Den enkla vägen här hade varit att lista tio av Sonys exklusiva spel som alla är genomgående sylvassa och hyllade världen över - storslagna upplevelser vars budget ligger on-par med exotiska skyskrapor som tronar över det mesta. God of War och uppföljaren Ragnarök, Ghost of Tsushima: Director's Cut, Days Gone, Spider-Man Remastered och Mile's Morales, Bloodborne, Ratchet & Clank: Rift Apart, Sackboy: A Big Adventure, The Last of Us Part I, The Last of Us Part II, Uncharted 4: A Thief's End och spinoffen The Lost Legacy eller varför inte Death Stranding Director's Cut - phew, det är klart att du ska spela dem, men det har du ju sannolikt redan gjort. Eller? Som ägare av en Playstation 5 vore det ju dumdristigt att helt bortse från denna portfolio som ingår i tjänstens andra av tre nivåer - Playstation Plus Extra.
Jag har istället valt att fronta en mer salig blandning som jag anser att alla bör ge sig i kast med, även om några AAA-produktioner av förklarliga skäl smugit sig in. Listan som följer är precis som Majsans Game Pass-Guldkorn ingen rankad turordning - snarare en checklista du bör bocka av i en ordning du i allra högsta grad bestämmer själv, eller kanske kommer du på dig själv med ett "ja just det, det kanske man skulle ta tag i...", och med det sagt - press play on tape.
David mot Goliath, en strid väl värt det.
(1) Demon's Souls (Bluepoint Games / 2020)
Där sprack den ingressen, då spelet är utvecklat av en Sony-ägd studio exklusivt till formatet, men det går ju bara att uppleva till just PS5. Om du mot förmodan aldrig har hört talas om FromSoftware så uppmanar jag dig att 1) Inte längre bo under en sten, det är inte gångbart i längden även om det kan kännas tryggt. 2) Vakna! Utmana dig själv - vare sig du är ny inom genren eller har gjort godtyckliga försök tidigare men fallit offer för bekvämlighet. Och 3) Startskottet från de japanska Michelin-sadisterna står sig än idag som en av höjdpunkterna inom genren. Det här är en minutiöst påkostad remake av spelet som ursprungligen lanserades till Playstation 3 - tillika releasetitel till Playstation 5, och har åldrats som ett fint vin.
Lika vackert än idag att titta som att lyssna på där grafik och ljud trumfar det mesta - lika majestätiskt och patenterat kärvt är det när det kommer till dess spelbarhet. Utmaningen är hög som sig bör, men skam den som ger sig - och vem vet, runt hörnet finner du kanske en fristad och en lägereld innan du stegar mot nästa dimhöljda vägg rakt in i gapet på en enorm feberdröm till boss. Men när den där jäveln väl faller? Ja då infinner sig en känsla av tillfredsställelse som är svårslagen och unik.
Returnal är oerhört beroendeframkallande, Joel hälsar "dopamin".
(2) Returnal (Housemarque / 2021)
De flesta spel spelar man igenom en gång från start till slut, det finns spel man spelar igenom två gånger - kanske tre, men de är ovanliga. Synonymt med de flesta är dock att de är utstakade med en stig att följa. Returnal räknar inte varv - så självklart slår det nämligen fast att du inte kommer undan rundorna och loopen du ovillkorligen fastnar i. Det här är en hyperintensiv tredjepersons-rougelike där projektilerna som avlossas mot dig är nyårsafton varje dag, det är ett spel som kan spelas i oändlighet - vilket jag anser är en enorm tjusning. Faktum är att jag betraktar det som ett av generationens absolut bästa spel.
Miljöerna och topografin slumpas när du vaknar upp på den främmande planeten du kraschlandat på och ska försöka fly ifrån. Fienderna och dess placering? De hoppar inte fram likt Resident Evil-hundarna genom fönstret - spelets vapen med tillhörande statistik, eller för den delen dina karaktärsförmågor är varken huggna i sten eller har en fast placering i denna ombytliga spelvärld. Faktum är att du nästan förväntas dö förr eller senare - som en del av livet, men här vaknar du upp på nytt likt Bill Murray i Groundhog Day. Du lär dig av dina misstag, tänker till, väger fördelar mot nackdelar via perks du plockar på dig och växer hela tiden som spelare. Att nysta upp världen där Alien möter David Lynch slutar aldrig att imponera. Det är också ett klockrent förspel inför vad som komma skall i nästa års spirituella uppföljare - Saros.
"Get over here!" - Scorpion visar brorsan vem som bestämmer.
(3) Mortal Kombat 1 (NetherRealm Studios / 2023)
Att sparkas och slåss är i regel förknippat med lekparken för barn eller krogen för vuxna, eller urspårade diskussioner online - men det finns undantag. Att fullständigt reducera sin soffkompis till sylta där orimliga mängder kroppsvätskor sprutar ikapp med kroppens 206 mortlade ben fullt synliga via röntgen - där höjden av förnedring utspelas i slowmotion med slaffsiga kvarlevor som jongleras i ännu en omgång? Fatality. Det här är underhållningsvåldets urmoder - skruvat förbi meta och rimlighet och framkallar nickande jokerflin snarare än avsky.
Mortal Kombat är idag en fighter med muskler värdig giganter som Street Fighter och Tekken. En anrik beat'em'up-serie som fått ett genuint uppsving efter att ha bootats om av Ed Boon och talangfulla NetherRealm. Den senaste delen i ordningen - alltså den tolfte, här kallad 1 - är ett lika delar kompetent fightingspel som det är ett underhållande sätt att avgöra dispyter i. Vem ska bjuda på pizza, vem tar disken - vem står, vem reduceras till våt fläck? Fight. Det har aldrig varit mer brutalt, pick up and play och våldsamt underhållande än i senaste utgåvan. Slå en vän på käften (digitalt) redan idag du med!
Alex Kidd är en äldre pärla i ny tappning.
(4) Alex Kidd in Miracle World DX (Merge Games, Janken Team / 2021)
Sten-sax-påse - svårare än så är det inte att besegra spelets bossar, där det handlar om tur? Det rör sig inte enbart om slump här, det finns utrymme för strategi i de sista skälvande tiondelarna i dessa möten. För mig är det här en ikonisk plattformshistoria och stilig remake där man kan växla i realtid mellan originalets 8-bitspixlar och en mer dagsfärsk slice of heaven, på samma sätt som nyutgåvorna av peka-klicka-legendariska The Secret of Monkey Island och uppföljaren LeChuck's Revenge. Det är måhända inte riktigt lika bra som dåtidens Mario-spel, men det har sin charm och det ingår som bekant i tjänsten.
Alex Kidd in Miracle World är plattformsspelet jag först spelade som inbyggd titel i Sega Master System sent 80-tal. Det absolut första spelet jag ägde (kuriosa) - ett stycke spelhistoria som jag anser att alla bör spela trots dess höga och stundtals oförlåtande svårighetsgrad där man inte ska låta sig luras av den färgglada paletten och inramningen. Visste du att Alex Kidd var Segas maskot en gång i tiden - men blev omsprungen flera år senare av en blå igelkott? Det här ska enligt mig tilldelas en plats i alla seriösa spelares CV.
Doomguy... 'nuff said.
(5) Doom (Id Software / 2016)
Chainsaw. Super Shotgun. Big Fucking Gun. En treenighet inom demonröj - och helvetet vilken comeback och reboot det här var på vad jag betraktar som Id Softwares mesta förstapersonsskjutare, sorry Wolfenstein. Doom från 2016 var spelet Doom 3 aldrig riktigt var - trots legendariska John Carmacks inblandning. Där tredje Doom var en vattendelare som inte riktigt visste vad det ville förmedla; var det tempofattig action, kanske skräck - eller en hybrid av de båda? Hur som fanns något av godkänd karaktär, men inte var det spelet vi kollektivt hoppades på.
Rebooten av Doom ställde aldrig frågan om meningen med livet, det avlossade dubbla pipor glödande hagel av korrekt kaliber varvat med raketer in i horder av demonisk härkomst utan minsta tvivel i en dödsbalett av parkour där gammalt mötte nytt. Blod och gibs yrde likt en femte årstid och striderna underhöll precis som i begynnelsen - det var lika oldschool som spetsat vigvatten stänkt över varumärket där adrenalin och tempo inte bara matchade, det körde- och backade över originalet med råge och slet isär alla som vacklade via glory kills. Även multiplayern levererade raka rör med tydliga influenser från Quake, till skillnad från judas... förlåt, "Battlemode" i uppföljaren Doom Eternal - som också finns på tjänsten, tillsammans med alla äldre Doom-spel, för den som undrar.
Silent Hill 2 har både fött upp och skrämt ihjäl genom åren.
(6) Silent Hill 2 Remake (Bloober Team / 2024)
Jag har blandade intryck av sjuksköterskor, mestadels goda. De flesta av dem har både humor och känsla för situationen, idkar omvårdnad och är en grundpelare av trygghet - sen har vi de där andra med blodig kort-kort och ett ansiktslöst ansikte som ger självaste Leatherface veck i pannan. Konamis skitiga och deformerade varianter med ryckig gång och kökskniv i näven har en fallenhet för att skära upp fysiska och psykiska sår med tillhörande vånda och besvär där du redan blöder.
Bloober Team gjorde det smått otroliga trots en halvjämn historik - nämligen att ta den psykologiska klassikern till nya höjder och en ny generation gamers. Silent Hill 2 står sig som en kronjuvel inom mer djupt rotad skräck - där Capcoms Resident Evil varit betydligt mer rättfram och traditionell. James Sunderlands resa till staden gud glömde efter ett brev från sin älskade och döda Mary spelar på obehagliga strängar, utmanar våra rädslor och världsuppfattning - ifrågasätter vilka vi är; vrider och vänder hela vår existens till oigenkännlighet och håller oss inom en armlängds avstånd från galenskap och acceptans samtidigt.
Hotline Miami är tufft och brutalt med ett pumpande soundtrack.
(7) Hotline Miami (Dennaton Games / 2012)
Vid det här laget borde man kanske utfärda en efterlysning på mig, då jag uppenbarligen vältrar mig i ultravåld, blodstänk och kedjar samman alltihop som om det vore en kaka till kaffet. Fattas bara att jag drar på mig en kycklingmask, lägger en golfklubba över axeln, stoppar ned en .45:a i byxlinningen och utmanar undergroundkriminella via telefonsvarare. Det här har jag Platinum i - till Playstation Vita, en trofé jag sällan jagar om jag inte anser att det är värt besväret. Hotline Miami kan närmast beskrivas som ett kärleksbarn mellan Drive möter Cocaine Cowboys möter... motstånd. Ett spel med lite spatial reaktionstid och svårighetsgrad ur fågelperspektiv, och mängder av skottlossning.
Rytmen, musiken, våldet, den skitiga estetiken - det här är en svensk indiehit utvecklat av två grabbar som sparkade in dörrar, kastade knivar och sköt precisionsinriktat och målmedvetet innan John Wick var påtänkt. Soundtracket är än idag en del av min morgonrutin - jag vaknar dagligen till Hydrogen av M.O.O.N. som mobillarm och det borde även du göra för att starta dagen. Även uppföljaren finns att tillgå på tjänsten, vilken jag tar mig friheten att kuppa in utan att för den delen korta ned listan på de mest eftersökta.
High Chaparall på riktigt, vilda västern håller än idag.
(8) Red Dead Redemption (Rockstar Games / 2025)
Grand Theft Auto i all ära - en helig graal. GTA V finns på Playstation Plus också, det är den där titeln som skuttar in och ut årligen i omgångar precis som på Game Pass - men vilda västern? Det är en epok av något annat när allt kommer omkring. I ärlighetens namn anser jag att John Marstons historia - och karaktär - är både hårdare och mer genomtänkt än Michaels, Trevors och Franklins tillsammans, där jag törs hävda att Clint Eastwood och Sergio Leone håller med.
Att det här är en remaster i 4K med silkeslen bilduppdatering på Rockstars näst största varumärke behöver jag förmodligen inte nämna, men gör ändå - jag vill däremot fronta faktumet att Rockstar lade till den dedikerade PS5-versionen i smyg utan pompa och ståt ovanpå PS4-utgåvan för en knapp månad sedan. Den definitiva utgåvan av tidernas bästa spaghetti-simulator är väl värd att spelas igen (eller för första gången) - här servad i dess allra främsta framförande på konsol. Har du spelat GTA är du hemma direkt, det är i mångt och mycket samma grundläggande model och princip med en enorm värld att förlora sig i, men utspelar sig i början på 1900-talet. Förvänta dig cowboys och få yuppienallar, hämnd och moral - en ådra av heder och samvete som brinner i samma takt som blodblandad svett rinner. Det är inte riktigt samma kaotiska tempo som Rockstar skildrar i sin andra spelserie med automatvapen och sportbilar där folk dör över en cheeseburgare. Med rykten om en remastrad version av Red Dead Redemption 2 till nutida format under 2026 gör man naturligtvis alldeles rätt i att dra snabbare än kvickt från ett ordentligt hölster för att hålla sig à jour.
Utkanterna till radioaktiva ödemarker är kanske inte så öde som man kan tro...
(9) Stalker: Legends of the Zone Trilogy (GSC Game World / 2025)
En trilogi, ännu en kupp - ännu ett tips alla vinner på. Stalker spelade jag till PC 2007, en buggig historia från en Ukrainisk utvecklare, en hajpad uppstickare på den tiden som utlovade en enorm spelvärld med RPG-element sedd ur förstaperson som utspelade sig runt ett radioaktivt Chornobyl. En historia baserad på novellen Roadside Picnic - som fanboy av Fallout brydde jag mig inte om att kontrollera geigermätaren, jag knallade in i utkanten och hetluften glad i hågen med dubbla tummar upp. Det var en buggig upplevelse då - men det fanns något här, något mystiskt, något som var smått före sin tid.
Idag är spelen polerade, de är vässade och optimerade för konsol, utan de problem jag stötte på när jag först gav mig i kast med serien. Att förlora sig i zonen med mystiska artefakter, muterade monster och fraktioner har aldrig varit mer inbjudande än idag. Trilogin som består av Shadow of Chornobyl, Clear Sky och Call of Pripyat är allihop värda sina respektive radioaktiva resor - inte minst då uppföljaren Stalker 2: Heart of Chornobyl nyligen lanserats till Playstation 5. Uppföljaren somliga hävdade aldrig någonsin skulle komma att lanseras till formatet, tänka sig - mitt exemplar ligger just nu på soffbordet framför mig och jag knallar in i zonen med tre tummar upp.
Cloud Strife och gänget mot Shinra och Sephiroth är spelhistoria.
(10) Final Fantasy VII Remake Intergrade (Square Enix / 2021)
Final Fantasy VII väcker minnen. Spelserien gick in i 3D på Playstation efter att ha varit exklusivt för Nintendo, varpå kollektiv spelvärld tappade hakan på mer än ett sätt. Den sjunde delen är det mest exploaterade spelet utvecklaren har under sitt bälte - och i början av 2026 gör denna nyversion debut till Xbox Series och Switch 2. Originalet betraktar jag än idag som religion, och då är jag absolut inte troende. I en teknikdemo från 2005 som demonstrerade Playstation 3 började jag och alla andra drömma om en remake, det blev en global snackis... och tids nog verklighet.
Square Enix och Sony brände av en legendarisk trailer för Final Fantasy VII: Remake den 5 december 2015 under Playstation Experience, där just 5 december är lite av speciell dag för undertecknad. Jag föredrar i all ärlighet originalet, med facit i hand. Men. Jag anser samtidigt att nyutgåvan är det mest kompetenta Square Enix levererat på sitt nya tema där spelserien gått mot en mer avancerad tredjepersons- och actionorienterad inriktning. Här kan man hävda att jag är partisk som älskare av originalet, och det stämmer såklart; spelvärlden och dess karaktärer är K-märkta i mitt tycke. Att däremot få ta del av detta mästerverk i ny tappning, snudd på i en alternativ genre - utbyggt, med en visuell inramning som lämnar mig med käften i marken? Det förtar inte min inställning till originalets briljans - snarare agerar det krydda ovanpå en tidlös klassiker från 1997 jag kommer minnas så länge jag andas.
Jag väljer att inte inkludera Playstation Plus Premium i listan, även om det är den nivån jag personligen kört sedan den såg dagens ljus som vurmare av klassikerna. Vill man spela originalen och dess uppföljare på spel såsom Resident Evil, Syphon Filter, Armored Core, Ape Escape, Sly Racoon, Dino Crisis, Tekken, TimeSplitters, Jak & Daxter, Soul Reaver, Myst, Oddworld, Loco Roco, Pataton, Twisted Metal, Soul Calibur, Tomb Raider - och mer därtill, ja då är det upp till dig om du anser att det är värt det. Om Square Enix hör mig, ge mig första Parasite Eve som aldrig släpptes i Europa så jag kan köra det native på konsolen istället för att krångla med min NTSC-skiva som börjar bli sliten.
Har du några favoriter eller tips från Playstation Plus?