela. Jag har dock insett att jag förmodligen behöver skapa en ny spelare i Be a Pro-läget då min nuvarande är alldeles för bra för att det ens ska vara roligt längre. Trots att jag spelar på Superstar som är den tuffaste svårighetsgraden så är det inte alls ovanligt att jag ändå med lätthet gör 4-5 poäng per match, inte ens Connor McDavid är på den nivån och utmaningen är praktiskt taget obefintlig. Så det börjar bli dags att hitta på en ny spelare och gå igenom draften och allt vad det innebär ännu en gång. Förhoppningsvis har också mitt jobb någon sorts överseende med min situation och godkänner att jag får jobba hemifrån till största delen framöver, då blir det till att spela annat än NHL kan jag lova. Inte minst så lockar ju Alan Wake 2 något enormt.

Måns Lindman:
Agatha Christie: Murder on the Orient Express
Egentligen har jag spelat Lies of P mest men då jag redan skrivit en blogg om den upplevelsen så är det ju alldeles för trist att välja samma. Nej, i stället blir det en pusseldeckare och den som har hängt med i mina texter vet ju att jag gillar mordgåtor och i synnerhet sådana som håller mig på halster ända tills en sluttwist får mig att ramla av stolen av förvåning. Inget förgyller en påver tillvaro som ett rejält mindfuck och en mästarinna inom just det gebitet var deckardrottningen, Agatha Christie. Hennes bibliotek av tidlösa verk är fortfarande ständigt en inspirationskälla för mången författare men det stannar inte bara vid litteratur utan hennes böcker ligger också till grund för mängder av adaptioner till film, TV-serier och spel och parallellt med att Kenneth Branagh som Poirot ränner runt i mustig mustasch och löser gamla mordgåtor på vita duken i diverse nyinspelningar så har mästerdetektiven även fått nytt liv i Microids senaste lir i Christie-serien, denna gång kring mordet på Orientexpressen.

Ett spel som inte bara rekreerar klassikern utan också flyttar in den i nutid och även om det förstås känns helt absurt att se Hercule Poirot scrolla bland appar så ger det ändå lite nytt blod till klassikern. Något som gav mig anledning att spela trots att jag vet exakt hur det slutar, i boken alltså. Nu befinner sig Poirot på det där tåget i modern tid och det innebär att jag fick uppleva saker för allra första gången. Sedan är det förstås barockt att vissa saker, som inte kommer att spoilas fortfarande sker i dag men att gå omkring och leta ledtrådar för att i slutändan kunna lösa ett mord blir aldrig tråkigt. Det är inget nytt Ace Attorney direkt men det är småmysigt och atmosfären och passar utmärkt för årstiden så vill man slå ihjäl ett par timmar i familjär miljö men ändå i ny tappning så är Mordet på Orientexpressen en rekommendation.

Henric Pettersson:
Marvel's Spider-Man 2
Vid det här laget har väl de flesta här hunnit läsa min recension och vet redan att jag älskar Insomniacs uppföljare väldigt mycket. Efter att ha tillbringat 30 timmar tillsammans med Miles och Peter är det just det spelet jag lirat allra mest den här månaden och det har varit ett sant nöje. Detta står sig som en av de absolut bästa uppföljare som jag haft chansen att spela under mina 27 år här på jorden. Utvecklarna hade tagit till sig av de förbättringspunkter som fanns från det föregående spelet och levererade den här gången ännu mer varierade sidouppdrag och en berättelse som greppade tag i mig ännu mer. Icke ska heller glömmas att det aldrig varit så angenämt att ta sig fram som Spider-Man som det är den här gången. Jag kan helt enkelt inte få nog och väntar redan på att new game + ska släppas så jag har en ursäkt att uppleva äventyret på nytt igen.

Marie Liljegren:
Resident Evil 4 Remake
Denna månad har jag sol och vårat lite överallt känns det som. Lite Assassins Creed Mirage, lite Starfield och lite Red Dead Redemption 2 innan jag till slut började köra om Resident Evil 4 igen och fastnade där. Det är ett av mina favoritspel och det är alltid ljuvligt att återbesöka den lilla spanska byn även om de lokala förmågorna inte verkar glada att se mig trots att vi vid det här laget borde vara du med varandra. Någon borde kanske avslöja för dom att det inte är särskilt vänligt att kasta yxor efter turister om man vill ha en blomstrande semesterort men det är ju en rustik charm i det nu när man är van. Måste säga att karlarna i byn är rätt påstridiga, precis som de var vid min senaste Spaniensemester. Kanske är det Leons blonda lockar som gör det? Ständigt jagad av fem, sex stycken som kastar komplimanger som Mátalo och Muérete efter honom men det är inte allt, även en och annan kniv och rundskära kastas som om de inte fattar att vi hellre hade fått rosor kastade vi våra fötter. Och vad passar bättre än detta spel nu i Halloweentider när man vill komma in i ett läskigt humör. Men så fort det mörknar utanför fönstret stänger vi av, okey? Vi behöver ju liksom inte överdriva. Arga, läskiga fiender och otäcka skogar och byar ska trots allt njutas i starkt dagsljus och i skenet från starka lysrör.

Conny Andersson:
Spider-Man 2
Precis som Gardin-Majsan så har min trohet mot enstaka spel varit rätt vinglig. Det blir ju lätt så med så mycket att spela och recensionsexemplar som rullar in i stadig takt. Men Peter och Miles är ändå gossarna jag hängt mest med, svingat mig fram genom ett fantatsiskt återskapat New York och häpnat över vad Insomniac lyckats med att åstadkomma. Just nu drygar jag ut speltiden med att jag plockat fram drygt 20 bilder från någon av mina tre (riktiga) vistelser i denna fantastiska stad och så försöker jag återskapa det i spelets fenomenala fotoläge. Det drygar dels ut speltiden och jag som älskar att bara leva i spels öppna världar har så underbart roligt när jag får besöka varje liten del av dessa. Så, att svinga sig från Times Square på 42nd Street, upp till Central Park som startar på 59th Street för att sedan vända om och ta sig hela vägen till Manhattans södra del, där svensken John Ericsson står staty i Battery Park (Det har jag inte sett om han gör i spelet dock...) är underhållning i värdklass. Att det sedan döljer sig ett riktigt bra spel där bakom allt detta är givetvis det viktigaste och man har även här lyckats med att bjuda på något alldeles extra. Jag kommer väl snart ge mig i kast med spelets huvuduppdrag snart igen, spöa lite bad guys och se vad storyn har att bjuda på. Men det får vänta lite, lite till. Jag har fler foton att ta och sidouppdrag att göra innan det blir aktuellt.

Olof Westerberg:
Bramble: The Mountain King
Tillsammans med frugan har jag denna månad gett mig ut i de svenska, mytologiska skogarna i Bramble: The Mountain King, och inte sedan det fem år gamla Unravel 2 har Sverige porträtterats så vackert i ett spel. Förhoppningsvis kommer vi få se mer och mer av våra underbara landskap digitalt porträtterade framöver. Trots Niklas åtta i sin recension tidigare i år överraskade Bramble på snart sagt alla punkter. Vacker musik, vackra miljöer, svinhäftiga bossfighter (finalen var något alldeles i hästväg) och en spännande historia som inte drar ut på tiden. Varför är liksom inte fler spel runt 5 timmar långa? En alldeles perfekt längd att klippa på två kvällar. Bland sina genrekollegor i plattform-/pusselgenren anser jag till syvende och sist Bramble vara bättre än Little Nightmares-serien, men det rår fortfarande inte på det danska indie-mästerverket Inside. Hur som helst, stark rekommendation.

Jonas Mäki:
Super Mario Bros Wonder
Det är jämt skägg för mig i oktober då Starfield tagit enormt mycket tid i anspråk. Men faktum är att Super Mario är tillbaka i storform i pannkaksplatta Super Mario Bros Wonder, och även om äventyret i sig inte är överdrivet långt, så finns det så otroligt mycket hemligheter att hitta, och vissa passager i jakten på allt är ren och skär sadism. Av det bättre slaget. Det har lett till att Bethesdas rymdäventyr får se sig slaget av Mario och framför allt hans gröne lillebror, som ju givetvis är min favoritkaraktär (ända sedan Super Mario Bros, då jag alltid dog med Mario för att få spela Luigi istället). Jag har lyckats klämma närmare 35 timmar Super Mario Bros Wonder under oktober och faktumet är att jag ännu inte är klar. Och det är jag bara tacksam för, för den dagen jag sett och gjort allt i detta spel, kommer jag nog vara mer ledsen än glad över att inte ha något att komma tillbaka till. Så bra är det faktiskt.

Johan Vahlström:
EA Sports FC 24
Det var väl aldrig nåt snack om vilket spel som skulle dominera oktober. Fotbollssuget är helt enkelt för stort. Jag har dock en känsla av att det kommer bli lite mindre den närmaste framtiden då flera extremt lockande titlar släpps. Men än så länge är det EA FC 24 som gäller. Det är ett konstigt spel. Jag blir ofta väldigt frustrerad över hur spelet fungerar. Menyer som buggar, bollar som verkar studsa lite som de vill och backar som helst springer åt fel håll, men ändå är det nåt beroendeframkallande i att spela fotbollsspelet som gör att jag återkommer om och om igen.

André Lamartine:
Baldur's Gate III
162 timmar. Så länge har jag spelar Larian Games ultraläckra rollspelsuppföljare och då är jag inte ens klar med spelet. Det närmar sig slutstriden, men jag kan definitivt klämma in några timmar till innan det är dags att avsluta det hela. Spellängd mäter såklart inte hur bra ett spel är, men det faktum att jag vägrar lämna denna spelvärld och att jag vill krama ut så mycket som möjligt från Faerûns vansinnigt detaljerade värld säger väl ändå det mesta. Baldur's Gate III är inte perfekt, men det är samtidigt en triumf, en hoppfull ljuspelare i en förstelnad spelvärld där spelare har vant sig vid rovgiriga taktiker och ofärdiga buggfester. Även om jag skulle bli klar med kampanjen snart misstänker jag starkt att jag ändå kommer att starta ett nytt äventyr så småningom, denna gång som Dark Urge.

Joakim Sjögren:
Lords of the Fallen
Det är inte utan sina brister eller skönhetsfläckar, men när det kommer till underhållning så levererar Lords of the Fallen ett ytterst trevlig soulslike-äventyr från start till mål. Jag gillar framförallt att man har slopat förra generationens konsoler för att stället satsa helhjärtat på ett modernt actionlir där tjusig grafik och trevliga miljöer får stå i centrum samtidigt som man kryddar med intressant spelmekanik och läcker design. Att det förekommer en del tekniska brister är dock svårt att ignorera, och det finns även en del obalans i spelets utmaning som tyvärr kan få den mest luttra Dark Souls-fantasten att lägga benen på ryggen och springa förbi område efter område. Om Hexwork kan få bukt på den problematiken via framtida uppdateringar så är givetvis mycket vunnet, men även i detta nu så är Lords of the Fallen ett ytterst kompetent spel som förtjänar uppmärksamhet från de som hyser kärlek för denna utmanande genre. För hösten har helt klart blivit lite ljusare av detta mörka äventyrsspel.

Marcus Persson:
Day of the Tentacle
En av de återkommande höjdpunkterna varje år är att krypa upp i soffan under en helg och plöja igenom vad som i min bok är ett av de mest kompletta spel som någonsin gjorts. Nämligen Day of the Tentacle, Lucasarts svanesång och det i särklass bästa manus som Tim Schafer och Ron Gilbert snickrat samman. Vid detta laget kan jag nog så gott som varje skämt utan och innantill, och pusslen, ja de går nog att lösa i sömnen nästan. Men trots detta upphör Day of the Tentacle aldrig att fånga och fullständigt absorbera mig i dess absurditeter. Jag skrockar och fnissar som en idiot åt skämten, trots att jag hört dom femtioelva gånger vid detta laget, njuter till fullo av de charmerande miljöerna och kan helt enkelt inte få nog. Bästa scenen, ja det är nog fortfarande skönhetstävlingen i framtiden där man klär upp ens mumifierade kusin Ted. Ren och skär briljans.