Svenska
Gamereactor
artiklar

Maries Skrämselhicka

Lagom till Halloween listar Majsan sina läskigaste stunder i spelvärlden. En lista med titlar som kanske är i tamaste laget för någon annan, men för en fegis är det en lista som kräver ett konstant byte av underkläder

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Vad passar bättre än lite läskigheter så här i Halloweentider och därför tänker jag lista Majsans bästa och flesta Bromsspårstillfällen. Det här med skräck är egentligen något som är väldigt relativt. Frågar du min syster vad en riktigt otäck film ska innehålla för att skrämma henne så räcker det att det finns en spindel med. Och den behöver inte vara särskilt stor heller även om den i hennes ögon är ofantlig om den så är så liten som ett nålsöga. Ni som läst lite av mina tidigare texter vet att jag kallar mig själv för ynkryggen och det är inget jag heller sticker under stolen med. Det är ett faktum. Skulle jag av någon anledning befinna mig i en situation där du och jag var på ett otäckt ställe och någon Michael Myer-motherfucker skulle komma emot oss så skulle jag lägga benen på ryggen och springa åt motsatta håll innan du ens hunnit tänka tanken på att fly. Kanske hade jag sparkat dig på smalbenet för att få mer tid att komma undan? Ja, det hade jag definitivt gjort utan att ens fundera på saken. Jag är liksom inte hjältematerial då jag besitter ett mod i jämförelse med en hare. Jag har faktiskt lämnat en Co-Op-spelare liggande och ropande på hjälp i ett flertal spel och bara sprungit som en galning mot slutet, mot ljuset i tunneln bara för att rädda mitt egna tunna odugliga skinn.

Kanske inget man stoltserar med men jag kan inte dölja det, jag är en riktig feg ynkrygg som saknar allt vad stake heter och som är en stolt ägare till ett par cajones i storlek extra small, vi snackar jordnötter här. För mig är skräck det där odefinierbara, känslan. Ljudet av en dörr som knarrar och öppnar sig själv, ett ansikte som blixtrar till rätt som det är från ingenstans eller en rullstol som bara står i en hörna på ett nerlagt sjukhus. Det krävs inte mycket för att skrämma mig, det räcker med mörker i ett spel så sitter jag och har en inre dialog med mig själv och förhandlar om jag ska spela vidare eller kanske vila hjärtat och ta det en annan dag i stället. Nu sitter du säkert och kliar din skalle och undrar varför en så harig tjej ens spelar läskiga spel, att hon helt enkelt borde låta bli. Jag kan tyvärr inte svara på den frågan, jag vet faktiskt inte. Men jag bär på lite av en hatkärlek till läskigheter, jag bara måste spela. Och pausa. Och spela lite till när jag känner att det är tillräckligt ljust ute och modet kommer tillbaka. Jag kan ju säga att det blir mycket motion för mina stackars spelkaraktärer när det är jag som håller i handkontrollen. I vissa spel förvandlas jag till Usain Bolt när något plötsligt händer som skrämmer skiten av mig.

Då springer jag utan mål som en hysterisk höna utan att bränna av en endaste kula samtidigt som jag gapar och skriker som en mycket arg pirat här hemma i soffan så grannarna undrar om Majsan spelar igen eller om de borde ringa 112. Och skulle jag skjuta så skulle antagligen alla kulor sitta i väggen för skjuta och springa är inte min specialitet. När jag tittar film har jag typ samma taktik, nä jag springer inte ifrån min TV men jag flyr från problemet, jag beväpnar mig alltid med en fet kudde och en vän som inte behöver vara fet men när jag tänker efter kan det bara vara en fördel då det finns mer att gömma sig bakom. Vännens uppgift i det hela är att vara en spejare, alltså mina ögon som rapporterar när det är fritt fram för Majsan att sticka fram sitt räddhariga nylle bakom kudden och kunna fortsätta titta på filmen igen. Under de otäcka delarna av filmens handling rapporterar även vännen vad som händer när jag sitter gömd bakom kudden och bara hör musiken som nu är hysterisk och några bimbos dödsskrik. Majsan är lite som Donkey i Shrek när man ser en skräckfilm med mig, i stället för att ständigt gasta "Are we there yet?" viskar jag ständigt " Vad händer nu?"
Så här kommer min lilla lista, i ingen som helst ordning. Ibland ett spel i sin helhet som skrämt mig, ibland en särskild scen som bränt sig kvar i min skalle och genererat extra många bromsspår, en riktig femtio nyanser av brunt så att säga. Häng med och håll mig hårt i handen så får ni lite speltips att mysa till på Alla helgons blodiga natt!

Maries Skrämselhicka
Detta är en annons:

Silent Hill
Behöver jag ens säga mer? Inget spel, absolut inget spel har skrämt mig mer. Och inte bara skrämt mig till gränsen av kolasås, utan verkligen fått mig att må rent dåligt av att spela det. The Otherworld skrämde slag på mig, räckte jag hörde den äckliga musiken så reste sig håren på mina armar och magen började spöka. Jag älskade storyn i den verkliga världen, i staden Silent Hill men så fort det slog över till den andra dimensionen ville jag bara stänga av, blev för psykedeliskt för mig och mina trasig fegusliga ynkliga nerver. Jag hade helst stannat i den dimmiga staden och sniffat runt på ledtrådar vad som egentligen hänt Harry Masons dotter Cheryl och det säger väl mycket om den fegis jag är. Fienderna som skulle kunnat skapas av en Japansk kåt testosteronstinn tonårskille med en sjuksköterske-fetisch är också några av de läskigaste genom tiderna i min bok. Vet inte hur sjuksköterskorna går klädda i Japan, men enligt spelet så är alla 180 centimeter med evighetslånga ben och en kupstorlek på DD i en uniform som inte ens täcker hälften av bakdelen och klackar som nog får fötterna att se ut som bånkade råbiffar efter ett långt pass på sjukhemmet. Kanske hade hon varit ännu otäckare i den svenska uniformen med bekväma scrubs i pastelliga färger och fotriktiga Foppatofflor? För finns det något mer otäckt än just Foppatofflor?

Until Dawn
När jag precis skilt mig och flyttat hem igen passade jag huset för min far när han och hans sambo var två månader utomlands. Just i det tillfället fick jag, ni vet hon den där fröken Feglund den smarta idéen att spela ett riktigt skräckspel. Ensam. I mörkret. I ett stort jäkla hus i skogen. Fattar ni? Vad tänkte jag på? Än idag fattar jag inte vart jag fick kulorna till att göra det, men jag satt som klistrad genom hela spelet och älskade det. Det var som om alla de där tonårsskräckisarna jag tittat på bakom min kudde och ryggtavlan av min vän plötsligt upplevdes från första parkett. Jag gillar verkligen att allt har en fjärilseffekt, allt har en konsekvens, precis som livet. Fienden Wendigo fick mig att darra i knävecken och byta trosor på löpande band samtidigt som jag undrade hur Gollum överlevt Mount Doom och att livet som crackmissbrukare inte gjort mycket positivt för hans utseende. För Wendigo skulle verkligen kunna gå som Gollum i en uppföljare. Lika hjärtlig. Lika missförstådd. Skulle även kunna hoppa in extra som statist för min gamla mattelärare Birgitta men det är en annan historia. Sa jag lika hjärtlig?

Project Zero
Att jaga spöken med kameran som vapen låter som en riktigt dålig idé eller hur? Och efter bara en kort stund in i spelet kan jag konstatera att så var fallet. Jag kan ta skräckspel i små doser, men då får man ge mig ett redigt vapen. Ge mig en hagelbrakare, ge mig en magnumpickadoll som kan sänka en elefant med en kula, ge mig något med en kick. Kom inte med en sketen gammal analog kamera och tro att jag ska känna mig trygg. För det är verkligen det dessa spel gör, får dig att känna dig som den naknaste och mest otrygga personen på jorden och det är ingen trevlig känsla, inte det minsta. Spenderade mest hela spelet skrikande som en galning på springande fötter och hälften av alla bilder jag lyckades trycka av på spökasen blev aldrig bra nog för att fånga dom. Lika dålig som Majsan är på att springa och skjuta är hon tydligen på att springa och fota. Behöver jag avslöja att jag aldrig fick uppleva slutet på detta gastkramande äventyr? Spökena blev för mycket för min stackars blodpump som de säger i Norge och min ändtarm tackade för sig.

Maries Skrämselhicka
Detta är en annons:

Resident Evil
När man skriver om läskiga spel så får man ju inte glömma Resident Evil-serien. Grogrunden för mig, min biljett in i spelskräckisarnas värld. Capcom har en fingertoppskänsla när det gäller att skapa stämning, med att sakta men säkert vagga in dig i en kokong av trygghet bara för att sen bara slita mattan under dina fötter. Som när man rensat en hel herrgård på fiender och plötsligt när du lugnt kommer lullande så står det en fet Hunter med klor som en T-Rex i din väg och gör slarvsylta av dig. Var kom han ifrån egentligen? Eller kommer ni ihåg fienderna Crimson Head? När du traskade över kropparna av de slöa zombierna du en timme innan satt nackskott på för hundrade gången vaknade de plötsligt till liv och betedde sig som om de dragit en lina för mycket, speedade och rätt mycket argare. Påminde lite om pensionärerna på Stena Danica till Fredrikshamn när dom öppnade landgången och de sprang gatlopp till de enarmade banditerna med sina ICA-påsar med enkronor och utan behov av käpp i sprinten.

Samma fart och gångstil, samma ilska och vassa armbågar. Så när kulorna sinade sprang man som en idiot till en trappa där man alltid varit trygg, men trappan stoppade inte Mr. Crimson Head som den annars gjorde med hans slöare kusin, den ordinära zombien. Han följde efter och han kunde till och med öppna dörrar. Det enda som stoppade honom var att lunta på honom med bensin annars fortsatte han komma tillbaka om och om igen. En av mina episka bromsspårsincidenter är när de klassiska dobberman/dödshundarna hoppar in genom fönstret. Det förväntade jag mig inte och efter den händelsen kan jag än idag, tjugo år senare inte gå förbi ett fönster i ett spel utan att misstänka att något fasansfullt kommer komma igenom glaset när jag minst anar det. Sen motorsågsmannen i Resident Evil 4 satte nya rekord i tarmrörelser. Samma jutesäcksterrorist dyker på i den femte delen och jag verkligen hatar den fienden. Vet inte om det är för att jag är uppvuxen med motorsågsmassakern eller om det är det faktum att han har den förbannade säcken på huvudet men han skrämde verkligen skiten ur mig. Resident Evil skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om, det är en serie som ligger mig varmt som hjärtat och som har ett sådant gediget register av fiender.

Fiender som alltid betyder ond bråd död. De har minnesvärda bossar, och min favorit är ändå Nemesis. Hur många gånger har jag inte suttit som ett fån framför min konsol och förställt min röst till bästa Nemesisstämman och vrålat S.T.A.R.S? Visst jag har väl mest låtit som Darth Vaders mindre lyckade lillebror men det hör inte hit. Jag har lagt själ och hjärta i det. Sen inte nog med att serien alltid har varit överfull med härliga fiender, de har alltid varit fyllda till bredden med platser som gett dig kalla kårar. När jag köpte Resident Evil 2 Remake höll jag på att göra i byxan när jag precis hade dragit upp jalusin i polisstationen och kravlat mig igenom till andra sidan. Där stod Majsan plötsligt i rollen som Leon med en ficklampa som glappade i en kolsvart korridor med ljudet av släpande fötter och höga stönanden i fjärran. En lampa blinkade lite längre bort och när jag sken med min ficklampa såg jag att hela korridoren badade i blod. Det var i denna stund fegisen i Majsan vaknade till liv och pausade. Eller räknas det som paus om pausen varar i fyra veckor? För det var precis det jag gjorde, räddharen pallade inte trycket. Men efter att de veckor passerat hade tydligen mina kulor vuxit sig stora för jag slog igång min Playstation 4 och blev ett med Leon och Claire. Vilket är ditt favoritmoment i någon av Resident Evil-spelen?

Maries Skrämselhicka

Left4Dead
Nu när Back4Blood kommit ut saknar jag verkligen en spelpartner. För deras föregångare fick verkligen alla mina hårstrån att pirra och hjärta att jobba på högtryck. Känslan att vara helt utlämnad och i underläge. För det känner du verkligen hela tiden genom hela spelet, du känner aldrig att detta klarar jag. Jag vet inte om det är för att spelet har sådant tempo eller vad det är som gör det, men detta spel stressade verkligen livet ur mig. Så till den milda grad att när jag kom tillbaka till jobbet efter min fyra veckors semester så hade jag en irriterande ryckande ögonlock som inte ville ge sig. Fattar ni hur skum man ser ut som försäljare när du talar med en kund och ditt öga konstant rycker? Om det inte är tecknen för en lögnare av rang så säg! Och man vet att man är rädd när man spelar när man darrar värre än killen från Tillbaka till Framtiden! Det är ett spel som tär på ditt äktenskap när du spelar, helst om du som jag lämnar din partner när han trillat med ett berg med hungriga zombies över sig och du själv springer glatt mot den räddande helikoptern utan en tanke på din partners skrik på hjälp.

Men som jag förklarade innan, jag är inget hjältematerial. Ynkryggen är inte din klippa, hon är den du ser i fjärran när du trillat i strid. Spelet höll dig ständigt på tårna, aldrig en lugn stund om du inte var i i ditt safehouse och pillade på dina vapen. Annars var det tempo, fiender i överflöd och smaken av död om och om igen. Ett fiendebibliotek att vara stolt över, allt från The Boomer, tjockisen som spyr på dig och lockar till sig horden, The Tank som mosar dig på två sekunder och är så stor och stark som namnet säger och inte minst The Witch som man hör innan man ser henne, ljudet av ett gråtande barn som du inte vill väcka för allt i världen. Ett riktigt kul spel att köra med en vän, men också fruktansvärt utmattande psykiskt att spela eftersom du ständigt sitter på helspänn om du inte stressande slåss för ditt liv mot horder av infekterade zombies. Jag skulle kunna fortsätta denna lista till förbannelse, men känner att det får nog bli punkt här nu om inte Halloween ska hinna komma och försvinna innan ni läst färdigt detta. Hos Majsan är Halloween en relativ lugn helg, den enda som blir utspökad är stackars Tyzon, min fyrfotade vän och det endast för några minuters fotograferande.

Brukar du gå all in på Halloween? Eller gör du som jag och gottar ner dig i läskiga spel och filmer? Rekommendera gärna nåt bra, men inte alltför läskigt, tänk på Majsans bakdel.



Loading next content