Svenska
Gamereactor
artiklar

Maries babbliga julkrönika 2023

Majsan bjuder in på en tur till hennes julafton fylld av högljudda släktingar, matfrosseri och traditioner ingen jävel ruckar på om man vill leva för att se en annan dag...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Som vuxen kan jag sakna den magiska tid som julen faktiskt var när man var en liten knodd. Det var som ett långt upplopp genom hela december med bara ett mål och det var när tomten skulle komma. Tiden kunde inte gå fort nog och i en månad arbetade man hårt på sin önskelista som var skapad med mycket eftertanke. Jag brukade göra en ett till tio-lista där de på topp tre var otroligt dyra saker som jag visste mina föräldrar absolut inte hade råd med men vad dom inte visste när de gick igenom listan och himlade med ögonen var att de tre bara var där av ren list. Jag visste ju att jag varken skulle få en häst, en hund eller en Porsche till jul. Nummer fyra på listan däremot skulle se helt överkomlig ut jämfört med de tre första och blev oftast en garanterad vinst. Som ni märker var jag ett djupt luttrat barn. Men det var så man kom över sin älskade NES, den bästa julklappen någonsin så listen kom väl till hands.

Maries babbliga julkrönika 2023
I år önskar jag mig Spider-Man 2 i min julstrumpa

Min syster var min raka motsats, vi kan kalla henne moder Theresa fast egentligen heter hon bara Therese. Hon gillade hellre att ge än att få och varje år gick hon alltid extra långt för att hitta de perfekta julklapparna. Tyvärr saknade hon sedan allt vad förmågan var att undanhålla resultatet. Det var inte det att hon gömde klapparna dåligt utan hon var lösmynt som få, ivrig att få berätta resultatet av hennes sökande efter den perfekta klappen och framför allt suget i henne för att se glädjen och överraskningen i sin lillasysters ögon när hon slet upp julklappspapperet och snöret som skulle validera hennes hårda jobb som tomtens hjälpare.

Så varje år några veckor innan julafton när man strök runt vid den klädda granen och vände och vred på klapparna, klämde och skakade så kom hon smygande som ormen som erbjud Eva äpplet. "Vill du veta vad det är i paketet från mig?", började hon alltid med att fråga. Svaret från mig var alltid ett rungande nej för jag hade lärt mig den dåliga vägen hur grå och trist julafton är utan mystik då jag ett år smög upp och tjuvkikade i ett av mina paket. Men ormen tog aldrig ett nej utan gick rätt på ren och skär utpressning. "Om jag inte får berätta för dig vad du får i julklapp så får du den inte!".

Detta är en annons:
Maries babbliga julkrönika 2023
Minerna brukar vara de samma runt julbordet

Och där var jag fast, inklämd i ett hörn där jag skulle förlora oavsett vad jag än svarade. Så som tradition hade vi samma dans varje år. Hon frågade, jag sa nej, hon hotade och jag sa visa mig. Varje år. Tack och lov har hon vuxit ifrån detta. Julen kom sedan springande, vi barn tyckte den inte kom fort nog medans mamma alltid svor och sa att tiden sprungit förbi henne. Pepparkakor bakades alltid av hela familjen, eller ja, min bror satt mest och åt deg i ett hörn som om han vore Ers Degevall själv. Men det bästa jag visste var att göra marsipanfigurer till julgodiset.

Varje år fick min morfar Percy en stor marsipangris där ändan doppades i choklad och varje gång han fick den satt mormor Nonna och skakade på huvudet åt dårskapen då hon försökte få honom att äta mer broccoli än marsipan vilket jag tyckte borde vara straffbart. Ett år morgonen efter julafton hördes det höjda upprörda röster i köket och när familjen rusade in för att se vad som stod på stod mormor i köket med kylskåpsdörren på vid gavel och pekade argt på tallriken där den stora marsipangrisen legat kvällen innan och där det nu bara vilade ett litet tryne med två avtryck kvar efter ett par giriga framtänder.

Maries babbliga julkrönika 2023
Vi hoppas på hårda paket i år och inget stickat.
Detta är en annons:

Framför stod morfar Percy i sin blårandiga pyjamas och skakade på huvudet nekande med ytterst oskyldig blick och ryckte på axlarna och svarade att någon av barnen måste ha ätit den. Men mormor lurade man inte i första taget, hon må varit gammal men blicken var det då inget fel på och de bruna fläckarna på morfars pyjamas var avslöjande nog. "Ja, du Percy. Antingen har du skitit ner dig i sömnen eller så har du varit uppe och smygätit grisen i natt! Vilket är det? " frågade mormor mörkt. Vi andra fnissade åt den vuxna karlen som stod där med chokladfläckar runt hela munnen och pyjamasen medans han skrapade med sin ena fot i mattan och vi visste alla att han övervägde sitt svar noga, kanske var det bäst att säga att man gjort ner sig än att erkänna att man sabbat dieten med ett kilo chokladdoppad härlighet.

Precis till Kalle och hans vänner anlände alltid hela tjocka släkten. Barnen traskade in och satte sig tysta framför TV:n och det tog alltid runt tre minuter innan två högljudda mostrar eller farbröder kom in och satte sig och sabbade hela barnprogrammet genom att sitta och prata om allt som inte hade med Kalle att göra och när ett barn av misstag inte kunde hålla sig längre och hyschade då var det kört. Då tog det hus i helvetet. Än idag är det samma sak. Man hyschar inte en Axmén. Alla som vill kolla på Kalle smiter iväg för att titta i lugn och ro medans resten av tjatrövarna sitter i ett annat rum men se på fan så kommer de in och sabbar och sitter och högljutt muttrar vem det är som fortfarande tittar på denna skiten, ni har ju sett detta hundratals gånger! Idag är Kalles största motståndare här i huset kvinnfolket som rusar runt i köket och egentligen bara vill börja äta så snabbt som möjligt och därför svär över att helt arbetsförda män och kvinnor smiter från kökstjänsten för att titta på barnprogram.

Maries babbliga julkrönika 2023
Enda tillåtna julmusiken borde sjungas av Helghast.

De smäller högt i köket och slamrar med kastrullerna för att väcka uppmärksamhet men efter 10 år av samma taktik har vi lärt oss att undvika dom och framför allt inte titta upp på dom genom den stängda glasdörren med risk att få onda ögat slängt över oss. Sen ska det då börjas ätas och en buffé utan dess like dukas upp. Det är mat som antagligen skulle kunna utfodra ett helt land och framför allt står där mat som ingen kommer äta men som är där för att den alltid har varit där.

Varje år sitter den yngre generationen vid julplaneringen och tar upp maträtter som borde strykas till nästa år och varje år blir vi nerröstade av en person. "Men ingen äter leverkorv!" Någon brister ut att det minsann inte är jul utan leverkorv. "Men lutfisken då? Den är det ju ingen som äter!?" Samma person som försvarade leverkorven med all sin kraft snyftar nu högt att det minsann inte är någon jul utan lutfisk. Så året efter står de där. Lutfisken och leverkorven, sida vid sida som två incels på ett skoldisco som ingen vill dansa med. Ingen tittar ens åt deras håll och kollar inte ens om de har en inbjudan. Men vi alla vet att de kommer på återbesök nästa jul också. Det är ju trots allt ingen jul utan dom. Alla ungar tjatar och frågar efter tomten och alla vuxna muttrar irriterat att han minsann kommer efter maten.

Maries babbliga julkrönika 2023
Knappt en vecka kvar nu tills tomten kommer!

Efter maten sitter alla vuxna och har förvärkar efter för mycket julskinka och pappas hemlagade köttbullar. De svettas och andas tungt och svär högt på att de aldrig ska äta något mer på en vecka tills de arga små dvärgarna kommer igen och frågar om tomten minsann inte ska komma nu, maten är ju uppäten? De rödkindade vuxna som minuten innan andats som om astma kan slå till som en smygfis bröstar nu upp sig och säger att man ska dricka kaffe först och äta Ris á la Malta först trots allt snack om att inte äta något mer på en vecka. Det är ju trots allt ingen jul utan Ris á la Malta, eller paltkoma för den delen.

Men sen kommer han, tomten. Pappa har ursäktat sig med att mystiskt få ett behov efter dagens Expressen och vandrar ut i mörkret och likt Clark Kent dyker han sedan upp på andra sidan huset och knackar på altandörren med en gummimask och en röd tomterock på sig som han snott runt sig och som döljer en fyrkantig kudde för att lura barnen att det minsann är fete tomten som kommer och inte magre Jörgen. Som vuxen har jag börjat se på barn som sinnesslöa där de står och stirrar på "Tomten" med en hjältedyrkande uppsyn. Hur kan de inte känna igen sin morfars foppatofflor och röst som han inte försöker förställa det minsta?

Maries babbliga julkrönika 2023
Julen 1986 var det jag och Mario.

Och hur kan de tro att tomtens ansikte är gjort av sladdrigt gummi? Våran familjs tomtemask skulle passa bra i en kommande skräckfilm på Netflix. Kanske Smile 3 kan låna den för inspelningen? Den borde liksom inte lura någon, inte ens Steve Wonder. Eftersom pappa Jörgens gener är från Småland så har vi inte införskaffat någon ny mask sen mina storasyskon var små på 60-talet och istället för att väcka glädje hos små barn ger den istället mardrömmar för livet. Vad Leatherface var för en hel generation ungdomar är vad Wilanders Tomtemask är för ungarna i vår familj. De påminner faktiskt rätt mycket av varandra. Den saknar allt vad skägg heter och har i stället fått bomull limmat på de sladdriga kinderna, näsan skulle göra Gerard Depardje stolt och munnen är format i ett lätt efterblivet öppet tillstånd med tänder som bara en häst skulle identifiera sig med.

Och den masken har lurat flera generationers ungar att tomten finns och att det inte är Jörgen med ett J som gömmer sig där under. Barn är verkligen dummare än tåget. Men det är väl det som alltid har varit magin med julafton. Allt har varit möjligt. Idag är man 45 år gammal och magin som en gång fanns där har lämnat en. Inga önskelistor skrivs längre och man går inte och längtar. Man har ju allt i livet man önskar sig vid den här åldern och det man vill ha köper man när man ser det. Men ibland så kan man blunda och känna lite saknad att just den där magin är borta.

Maries babbliga julkrönika 2023
Kanske folk hade uppfört sig mer fredligt om alla gick till bords beväpnade till tänderna? Eller, nja.

Att vara vuxen är trots allt rätt trist även om alla ungar tydligen inte kan vänta tills de blir äldre, flyttar hemifrån, tar körkort och gifter sig. Om de bara visste att jobba, betala räkningarna och sedan börja om från början inte är så satans kul hela tiden så kanske de skulle njuta av sin barndom lite mer? Och att vara gift ska vi inte ens snacka om. Snacka om nerköp. Tiden då julafton bara är en lek och spänning och inte bara slutdestinationen på en helvetesmånad av stressig julklappshandling och julförberedelser och sedan ett gatlopp på att göra köttbullar med vänsterhanden medans högerhanden gravar lax och fötterna senapsgriljerar julskinkan och klär granen. Och just det ja, julen är en tid för eftertanke och julefrid. Visst är det så? Om julefrid råkar vara en sönderstressad mamma som fixat allt från mat, juldekorering till julklappsinköp och bredvid henne står en grymt utvilad pappa som alltid kommer in under julklappsöppningen och ska se vad "vi" har gett barnen.

Så God Jul på er! Jag hoppas ni alla får hårda klappar under granen och slipper allt var airfryer heter och stickade fula matchande jultröjor som blinkar från Rusta. Men både du och jag vet att de ligger där under granen och bara väntar. Så glöm inte att le stort och säga att det var precis vad du önskade dig medans du tänker i smyg på PS5:an du hade hoppats på. Kanske har tomten hört din bön nästa år?

Hur ser din jul ut?



Loading next content