Mario hoppar fortfarande men mina barn håller i kontrollen

Det var något med plasten. Den där gråa plasten som luktade framtid, trots att den i dag mer påminner om källarförråd. Jag minns julafton då jag fick mitt Nintendo NES - 8-bitarsvärlden som lovade äventyr bortom vinterslasket. Paketet var större än något jag tidigare rivit upp, och när pappret föll av glimmade kartongen som om den bar på en hemlighet. Kontrollen låg kantig men perfekt i handen, med A och B som små portaler till en ny verklighet. Det var inte bara ett tv-spel. Det var ett löfte om tid, om magi, om att världen gick att pausa när man behövde. Jag lärde mig hoppa med millimeterprecision i Super Mario Bros, blåsa liv i figurer som bara fanns i en tvådimensionell drömvärld. Ingen väntan, inga uppdateringar, knappt ens instruktioner - bara power-knappen och det röda ljuset som tändes. Och så var äventyret igång.

Tid fanns alltid. Efter skolan. Innan middagen. Sent på kvällen när jag egentligen borde sovit. Det var som om livet hade en extra dimension då, en där man alltid hann en bana till. Så blev jag vuxen. Numera står jag i ett vardagsrum överfullt av leksaker jag inte valt själv, med två barn som turas om att tävla om vem som är längst ifrån läggdags. Tv:n är stor och spelen är vackrare än något jag kunnat föreställa mig där framför min tjock-tv. Och ändå spelar jag nästan aldrig. Men barnen gör det. Inte bara sina moderna spel - de har också hittat till mina gamla. De älskar Pixelvärlden, som de kallar den, som om det vore ett eget land. De skrattar åt hur svårt det är, hur man dör av minsta lilla misstag, hur Mario glider om man springer för snabbt. "Pappa, varför hoppar han så konstigt?" frågar de, som om jag skulle kunna svara ur ett designperspektiv från 1985.

Jag sitter bredvid och tittar på när de upptäcker hemliga rör och fällor jag själv glömt. Det är märkligt hur snabbt man minns, hur fingrarna nästan rycker till när man ser någon annan missa ett hopp man själv kunde i sömnen. Det är som att få spela igen - genom dem. Ibland tänker jag att NU ska jag själv ta en stund, starta ett spel bara för mig. Men det räcker med en halvtanke innan någon ropar att en macka är felbredd eller att ett syskon tagit en bil som absolut inte var till för att låna. Vardagen, denna osynliga fiende som alltid har fler liv än jag. Och när kvällen äntligen kommer, när huset tystnar och skenet från skärmen vore perfekt för en nostalgirunda, då har mina egna ögon redan tagit game over för dagen.

Ändå händer något varje gång jag öppnar garderoben och ser den gamla NES-kartongen. Jag behöver bara nudda plasten för att bli nio år igen. Tiden går, men vissa sparfiler i själen verkar vara skrivna i ett format som aldrig korruptar. Och när barnen ropar: "Pappa, kan vi spela din Mario idag?" så är det som om cirkeln sluts. Kanske är det så här spelet fortsätter. Inte genom att jag sitter uppe till midnatt med handkontrollen, utan genom att se mina barn hoppa, skratta, irritera sig på isbanor och fråga hur i hela världen man ska slå Bowser med bara eldblommor och tur.

Och när Mario hoppar på tv:n igen - om än med yngre händer som styr - tänker jag att jag inte behöver hinna spela lika mycket längre. Jag är ändå kvar i spelet. På ett sätt som är större än high scores och extraliv.

Vill du också bidra med gästtexter? Ta i sådana fall kontakt med Joel och läs mer här. Missa inte heller att besöka Aris krypin.