Månadens mest spelade: November 2025

Conny Andersson
PowerWash Simulator 2
Det har blivit, som vanligt, otroligt mycket spelande den gångna månaden. Men mellan alla spel så har jag kopplat av med att tvätta. Jag vet inte riktigt varför men det har blivit dels lite terapi och dels lite av räddningen när jag inte riktigt känt för att spela något annat. I mångt och mycket kunde absolut detta varit ett DLC. Det är exakt samma koncept, en gång till, inga stora visuella förändringar och även om en del platser man ska rengöra har lite interaktiva grejer så är det knappast något storslaget. Ändå är det förbannat underhållande - en gång till. Jag blir nästan som besatt av den där lilla procentmätaren som visar hur mycket jag har kvar. Jag städar inte särskilt organiserat utan (ursäkta uttrycket) sprutar hejvilt runt mig. Ibland kan jag fokusera på att någon specifik detalj men annars så rengör jag sporadiskt runtom på nivåerna. Jag blev också förvånad över mängden arbeten som faktiskt fanns och tror säkert jag lade runt 50 timmar totalt på spelet. Det ska också erkännas att jag körde detta en hel del för att plocka Achievements - men allra mest var det faktiskt bara något att variera med när ingenting annat lockade.

Jonas Mäki
Sonic Racing: Crossworlds
Förra månaden sade jag att det var jämnt skägg mellan Lego Part och Sonic Racing: Crossworlds. Då valde jag förstnämnda och eftersom det varit lika jämnt denna månad - så tar jag Sonic nu. För sanningen är att sedan det släpptes har vi faktiskt lirat mer av Crossworlds är självaste Mario Kart World. Själva körningen är minst lika bra, om inte bättre, och banvariationen är otrolig. Dessutom kommer hela tiden nytt innehåll, vilket gör det kul att återvända till spelet för att testa den senaste föraren. Att det även tillkommer nya banor baserade på andra varumärken är helt underbart och hag ser fram emot att få se vad som väntar längre fram, och jag lädjs med i synnerhet de som har Playstation och Xbox som äntligen fått ett riktigt bra Mario Kart-alternativ... något som saknats sedan glansdagarna för Crash Team Racing Nitro Fueled (vilket inte hade i närheten av lika bra support som Sega bullar upp med). Det här är ett spel ni behöver till julen, lovar.

Patrik Severin
Europa Universalis V
Det kommer förmodligen inte som en shock att jag spenderat mycket tid med Paradox senaste och ett av årets bästa strategispel. Jag tycker att det tillför nya idéer till serien och levererar en storslagen upplevelse. Det finns något speciellt och beroendeframkallande med upplägget som förfinats genom åren. Även om man drar i spakar, trycker på knappar, bläddrar mellan filter och väljer alternativ i menyer är det svårt att släppa taget. Även om denna iteration fokuserar mer på vägar än tidigare titlar i serien är det fortfarande både beroendeframkallande och roande. Jag har försökt att omkullkasta världsordningen som både småländer och stora. Nu senast ville jag prova att klara av att bygga ett rike med den Tyska orden. Det gick ganska bra övertid kunde jag erövra stora delar av Europa. Spelet är relativt förlåtande om du spelar stora nationer och precis som i tidigare titlar innebär ett förlorat krig inte att du förlorar spelet. Jag är uppriktigt imponerad av att Paradox klarar av att bibehålla kvaliteten på serien trots att vi nu är uppe i fem delar. om du inte testat det och gillar storslagna strategispel är detta en rekommendation.

Joel Pettersson
Solo Leveling: Arise Overdrive
Det har generellt sett varit uselt med "mest spelat" för mig den här månaden. Jag har hoppat mellan massa spel istället för att fastna i ett enda. Men efter lite grävande i Steam-statistiken tar ett spel ledningen - med ynka 43 minuter: Solo Leveling: Arise Overdrive. Om ni läst min recension vet ni vad jag tycker. Har ni inte det? Då kan jag berätta att jag i stort sett genomled varje sekund av det. Men sånt hör livet till, och det gör bara att jag uppskattar riktigt bra spel ännu mer. Nu håller jag tummarna för att december bjuder på något roligare än Jinwoos ytterst mediokra äventyr - och att jag äntligen får tid över till Arc Raiders.

Martin Carlsson
Possessor(s)
Metroidvania är en vattendelare för många, men jag gillar upplägget trots att det får mitt OCD att gå i taket när det kommer till att samla, låsa upp och uppleva varje liten ruta av kartan. Det här var ett bra spel som kanske inte gjorde så mycket nytt för genren, men det var särpräglat på flera sätt, inte minst i ton och estetik, vilket man kommer lång väg med. Att som stackars flicksnärta få hela sin underkropp mosad under rasmassor och kort därpå sluta en pakt med en demon där den omaka duon hjälpte varandra - inte minst mig med ett par mekaniska skelettstyltor istället för ben i ett fiktivt 90-tal? Det låter kanske som en feberdröm, men det var det inte. Det var även det sista recensionsuppdraget jag tilldelades av vår förre chefredaktör Petter, något som för mig och omständigheterna därefter etsat sig på ett personligt plan av flera anledningar.

Marcus Persson
Heroes of Hammerwatch II
Jag och vännerna var aldrig helt nöjda med den upplevelse som Heroes of Hammerwatch II bjussade på när det lanserades tidigt i år. Ganska obalanserat, inte riktigt det djup vi hoppats på och (helt ärligt) inte de mest spännande miljöerna att vandra runt i. Så när Epic Missions-uppdateringen landade för en tid sedan, och med nästan ett helt år av mindre patchar i bakfickan så kändes det lagom att ge denna pixelerade Diablo-klon en ny chans. Att spelet känns mer polerat, med tilltajtade bultar och små finurligheter, det är tydligt. Men helt klockrent känns det fortfarande inte och problemet med de återupprepande miljöerna kvarstår. Dock ska det sägas att de nya utmaningarna är välkomna och tillför mer variation, likväl som många av de andra mindre detaljer som blivit tillagda. Heroes of Hammerwatch II når fortfarande inte riktigt upp till den där "bara en runda till"-känslan som präglat inte minst Diablo 3. Men som tillfällig co-op-filler så har det ändå gjort sitt jobb väl under månaden som varit.

Johan Vahlström
EA Sports FC 26
Det är galet hur mycket en utvecklare kan förstöra ett spel med patch efter patch efter patch efter patch efter patch. FC 26 var vid release det bästa spelet i serien på många år. Nu, bara några månader senare, går det inte att känna igen. Folk klagar på den ena saken, EA patchar. Nu blev det för mycket åt det andra hållet. Patch. Dribblingarna känns nu för långsamma. Patch. Ibland är det bättre att inte lyssna på spelarna. Trots detta fortsätter jag spela, men det enda som håller spelet vid liv är så kallade Evolutions. Med dessa kan jag skapa mitt egna alternativa svenska landslag genom att göra svenska spelare från 2. Bundesliga, danska ligan, och Allsvenskan lika bra som Premier League-spelare. Rolfö som vänsterback, John Björkengren på mittfältet, Elanga på kanten, Nils Fröling på topp, Kusi-Asare på bänken. Jag föredrar att spela med roliga lag jämfört med full meta där alla spelar 4-5-1 med Claudia Pina som anfallare, vilket så klart påverkar antalet segrar, men det är smällen man får ta.