Månadens mest spelade: Oktober 2024

Petter Hegevall:
The Last of Us: Part I
I grunden skulle jag vilja spela igenom mitt absoluta favoritspel en gång per år. Årligen. tradition. Men det går inte. Jag har nu gjort en grej av att spela igenom det vart fjärde år och det är trots alla Naughty Dogs suveräna beslut, fantastiska design och överlägsna karaktärer allt jag kan förmå mig till att göra. Mitt arma hjärta klarar inte mer än så och även där här gången (och då har jag ännu inte nått slutet ännu, den här omgången). Underbart spel. Otroligt äventyr.

Patrik Severin:
Age of Mythology: Retold
Jag har lagt många timmar i oktober på flera olika speluniversum. Mechwarrior 5: Clans, Metaphor: Refantazio, Final Fantasy XVI och Frostpunk 2 är ett par exempel. Den titeln som jag haft mest nöje med är Age of Mythology: Retold. Denna remake av originalet ger mig upplevelsen jag hade 2002 i en ny skrud. Med förbättrad grafik, nya spelmässiga inslag och mycket annat är jag mer än nöjd. Paketet är såklart inte helt perfekt men det är svårt att inte vara glad över att denna spinoff får sin tid i rampljuset. Det är underhållande att återvända till ett mer levande flerspelarläge och kampanjen är bra än idag. Det ska även komma flera expansioner i framtiden vilket innebär en utökning av ett redan fenomenalt spel. Jag kan varmt rekommendera dig att testa denna utgåva om du gillar originalet eller Age of Empires.

Joel Pettersson:
Marvel Snap
Jag har haft lite svårt att hitta något att fastna för, helt och hållet. The Quarry underhöll mig gott i början på månaden. Jag vandrade vidare till Resident Evil 2 och kommer definitivt att avsluta den resan men sen flög Astro Bot in i bilden och tog över speltiden. Astro Bot är fantastiskt på alla sätt och vis men det är ändå Second Dinners underbara kortspel Marvel Snap som stulit mest tid. Fördelen med mobilspel är att de alltid finns där för dig, redo att stjäla din dyrbara tid och Marvel Snap briljerar verkligen i det avseendet med sina snabba och varierade matcher som fullkomligt gapar och skriker efter en match till.

Oscar Norenberg:
Horizon: Zero Dawn
Drygt tvåhundra år efter alla andra har jag plockat upp Aloys äventyr genom den post-apokalyptiska världen i jakten på sitt förflutna. Och jag älskar det. Jag vet inte ens varför, för det känns som att jag har haft en rejäl utbränd känsla kring alla spel inom Öppen värld-genren. Jag har liksom inte orkat hoppa in i sådana spel, för det känns som en oöverstiglig barriär varje gång jag försöker. Inte så denna gång. Sympatiserar starkt med med Aloy, tycker storyn är fascinerande, striderna känns fräna när jag glidtacklar mig förbi elaka maskiner och samtidigt skjuter pilbåge i ansiktet på dem. Konceptet med "focus" är riktigt bra och världen är vacker som tusan. Det gör mig sugen på att köpa ett Playstation, för jag växlar just nu mellan PC och Steam Deck, och en liten del av mig känner att jag inte gör spelet rättvisa. Får helt enkelt slå till på en ny konsol lagom till att remastern släpps.

André Lamartine:
Silent Hill 2: Remake
Att spela en Playstation 2-klassiker i högupplöst, rekonstruerat format var bra mycket lyxigare än jag kunde räkna med. Inte nog med att jag äntligen får uppleva denna titel för första gången, vördnaden som bakom denna remake är också uppenbar; spelseriens tunga terror är nämligen återskapad med sådan finess att jag ibland var tvungen att ta kortare pauser från spelets mest obehagliga sekvenser. Det där drönande, industriella soundtracket har hemsökt mig hela månaden och banor som Toluca Prison var ren och skär ångest att ta sig igenom. Som spelare drunknar man helt i ett bokstavligt och emotionellt mörker som lättas upp av charmigt ostiga dialoger och "corny" musik. Även om det ständiga skjutandet som uppstår mot spelets andra halva sänker den ångestladdade upplevelsen något var detta en mästerlig uppvisning i hur man kan skapa fruktan och olust, utan att sänka sig till den barnsliga nivå hos dagens förutsägbara skräcktitlar. En perfekt Halloween-titel att avsluta oktobermånad med. Nu är frågan om jag vågar mig på en andra genomspelning för att låsa upp det legendariska hund-slutet eller om jag ska spela klart Black Myth Wukong.

Conny Andersson:
Metaphor: ReFantazio
Det var svårt denna månaden av det enkla skäl att jag jonglerat många olika spel på samma vis som Mäki brukar duka upp en rejäl buffe av olika sorters lakrits. Om de sedan alla är goda så är man där och småäter av allt. Så, jag har spelat många titlar och dessutom lyckats gett rätt rejäl speltid åt samtliga. Jag har sprungit på de dimmiga gatorna, jag har försökt slå rekord med den blåvita roboten, jag har rest mellan parallella tidslinjer... Men när jag kikade speltid så var det Studio Zeros rollspel som hade fått allra mest kärlek. Jag gillade dess inledning, men när man passerar den där gränsen till att spelet öppnar upp sig och tar fart på allvar - då växer det ytterligare ett snäpp. Det tog faktiskt ett ganska rejält kliv för egen del och jag är så otroligt, otroligt pepp på att fortsätta med detta under den kommande vintern. Jag ser framför mig hur kylan gör att jag ligger under en filt och bara myser vidare med spelet och hur timmarna bara försvinner. Det blir magiskt och jag är glad att det är så mycket kvar att njuta av.

Johan Vahlström:
Romancing Saga 2: Revenge of the Seven
Om någon sagt till mig att oktober skulle domineras av ett obskyrt rollspel från början av 90-talet hade jag nog haft svårt att tro dem. Som tur var fick jag recensera denna remake av Romancing Saga 2 och jag är kär. Dessa idéer som finns i det 31 år gamla spelet är mer intressanta och innovativa än mycket som släpps nu för tiden. Att ha ett spel som går från generation till generation med nya händelser och karaktärer varje gång tiden hoppar framåt är något jag inte kan minnas att jag upplevt förut. Det tar också till det ovanliga tricket att hjältar som räddat världen nu är de onda karaktärerna. Ett av årets trevligaste upplevelser och ett spel som passar utmärkt till min Switch.

Marie Liljegren:
Rise of the Tomb Raider
Jag har gått vidare till nästa spel denna månad. Precis som det första Tomb Raider har jag även spelat detta spelet till förbannelse innan men detta är lite av mina Comfort-games så det spelar inte så stor roll. Bra spel kan spelas om och om igen utan att man tröttnar. Min backlog har vuxit sig massiv men jag har liksom inget sug efter nån av de andra spelen på hyllan för tillfället. Laras sällskap är för beroendeframkallande för att släppa just nu. Så jag kör på. Smyger runt med min båge och sätter pil efter pil mitt emellan ögonen på Trinity-svinen medans jag letar skatter och plundrar skatter. Spelet är som mumma för själen just nu när höstrusket piskar emot fönsterrutan.

Moa Andersson:
Baldur's Gate 3
Med tanke på att det är oktober och således den givna skräckmånaden, så hade man kunnat tro att månadens mest spelade spel skulle vara ett skräckspel - men icke. Under större delen av månaden har jag hittat tillbaka till ett av mina favoritspel och har återigen spenderat åtskilliga timmar med att djupdyka in i Baldur's Gate-världen. Denna gång fick det bli en bard med tveksamt förflutet som ska rädda dagen och utöver att påbörja en helt ny playthrough, har jag även testat att modda för första gången. Så, från att tidigare ha lagt minst en halvtimme på att skapa en ny karaktär, har jag med moddandet lagt till minst en extra timme för att skapa den perfekta varelsen. Varje gång jag hittar tillbaka blir jag snabbt påmind om vilket fantastiskt spel Baldur's Gate: 3 är och hur svårt det är att inte lägga all vaken tid på det.

Jonas Mäki:
Super Mario Party: Jamboree
För en gångs skull kan jag inte säga säkert vilket spel jag lirat mest eftersom det är så oerhört jämnt. Enligt mina timers har jag nästan på minuten spelat Metaphor: ReFantazio och Super Mario Party: Jamboree lika mycket. Eftersom vår goe Conny redan nämnt förstnämnda, väljer jag sistnämnda för variationens skull, och slå fast att detta är det bästa Mario Party-spelet hittills. Det är ett överflöd av allt på ett sätt som gör att detta garanterat flitigt kommer spelas tills det är dags för nästa utgåva till Switch 2 om ett par år. Vi snackar de bästa och mest varierade banorna hittills, de roligaste minispelen, det största speldjupet, bäst onlineläge och överlag mest innehåll. Kort sagt är detta ett absolut måste i din Switch-samling.

Olof Westerberg:
Pinball FX
Det har ju börjat barka åt halloween och vinter, och soliga helgresor över bron till vårt ost- och fläsksvålsätande land i väster har börjat trappas ned på. Som en konsekvens av detta drabbades jag under oktober av akut abstinens efter Bip Bip Bar (underbar arkadhall på Nörrebro) och kände mig nödgad att simulera upplevelsen hemmavid. Sagt och gjort laddade jag ner Pinball FX och införskaffade Adams Family-bordet för lite kuslig flipper inom hemmets trygga vrår. Tillsammans med frugan har jag nästan var dag efter jobbet jagat high scores, tränat skill-shots, upptäckt bordets hemligheter och bara njutit den autentiska känslan av inrökt, svettig och dansk arkadhall på rätt sida av Öresund.

Marcus Persson:
Factorio: Space Age
Det finns egentligen bara en regel i Factorio och det är att fabriken alltid måste växa. Världen och dess invånare existerar endast för att kuvas under ditt mäktiga maskineri, vilket i och med nya expansionen Space Age går att ta till nya extremer. Vid en första anblick verkade det så klart tokigt med DLC som kostar lika mycket som grundspelet. Men herre min skapare, vilka direkt löjliga mängder nytt innehåll som Space Age tillför. Sedan lanseringen för lite exakt en vecka sedan har jag och två av mina vapendragare (nästan) på daglig basis ägnat flera timmar varje kväll åt detta sällsamt beroendeframkallande spel. Fabriken har vuxit, expanderat och i sanning fått ett rejält fotfäste på planeten. Tågräls och rullband matar in enorma mängder råmaterial i det ständigt törstande maskineriet och rymden är nu naggande nära. Med alla de nya utmaningar som den nu kommer att presentera. För en sak är säker och det är att Space Age tar allt med grundspelet och skalar upp det till elva. Det är digitalt heroin och jag älskar varje sekund av den industriella galenskapen.

Henric Pettersson:
Dead by Daylight
På vardagarna blir det i princip inget spelande alls, nu när jag lever livet som småbarnsförälder. Men när det inte varit några besök eller andra saker inplanerade på helgerna har jag åtminstone lyckats klämma in någon timme här och där. Under oktober månad har det allt som oftast landat i Dead by Daylight där jag jobbat hårt för att låsa upp den pågående säsongens läckra skin till Dracula. Samtidigt pågår spelets halloween-event som jag lirat en del för att låsa upp alla tidsexklusiva utseenden. Mestadels har jag lirat som mördare och det är framför allt Huntress och Unknown som jag slaktat överlevare som vilket resulterat i många fina ögonblick.

Joakim Sjögren:
Super Mario Party: Jamboree
Då min syster har varit på besök och haft såväl sitt Nintendo Switch som nya multiplayer-festen Super Mario Party: Jamboree med sig så har det plöjts ner mängder med timmar bland diverse minispel den senaste tiden. Allt från simpla lekar där det gäller att vara snabbtänkt till mer avancerade grenar där det har krävts både rytm och fingerfärdighet har testat på löpande band, och det går inte att komma ifrån att Nintendo är kungar när det kommer till den här typen av upplevelser. Spelsättet är nämligen tillräckligt enkelt för att folk bara ska kunna plocka upp och börja lira samtidigt som det finns ett djup där allt inte bara avgörs på renodlad tur. I regel är jag inte jätteförtjust att spela den här typen av titlar, men i fallet Super Mario Party: Jamboree så kan jag inte göra annat än kapitulera och säga att den nian Mäki gav spelet i betyg är ytterst välförtjänt.

Niclas Wallin:
The Last of Us: Part I
Det var några år sedan sist jag spelade igenom Ellie och Joels fenomenala resa genom ett post-apokalyptiskt, svampinfekterat USA, så när det dök upp på Playstation Plus så kände jag att det var hög tid igen. Det var ju våldsamt snyggt redan till Playstation 3 tycker jag när det kom men remaken till Playstation 5 är ju förstås många strån vassare. Jag blir lika berörd av den fantastiska storyn, det hugger fortfarande till som en kniv i magen när Sarah blir skjuten och slutet är fortfarande lika bitterljuvt. Jag kan ändå inte låta bli att avundas brorsan som precis spelat igenom det för första gången, jag skulle kunna betala rätt mycket för att få uppleva detta för allra första gången igen. Det står sig som mitt favoritspel genom alla tider, tvåan är inte långt efter och jag gissar på att detta inte är sista genomspelningen heller.