Månadens mest spelade: September 2024

André Lamartine:
Astro Bot
Ledsen Black Myth Wukong för att du fick maka på dig denna gångna månad, men september fick gå i robotens tecken. PS5-exklusiviteten visade sig nämligen vara precis den spelmedicin jag behövde en tung arbetsmånad som denna, för jag har inte kunnat slita från detta underbara plattformsäventyr. Sonys egna Mario Galaxy har nämligen allt man kan önska sig i spelväg: unik spelkontroll som utnyttjar PS5-dosan till fullo, gulliga karaktärer, förträfflig musik och minnesvärda moment som förmodligen kommer att hänga med mig ett långt tag framöver. Nu har jag inte hunnit spela allt som 2024 har att erbjuda, men när det väl börjar bli dags att kora årets spel här på Gamereactor kommer jag definitivt att lägga min röst på Astro Bot. Det här är nämligen spelglädje i sin renaste form.

Niclas Wallin:
Golf With Your Friends
Det finns nog inget spel jag egentligen hatar så mycket som Golf With Your Friends, samtidigt kan jag ju inte heller låta bli att spela eländet. För det är samtidigt otroligt roligt att spela med ett gäng vänner, det är ändå värt att poängtera här och enda egentliga anledningen till att jag nu utsatt mig för detta i totalt över två dygn. Det roliga ligger i att hitta precis rätt väg genom de ofta diaboliska banorna, ofta finns det finurliga genvägar som man måste tänka lite utanför boxen för att hitta. Det innebär att vi experimenterar hejvilt med slag i olika riktningar, hur mycket eller hur lite styrka som behövs samt att hitta rätt vinkel och vi har nu otroligt nog knäckt stora delar av det. Banor som vi förr trodde var helt omöjliga tar vi nu par på med lätthet men vägen dit har krävt sin beskärda del av blod, svett och inte minst tårar. En varningens finger dock: Blir man för kaxig så kommer spelet bestraffa en hårt och skoningslöst, nonchalans är ens allra värsta fiende.

Patrik Severin:
Workers & Resources: Soviet Republic
Förutom alla titlar jag recenserat har jag tillbringat mycket tid med Workers & Resources: Soviet Republic. Det är en rätt förbisedd stadsbyggare. Är du historieintresserad kan du få ut ännu mer av upplevelsen. Du intar rollen som ansvarig över en sovjetisk republik. Ditt mål är att bygga upp fungerande städer, produktionskedjor och mycket annat i en simulerad global ekonomi. Du måste balansera olika valutor och hur du ska handla med länderna på båda sidor om järnridån. Utöver det ska du se till så att städerna har transporter, vägar, infrastruktur, elektricitet och mycket annat. Jag skulle behöva en hel artikel för att förklara alla spelmässiga system. Det jag kan säga är att om du söker en djup, intressant och givande upplevelse i genren, är detta en solklar rekommendation.

Joel Pettersson:
Cult of the Lamb
Jag har tillbringat oräkneliga timmar tillsammans med Brotato, Binding of Isaac, Vampire Survivors och min absoluta favorit: Hades. Därför blev jag glad när jag såg att Playstation erbjöd Cult of the Lamb som ett av månadens spel. Illa kvickt laddade jag hem det och sen dess har det blivit en hel del ond bråd död i min egen lilla sekt; Himlaporten. I mångt och mycket gav jag mig in i spelet helt blint. Har bara fått uppfattningen av att det ska vara ett habilt, mysigt rougelike-spel. Jag blev förvånad av stadsbyggnads-mekaniken och förväntade mig absolut inte att springa runt med sopborste och städa upp mina sektmedlemmars avföring. Mellan varven blir någon av medlemmarna sjuka, förvirrade eller gamla och passar perfekt in i någon av offerritualerna som måste göras för att öka mina följares förtroende. Höjdpunkten är dock helt klart att slakta demoner. Och det har jag gjort med besked.

Oscar Norenberg:
Max Payne 3
Efter att ha tillbringat augusti med att långsamt smyga upp bakom oanande offer i Hitman: World of Assassination, behövde jag helt klart växla upp tempot. Och ärligt talat, vad passar bättre än att växla upp med hjälp av allas vår problemtyngda, substansberoende och blodtörstiga favoritpolis Max Payne. När Codename 47 är sådär härligt hollywood-lönnmördare, så är Max Payne sådär härligt John Wick:ig. Det är rätt enkelt egentligen. Jag är otroligt svag för att kasta mig i slowmotion ut från mitt gömställe och panga med dubbelpickorna mot ständigt återkommande bad guys. Det är ett linjärt spel på tio timmar som handlar om att vara så bra med pistolerna som möjligt, och man får ta del av sjukt coola actionscener på Rios bakgator. I slow motion (oftast). Så långt ifrån ett öppen värld-soulslike man bara kan komma. Det är som balsam för själen.

Moa Andersson:
Fire Emblem Echoes: Shadows of Valentia
Mitt i förkylningstider, utvecklingssamtal och födelsedagsfirande, har jag trots en dålig start hittat tillbaka till enkelheten och det portabla. Under månaden som gått har jag burit med mig min 3DS bokstavligt talat överallt. Spelet som har varit i fokus är inget mindre än Fire Emblem Echoes: Shadows of Valentia och jag har blivit varse om att ett 3DS-spel faktiskt kan leverera mer än bara ett ett enkelt tidsfördriv och spammande av knappar. Det faktum att jag har lyckats undvika allt som heter Fire Emblem tills nu är ett mysterium, men har tack vare en enveten sambo så har jag både återupptäckt 3DS och hittat ett nytt beroende. Än så länge är det fortfarande många timmar kvar tillsammans med Alm och Celica, men jag har redan hunnit bestämma vilket spel i serien som kommer näst.

Marie Liljegren:
Star Wars Outlaws
Denna månad har jag suttit varje ledig minut med Star Wars Outlaws. Visst svor jag som en galning under de första smygaruppdragen då jag inte riktigt fattat styrningen och hur man kunde utnyttja Nix men sen trillade polletten ner och jag har nu blivit ett med skuggorna även om jag föredrar att peppra mina fiender fulla med laser. Så jag fyller mina dagar med att blåsa runt på min speeder och nosar runt efter skatter. Jag smyger runt och fimpar Stormtroopers och jag stjäl allt som kommer i min väg. Jag som är uppvuxen med Star Wars-filmerna och alla leksaker njuter av att lufsa runt och upptäcka för mig själv i galaxen som känns så hemma. Ser fram emot att lägga många mer timmar på mitt äventyr med Kay Vess och hennes sidekick Nix.

Olof Westerberg:
Professor Layton and the Curious Village
På grund av att fläkten på min ålderstigna Switch havererade och åkte på reparation under månaden behövde något annat fylla mitt behov av bärbart spelande. Sagt och gjort begav jag mig ner i källaren och hämtade upp frugans gamla DS Lite (som hon vann i en hästtidning för drygt 15 år sedan) och ett gäng dammiga kassettfodral. Däribland Professor Layton and the Curious Village, och vilket underbart spel det visade sig vara. Den tecknade detektivsimulatorn har dock sina problem. Vissa pussel känns absolut inte anpassade till det lilla formatet och stylus-pennans bristande precision har irriterat mer än lovligt, men att lösa ett par mysiga kluringar varje dag innan läggdags utvecklades snabbt till en behaglig rutin i hushållet. Allt som oftast är svårighetsgraden helt perfekt ställd och lösningarna finurligt logiska. I undantagsfall har däremot komplett omöjliga problem orsakat kokande raseri och en närmast sömnlös natt. Men det har, som sagt, hört till undantagsfallen. Och det har det varit värt.

Marcus Persson:
Factorio
Inför den stundande lanseringen i oktober av den hutlöst efterlängtade Space Age-expansionen så kände jag att det var hög tid att tina upp hjärnan en smula. Factorio är som bekant inte det enklaste av spel och efter att inte ha rört det på över ett år så var man minst sagt lite ringrostig. Faktum är att jag fann mig direkt handfallen och nästan överväldigad och för att spä på frustrationen ännu mer så hade jag dessutom glömt bort upplägget för min tidigare så väl beprövade, optimala starten. Varje fabrik behöver som sagt en "main bus" där de mest grundläggande råvarorna tas in och behandlas för vidare användning. Något som kanske inte låter så värst komplext men det är i sanning inte vidare enkelt att finna en bra balans mellan förbränningsugnar och inmatning. För att då inte tala om inleveransen av materialet. Men saker och ting börjar så sakta falla på plats igen och precis som tidigare flyger timmarna iväg när man sitter och pillar med alla maskiner och löpband, det är rentav direkt skrämmande så lätt man glömmer bort klockan. Ett klassiskt tecken på att man har lite väl kul, men jag klagar inte och det ska bli otroligt kul när Space Age-expansionen väl anländer om några veckor.

Jonas Mäki:
Warhammer 40,000: Space Marine II
Han har det ju inte särskilt lätt den gode Ultramarine-officeren Titus. Halvt ofattbara mängder fiender liksom bara väller fram för att göra livet surt för honom - och det är jag ju såklart tacksam för. För under september månad har jag avnjutit mer action i ett spel än jag upplevt i förmodligen alla andra spel tillsammans under det senaste året. Inget ont om allt annat jag har spelat, och är bara en ärlig deklaration av hur vansinnigt mycket action det faktiskt är i Warhammer 40,000: Space Marine II. Det skjuts, det huggs och det slits fiender i stycken och stundtals kommer jag på mig själv med att faktiskt glömma triviala saker som att andas. Visst kan man inflika att variationen inte alltid finns där, men ärligt talat kunde jag inte bry mig mindre när gameplay-loopen aldrig slutar underhålla och den första totalslakten är lika underhållande som den 500:e och det blytunga ljudet fortsätter kännas som att jag blir boxad huvudet av basen - så är det bara att kapitulera (inför Sabers briljans, inför fienden ger jag mig aldrig). När detta sedan toppas med absolut toppklassgrafik och ett dräpar-soundtrack, så är det bara att konstatera att det här är en av årtiondets mest brutala actionkarameller och något jag hoppas på att få se mer av i spelvärlden i framtiden.

Henric Pettersson:
Black Myth: Wukong
Antalet speltimmar jag lagt ned under en gångna månaden kan jag nästan räkna på en hand. För sista dagen i augusti blev jag ju pappa för första gången och sedan den dagen kretsar mitt liv mest kring bajs, tröstande, sövande och assistans med maten (mjölkersättning). Men ibland har jag lyckats hitta den där gluggen för att spela och då har valet landat på Black Myth: Wukong. Ett fantastiskt spel som jag ganska tidigt kände att jag skulle göra allt för att få platinum till. I söndags kammade jag hem platinumtrofén som alltså innebär att jag har farmat material in i absurdum, dräpt varenda boss som finns, sett alla hemligheter och njutit till tusen. Black Myth: Wukong är verkligen ett fenomenalt spel som passar alla som vill ha en utmaning men som inte vill utsättas för den otroliga svårighetsgraden som From Software annars erbjuder. 70 timmar tillbringade jag ihop med apan och för de timmarna tycker jag definitivt att spelets höga prislapp vid lansering var värd mina stålar.

Conny Andersson:
Astro Bot
Ett år är fullt av efterlängtade releaser. För egen del i princip varje månad. Jag brukar göra en liten topp tio på vilka spel jag ser mest fram emot och de som ligger där och väntar runt hösten/vintern känns ofta så otroligt avlägsna när ett nytt år dundrar igång. Men så plötsligt är man där och när Astro Bot äntligen dök upp så var det en glädjens dag. Jag satt som fastklistrad framför TVn och hade så otroligt roligt. Det mesta som går att säga har jag ju redan sagt i min recension och det var ju inför den jag såklart spelade som allra mest intensivt. Men sedan har jag startat spelet lite då och då för att få en dos av den sprudlande spelglädje som det bjuder på. Försökt klara av någon av specialbanorna eller som häromdagen när jag skulle prova ett nytt headset; då blev jag sittandes en timme och hade fantastiskt roligt, igen medan jag körde om några av favorit-banorna. Astro Bot är lycka i sin renaste form och nu återstår bara några få utmaningar att klara av. När det är fixat är det bara att börja längta efter lite mysigt DLC.

Johan Vahlström:
EA Sports FC 25
Det är väl inget snack om vilket spel som kommer dominera de närmaste månaderna för mig. Alltid efter att årets stora fotbollsspel, vilket nu för tiden är EA Sports FC, släpps finns det i princip inget annat som går varmt. Det behöver inte ens vara speciellt bra, fotbollen har ändå en sån där speciell plats i mitt hjärta och när det inte finns något att titta på behöver det hålet fyllas med nåt annat; virtuell fotboll. Nu tycker jag ändå att årets spel är det bästa de har fått ur sig på många år och jag har roligare med det än vad jag haft de senaste åren. Menyproblemen och buggarna håller på att göra mig vansinnig, så snälla fixa detta snarast. Rush är som en drog för mig i årets spel med sin snabba fyra-mot-fyra-fotboll. Lagkamrater som hämtas slumpmässigt från hela världen kan vara olika nivåer av puckade, men det är något jag får stå ut med.

Joakim Sjögren:
Warhammer 40,000: Space Marine II
Även om jag har tillbringat en hel del tid med att rädda Hyrule i nya The Legend of Zelda Echoes of Wisdom under den gångna månaden så är det i Saber Interactives senaste actiontitel jag haft som roligast tillsammans med. För Warhammer 40,000: Space Marine 2 är ett fantastiskt spel som inte bara erbjuder en grym kampanj med underbar spelbarhet och episka ögonblick, det inkluderade flerspelarläget levererar även högintensiv multiplayer-röj av den gamla skolan som får en att förlora alldeles för många timmar sömn om nätterna. Mitt intresse för Warhammer 40K ökar för varje gång jag startar titeln i fråga, och om du inte redan har testat denna testosteron-fyllda rymdsaga så rekommenderar jag dig att ge det ett försök. Tror inte du kommer bli besvikna.

Petter Hegevall:
Call of Duty: Warzone
Jag vet inte riktigt varför Raven rullade ut den första halvan av deras Halloween-special för tre veckor sen, sju veckor innan Halloween ska firas. Jag vet inte heller varför de lade tid på att bygga mer zombie-Warzone-piss eftersom det är precis lika värdelöst nu som det var i oktober förra året. Att dö för att sen komma tillbaka till slagfältet som en ilkvick zombie med vassa naglar, är så urbota megatrist att det nästan känns parodiskt dåligt. Istället är det natt på Vondel, i Resurgence, som lockar med The Haunting i år, igen, och det har ännu inte släppts. Trots detta har jag ännu en månad tillbringat allra mest tid i Warzone av alla möjliga spel. Jag har kört en del Fortnite med Frank, jag har kört en del Assetto Corsa Competizione i racingriggen och jag har även spelat en del Nickelodeon All-Star Brawl 2 med kidsen (ett mycket roligt och icke-komplicerat partyslagsmål som båda mina barn föredrar framför Smash Bros Ultimate och Multiversus), men det är Ravens hyperpåkostade battle royale-krig som upptagit överlägset mest tid för egen del. Roligast under hela september var denna avslutning på en match på Urzikstan då ett team britter fick smaka sköld.

Vilket spel tillbringade du mest tid tillsammans med under förra månaden?