Petter Hegevall:
Call of Duty: Warzone 2.0
Det börjar balla ur lite tycker jag, även om Vondel var en mycket god nyhet och exakt vad Warzone 2.0 behövde när den kartan släpptes för ett par månader sen. Hela grejen med att Infinity Ward sakta men säkert, för varje liten uppdatering, förvandlar Warzone 2.0 till Warzone 1.0 gör mig lite sorgsen. Det går snabbare och snabbare för varje vecka som går, den förlängda TTK:n är ett minne blott och matchmakingen fungerar verkligen absurt uselt nu mot slutet. Trots detta har jag under den gångna månaden hoppat ned på Vondel samt på Fortress väldigt mycket, dött, dött och dött igen. När Activision nu föser ihop Warzone med Warzone 2.0 och släcker servrarna för Caldera och Rebirth hoppas jag verkligen att de har den goda smaken att pula in Verdansk och Rebirth i Warzone 2.0 samt slutar köra dessa märkliga "spellistor" där det mest populära spelläget inte sällan plockas bort.
Merparten av Gamereactors samlade redaktion har tillbringat september månad i Starfield.
Marie Liljegren:
Starfield
Denna månad har jag fortsatt mitt rymdäventyr i galaxerna i Starfield. Ett tag sprang jag vilse i allt att göra och undersöka men fick tipset av en vän att hålla mig till huvudstoryn i några timmar för att inte missa alla tips man ändå får där så det är precis det jag gjort sen dess. För Starfield är verkligen ett bauta-spel och jag måste säga att de första timmarna i spelet var rätt förvirrande med det mesta som det känns som man förväntas att bara veta och kunna. Nu känner jag att jag har mer kött på benen och det flyter bättre för mig nu. Men visst har många tabbar gjorts på min väg så som att glömma min rymdhjälm och kvävas som en bebis i sina lindor på en avlägsen planet. Eller som att ständigt bära på för mycket skit och sen tömma mig själv totalt på energi när man rör sig och blir anfallen av arga pirater. Eller som när jag inte hade spelat på en vecka och glömt styrningen och råkade lobba in en granat i en folkmassa och plötsligt var en hel stad väldigt, väldigt arga på mig.
Jag gillar verkligen Starfield, jag gillar det rejält och vem kan inte gilla ett Fallout i rymden? Ja, jo Petter och Jocke, men annars menar jag? Det känns skönt att veta att denna höst och vintern ha sitt på det torra spelmässigt för jag misstänker att detta spel kommer ta sin lilla tid att slutföra. Ja, i alla fall för mig som alltid ska rensa kartorna på allt av värde. Som ska samla och horda precis allt och uppleva varje minsta lilla sidouppdrag hur tråkigt och meningslöst det än är. Så bli inte förvånad om jag även nästa månad sitter och skriver om just Starfield. Antagligen kommer jag krypa runt på nån torr planet tills jag fyller sextio och utvinna främmande mineraler på löpande band som en annan girigbuk. För ni vet väl att den som har mest skit när han dör han vinner?
Måns Lindman:
Starfield
Jag har snurrat runt så mycket i rymden att jag knappt vet jag bor längre. Konstant under hela september månad har jag befunnit mig på en annan planet eller planlöst svävande ute i kosmos. Dels för nyligen recenserade The Expanse men också för Starfield för precis som resten av mänskligheten har jag plockat upp Bethesdas senaste verk. Det har tydligen gråtits rejält på YouTube över gamla assets och en tom spelvärld, kanske med all rätt, förmodligen inte men jag har i alla fall i hög grad haft det fantastiskt trivsamt, cirka 25 timmar in den massiva rymdsagan. Visst, Kitty Thundercat är kanske inte den roligaste rollfiguren jag har spelat med men vad kan man förvänta sig av en sakral Spacetrucker som har styrketräning som största intresse.
Hon kan bära 240 kilo nu men hon är tyvärr också något av en hoarder så vi tvingas ständigt pracka på våra stackars kompanjoner allsköns skräp. Suckulenter, anteckningsböcker och torkad fisk. Allt skall med. För man vet inte. Rätt vad det är så står man där och behöver tio tusen knivar och allt man har är en sked. Man önskar ju att det var obegränsat inventory men så är det ju sällan så jag accepterar ändå en maxvikt. Det största irritationsmomentet är i stället Vasco, den förbannade plåtlådan. Maken till klumpigt åbäke, som alltid tenderar att vara i vägen när jag skall gå igenom en dörr har jag sällan varit med om. Jag försökte avrätta fanskapet medelst laserkanon men det verkar inte vara som i Skyrim, att man kan gå omkring och spontanmörda NPC:er, med eller utan konsekvenser. Tråkigt. Jag skulle också gärna ha ett allvarligt snack med den som designade låsen för även om jag förstår varför de finns där så är det inte kul. Bara ett onödigt inslag som sänker tempot. Som helhet är jag dock fascinerad än så länge. Det är en enorm spelvärld som jag faktiskt är sugen på att utforska in i minsta detalj och det är inte alltid självklart i dessa tider.
Olof Westerberg:
Fortnite
Vi försöker klämma in lite Fortnite varje kväll nu, jag och min medspelare KickAssCoach. Även om det går förhållandevis trögt (silver/guld-rank för närvarande) så har vi klämt in åtminstone enstaka vinster under bältet, och i ärlighetens namn är det inte alltid heller matcherna man vinner som är de roligaste. Förutom de gånger vi drabbas av uppenbara smurf-spelare så är det nästintill oavbrutet nervkittlande och spännande matcher, och att själv kunna skräddarsy sin upplevelse gör väldigt mycket för variationen. Vissa matcher är det rätt in i stan med shotgun som gäller, andra matcher bestämmer vi oss för mer långsam cheesing längs med stormens rand, med fegt campande i buskar och värmesikten monterade på kryppskyttegevären. De frekventa, matiga uppdateringarna, minimala kötiderna och tempofyllda gameplay-loopen gör Fortnite till en riktig kanonupplevelse. Var inte dum nu och avfärda det på grundval att det är populärt hos kidzen.
Niclas Wallin:
Lies of P
Jag var nästan helt säker på att jag skulle skriva om Starfield den här månaden, men så blev det alltså icke. Visst har jag spelat det men inte mycket mer än en timme och vi får se om jag orkar ta mig an det framöver. I stället har jag kutat runt som Pinocchio i en Lovecraft-inspirerad värld som påminner en hel del om Bloodborne. Jag gillar det för det allra mesta även om jag tycker att striderna stundtals är lite sega, framförallt känns Pinocchio själv lite väl trög och ger lite dålig respons. Ganska kul är det dock ändå och lite så där lagom svårt, inte på Bloodbornes nivåer men tillräckligt och framförallt så är tempot högt och det uppskattades verkligen efter den första sega timmen med Starfield. Klar är jag dock inte ännu så det blir till att fortsätta gnugga och mosa på här ett tag till. Pinocchio har ju en del kvar att styra upp om man säger så.
Patrik Severin:
Starfield
Det har varit svårt att välja vilket spel jag tidsmässigt lagt ner mest tid på i september. Starfield är förmodligen den givna vinnaren men Counter-Strike 2, Baldurs Gate 3, Total War: Warhammer III och Cyberpunk 2077 med sitt nya dlc är givna kandidater. Vi tycker förmodligen rätt så olika på redaktionen om denna rymdepos. Jag älskar att bara åka iväg någonstans. Parkera i kosmos, sitta ner i en stol och blicka ut i rymden genom ett stort fönster. Det finns vyer och sen finns det vyer. Några av de mest storslagna har jag beskådat i detta äventyr. Det har sina brister men att åka vart jag vill och göra vad jag vill men den otroliga mängd spelsystem är en storhet. Jag vill fortfarande se lite mindre laddningsskärmar, att åkandet mellan system tar tid och ett överlevnadsläge där mat, sömn och dryck spelar roll. Ge mig fler orsaker att njuta av alla ögonblick via spelmekaniken.Att bara få blicka ut när man färdas, prata med kompanjoner och göra saker ombord vore ett skönt skifte i tempo. Som det står sig idag är Starfield kompetent, beroendeframkallande och mycket trivsamt att utforska. Jag ser fram mot eventuella expansioner.
I rymden kan ingen höra dig skrika (eftersom du är själv där, för evigt).
Jonas Mäki:
Starfield
Starfield var förvisso mitt mest spelade även i augusti, men då handlade det för min egen del om att recensera äventyret och jag spenderade massor av tid med kampanjen. Sedan spelet släppts och recensionen finns ute, har jag kunnat ta mig an äventyret på ett helt annat sätt och fokuserat på de små detaljerna, allt utforskande, hemligheter och framför allt sidouppdragen. Sistnämnda har bland annat inkluderat att assistera folk med att bli av med skor som drabbats av en misstänkt förbannelse, skrämma turister iförd rymdmonsterdräkt, gjort Payday-mässiga rån, skrämts av terrormonster, smugglat kroppsdelar, satt upp affischer med grodor och haft en väldans massa maffig action. Dessutom finns det ju alltid loot och allt finare skepp att hitta, och mitt garage av tjusiga rymdåk börjar nu bli i paritet med Jay Lenos garage av klassiska bilar - och än är jag inte klar på långa vägar.
Conny Andersson:
Starfield
Vanligtvis brukar man vara hyfsat nöjd om det kommer ett par releaser per år man längtat efter. Gällande det avseendet har verkligen 2023 varit helt galet. Det har släppts så många spel att det har varit svårt att hinna med, och jag (som vanligtvis hinner med det mesta) har fått skjuta på några efterlängtade titlar. De får spelas när jag hinner helt enkelt. Några av dessa efterlängtade var dock tid avsatt för och där fanns det givetvis en prioritering för Starfield. Jag är extremt förtjust i studions tidigare skapelser och öppen värld och rollspelande är liksom sådana där saker som jag älskar.
Jag ska dock börja med att säga att jag önskar att jag hunnit spela mer denna månaden. För om inte så mycket annat kommit i vägen hade jag nog varit uppe i det tredubbla av de dryga trettio timmarna jag hunnit med. Så långt har den klart bästa upplevelsen varit att följa en av spelets "factions"-uppdrag. Att följa det från början till slut tog längre tid än jag på förhand kunde ana och det kunde definitivt varit ett eget spel för vissa studios. Här är det ett valfritt sidouppdrag i något större, men gav mig otrolig underhållning. Detta är såklart en av många aspekter som gör Starfield så fascinerande. Att det finns så mycket att göra och upptäcka om man bara svänger av den utstakade stigen och utforskar något annat. Med en enorm galax full av äventyr så ser jag fram emot massor mer sådant. Jag håller just nu på att avverka ytterligare ett sidouppdrag som jag tror ger mig minst lika många timmars underhållning som det förra. Sedan är det kanske dags att ge sig på spelets huvudsakliga berättelse på allvar, men vi får se. Det kan ju hända att det finns något annat att utforska i det stora universumet.
Johan Mackegård:
Deep Rock Galactic
September månad har inte bjudit på några storslagna mastodontupplevelser i spelväg för egen del men däremot har jag och min gode vän Patrik lyckats klämma in en del kvalitetstid tillsammans med de parodiskt maskulina intergalaktiska gruvarbetar-dvärgarna i Deep Rock Galactic. Vi har borrat oss djupt ner i olika himlakroppar för att hitta de ädlaste av metaller samtidigt som vi har tampats mot horder av gigantiska rymdkryp i något som för en utomstående troligtvis hade beskrivits som ren galenskap på tunga droger. För oss är det dock en relativt avslappnande syssla som går att ägna någon timme åt, ett par kvällar i veckan, småpratandes genom internets magiska egenskaper med en valfri kopp varm dryck och några förstklassiga bitar saltlakrits nära till hands. Fulkultur när fulkultur är som bäst. Redan ikväll är vi tillbaka i gruvan och gräver samtidigt som våra rymddvärgar vrålar "ROCK AND STONE" till varandra i den bröligaste basrösten du kan tänka dig.
Fortnite fortsätter att underhålla och Olof har precis som Petter/Frank Hegevall kört en hel del.
Marcus Persson:
Valheim
Trots att nästan halva redaktionen spelat Starfield för fulla muggar så var Bethesdas nya tungviktare inte nog för att distrahera mig från det aldrig sinande Valheim-beroendet. Äventyret utan ände fortsätter med andra ord och med mina två vapendragare har vi nu siktet inställt på den tredje av spelets bossar, Bonemass. I all ärlighet så kan jag inte minnas sist ett spel hade förmågan att så till fullo absorbera mig, det är nästan skrämmande. Men balansen mellan överlevnad, insamlande av resurser och så gott som total frihet kombinerat med sitt otroligt flexibla byggsystem är helt enkelt så gott som perfekt, och håller mig i ett ständigt järngrepp. Efter denna spelomgång blir det dock att temporärt lägga spelet på hyllan och snällt invänta nästa stora expansion Ashlands. Så man kan angripa den med en ny, ohämmad törst.
Johan Vahlström:
EA Sports FC 24
September har varit en riktig sportmånad för mig. Den första veckan var det lite Madden NFL 24, veckan efter kom NBA 2K24 och då var det basket som gällde. Och för inte så länge sedan började jag spela FIF.... uhm, EA Sports FC 24 och därefter är det bara det som har spelats. Fotbollsspelet är inte perfekt, precis som jag skrev i min recension, men det är fotboll och jag behöver fotboll i mitt liv. Det har också ätit upp mina kvällstimmar som jag kunde spenderat på någonting annat, men det är ju så svårt att sluta. En match till. Bara en match till.
Vilket spel tillbringade du mest tid med under september?