Mängder av GTA-minnen

Det är för egen del ingen mening att hymla med det faktum att jag i grunden inte har ett enda märkvärdigt spelminne från Grand Theft Auto eller Grand Theft Auto II. Jag spelade båda, jag gillade båda spelen och jag recenserade båda titlarna, när det begav sig. Jag körde över Hare Krishna i det första spelet och stal så många bilar jag bara kunde, levererade till den där jugoslaven i hamnen. Jag mosade dessutom alla poliser jag kunde hitta i GTA II men när all tid nu passerat och de spelen anses antika, finns det få stunder där som jag verkligen värdesätter på det vis som jag gör med alla mina minnen från alla de andra delarna ur Rockstars fantastiska följetong.

Ta Grand Theft Auto III som exempel. Att det bröt ny mark rent tekniskt och förändrade actiongenren för all framtid, vet vi ju alla. Det står sig idag lika självklart, lika vedertaget som att Super Mario 64 skrev om regelboken, eller Halo. Rockstars omsusade kliv in i tre ljuvliga dimensioner i och med GTA III står sig som ett av de mest imponerande bedrifterna som vi någonsin sett inom denna underbara bransch. Minnen från mina favorituppdrag här, har jag därmed mängder av. Jag kommer naturligtvis alltid minnas uppdraget där jag beordrades knäppa den där bossen som kommer ut ur lunchrestaurangen och allt måste ske innan han tagit sig hem till sin villa, och låst in sig bakom drösvis av livvakter. Jag minns hur jag testade att prickskjuta honom när han klev ut ur restaurangen, jag minns hur jag byggde en blockad av lastbilar för att sen rulla in granater mot hans limousine och jag minns hur jag även testade att åka hela vägen upp till huset dit han skulle, och vänta med raketkastaren strax utanför garaget. Allt gick. Allt var upp till mig och dem metod jag valde, vilket jag för sin tid minns var något av det mest imponerande jag stött på i spelväg, någonsin.

Jag minns även slutuppdraget, tydligt. "The Exchange". Catalina hade ju som vi alla vet kidnappat Maria, krävde 500 000 dollar i utbyte mot henne, vilket jag slungade upp där nere i hamnen men snabbt efter detta blev varse om att jag blivit blåst och skulle tvingas skjuta mig igenom hamnområdet med livet som insats. Det var ett storslaget, explosivt och minnesvärt crescendo i ett rakt igenom briljant spel. The Last Stand i Vice City är en annan stund inom denna spelserie som jag tror att vi alla minns, och alltid kommer att minnas - eftersom det var och förblir ett av de bästa GTA-uppdragen som gjorts. Lika väl minns jag mina favorituppdrag i Grand Theft Auto IV som jag anser vara det bästa GTA-spelet som gjorts. Jag har pendlat mellan fyra samt fem de senaste tio åren sett till favorit men jag tror mig idag veta att jag favoriserar Nicos resa framförallt som Rockstar gjort, vilket i sig naturligtvis säger massor.

Lure är ett av mina favorituppdrag i GTA IV, där Nico ombeds av polisen Francis McReary att knäppa ett vittne som riskerar att avslöja Francis sidogig vilket också skulle innebära att Francis då delger information om Nico till FBI. Detta leder ju som vi alla minns Nico till att åka för att hämta ett prickskyttgevär och sen placera sig på ett tak, för att sen vänta. Vänta på rätt tillfälle. Det bästa här för egen del är hur öppet och dynamiskt uppdraget är och jag minns hur imponerad jag var över det faktum att det gick att ringa vittnets hemtelefon för att sen skjuta honom när han gick fram till fönstret i sin lägenhet, för att svara. Små saker som dessa har för egen del alltid förtrollat i Grand Theft Auto och ingjutit den där känslan av en fri, öppen, levande, dynamisk värld där du bara är en liten bricka i ett stort spel.

Three Leaf Clover kommer jag naturligtvis aldrig att glömma, heller, då det är ett av de bästa uppdragen i Grand Theft Auto som spelserie. Det var ju i mångt och mycket här som Rockstar inte bara formade sin Heist-design som sen skulle komma att bli en självklar del av GTA V, men även tog klivet in i nästa generations sett till uppdragsstruktur och omfång, för spelserien som helhet. Heat-känslan var hela tiden närvarande, det fanns ett allvar i tonen här som gjorde att jag spelade om det många gånger, och jag älskar dialogen. Att råna Liberty Bank, skjuta sig ut bland ett myller av poliser för att sen fly undan fyrstjärniga poliser via bil är brutalt bra och en favorit, som sagt. The Snow Storm är även det ett uppdrag som jag minns med stor tydlighet och håller som en av favoriterna. Nico ombeds återknyta med drogsmugglaren Elizabeta Torres som efter en roande dialog i hennes lägenhet ber Nico att åka iväg för att återfinna hennes stulna kokain.

I GTA V finns det såklart också mängder av uppdrag som är enkla att gilla och som jag spelat igenom mängder av gånger. The Paleto Score är en favorit och ett av de där omfattande, expansive heist-uppdragen som bygger så mycket atmosfär och innehåller helt rätt form av utmaning. När Michael kiver ut ur den nyligen rånade banken i en skottsäker dräkt och en minigun i händerna minns jag att jag under min första genomspelning (inför skrivandet av Gamereactors recension) började skratta, högt. Visst, uppdraget i sig är en smula för linjärt för att verkligen kännas som den bästa heisten i spelseriens historia, men en minigun och poliser som vill smaka mången kula, är såklart ett klockrent recept på framgång.

Lamar Down är en annan klassiker från Grand Theft Auto V som jag tror att jag spelat om säkerligen tio gånger, totalt. Att själv få välja mellan Lamar, Trevor samt Michael i början av uppdraget är en av de bästa delarna med hela spelet och miljön där ute i skogen, vid sågverket, är en favorit hos mig. Eldstriden i sig med alla tre inblandade är episkt omfattande och jag älskar dialogen genom hela uppdraget. Det är naturligtvis också omöjligt att skriva en krönika av det här slaget utan att plocka med det sista uppdraget i GTA V, som mest troligt är det bästa som Rockstar designat. The Third Way är den perfekta avslutningen på ett strålande, otroligt bra actionspel (såklart) och proppat av karaktär, dynamik och spänning. För mig fanns det något så belönande i de största uppdragen i GTA V där jag som spelare fick möjlighet att välja vilken av de tre huvudkaraktärerna jag ville spela som, medan de andra två hakade på och hjälpte till. Den valfriheten i kombination med friheten att tackla vissa uppdragsspecifika delmål som jag själv ville, gjorde det till det ultimata sandlådan.

Och det är väl så denna spelserie alltid bör beskrivas, som. Den ultimata sandlådan, vilket jag såklart utgår från varit honnörsorden även under utvecklingen av den sjätte delen som i gårdagens magnifika trailer visade upp sig från sin allra finaste sida. Jag ser framförallt från emot bankrånen i GTA VI och jag hoppas att vi som spelare (sömlöst) kommer att kunna hoppa mellan Lucia och Jason. 26:e maj 2026 kan verkligen inte komma snabbt nog.