Megatransaktioner

Den här spelgenerationen har knappt börjat, men redan ser jag tydliga tecken på att spelvärlden är på väg åt ett inte allt för angenämt håll, och orsaken är den beståndsdel som vi alla egentligen gillar: onlinefunktioner. Låt mig bara börja med en tillbakablick. När jag köpte Super Mario Bros 2 som förväntansfull nioåring var det bara att blåsa lite i NES:en, smacka in kassetten och spela det hela precis som det var tänkt. Tio år senare när jag spelade Unreal Tournament mot en massa främlingar, helt gratis, behövde jag inte oroa mig för att någon skulle dra fram ett specialvapen som bara han hade tillgång till efter att ha betalat en extra slant till utvecklarna. Och när jag ytterligare fem år senare spelade Halo 2 var det på lika villkor för alla, och Halo 2 var ett helt komplett spel i sig.

Men framgångarna med Xbox Live har inspirerat Microsoft att utveckla systemet och Nintendo och Sony att kopiera det. Fördelen med ett centraliserat system är att man lätt kan betala för diverse saker med praktiska poäng istället för att dra fram kreditkortet varje gång. Tanken är ju också att göra inköpen osynliga, för visst känns det lättare att slänga ut 1000 anonyma poäng än en hundralapp (eller rättare sagt 113 kronor i nuläget). Nackdelen är att utvecklarna har vädrat snabba pengar, och de är förstås inte dummare än att de drar fördel av situationen. Det vi redan har sett en hel del av till Xbox 360 är spel där du kan köpa dig fördelar för riktiga pengar, eller spel som saknar funktioner som rimligtvis borde ha varit med, funktioner som sedan måste köpas via Xbox Live för en liten men ändå betydande summa.

Är det rimligt att köpa NBA 2K7 för 699 kronor och sedan behöva betala ut ytterligare 45 kronor bara för att kunna sätta ihop egna reprisfilmer? Visst, de flesta behöver inte funktionen och enligt uppgift fungerar den rätt dåligt. Och kanske hann inte utvecklarna göra klart funktionen innan spelet skulle lämnas till tryck och måste därför erbjuda den online istället. Men det är ingen ursäkt, resultatet är lik förbaskat att vi betalar sju procent mer för spelet än det redan tokhöga standardpriset. Vart går gränsen? Får vi betala en femtiolapp för ett tvåspelarläge? Eller kanske pay-per-play så blir det en riktigt bra simulering av den verkliga sporten.

Ännu värre för oss spelare blir det med spel som Chrome Hounds. Där kan man för elva kronor köpa sig vapen som inte går att få tag på i det vanliga spelet. Project Gotham Racing 3 bjuder på extrabilar för sex kronor styck. En struntsumma, visst, men betalar du inte den kommer någon mindre snål liten skitunge sitta och vinna över dig med sitt bättre vapen eller sin bättre bil.

Men problemet är inte bara att valfria nerladdningar påverkar spelbalansen. Trenden jag ser är att vi får spel som inte är kompletta, där material som givetvis var färdigt till releasen släpps en vecka senare mot en extra avgift. Det första berömda exemplet var förstås Oblivion där vi fick betala en tjuga för att kunna skydda våra hästar på ett vettigt sätt. Slaget om Midgård 2 släpptes med nya kartor tillgängliga för några tior. Ridge Racer 6 har hela fyrtioen låtar att ladda ner separat för nio kronor, låtar som hade funnits på skivan om inte Xbox Live Marketplace hade funnits. Och så har vi Lego Star Wars 2. De övriga versionerna av spelet låter dig använda figurer från ettan (alltså Episod 1 till 3) om du har en sparfil från det gamla spelet. Det går förstås inte att göra på Xbox 360 eftersom det spelet inte släpptes där, och en sjysst version hade varit att helt enkelt lägga in dem gratis. Man betalar ju trots allt en hundring mer för samma spel med högupplöst grafik. Men nej då, de gamla figurerna kostar 22 kronor extra. Bäst att du betalar, George Lucas behöver verkligen pengarna. Alla dessa är exempel där materialet helt uppenbart var färdigt samtidigt som spelet, men lyftes ut enbart för att kunna ta ut den där extra lilla avgiften.

Missförstå mig inte nu, Xbox Live Marketplace är en bra idé och kan ge oss många trevliga saker som vi inte skulle ha fått annars. Och det finns faktiskt spel som utnyttjar det på ett positivt sätt för oss spelare. Test Drive Unlimited och The Outfit bjuder på extramaterial som laddas ner gratis, samma sorts material som andra utvecklare tar betalt för. Dead Rising har också extra dräkter som man får tag på genom en gratis nerladdning. Jag undrar hur rika Capcom måste vara för att ge bort sånt gratis, när stackars Rare tvingas ta tjugo kronor för sina nya Kameo-dräkter.

Och förklaringen att spelen fortsätter att utvecklas efter releasen ger jag inte ett ruttet lingon för. Så ni menar att en massa folk sitter kvar och designar nya bilar, så att jag för varje bil måste betala ytterligare en hundradel av det ursprungliga priset? Nej, jag tror att spelen är fullständigt klara när de släpps. Rockstar råkade ut för trubbel när någon hackade Grand Theft Auto: San Andreas och hittade lite barnförbjudet material kvar på skivorna. Jag väntar bara på den dagen då någon hittar en massa låst material som måste "laddas ner" för att aktiveras. Liknande exempel såg vi med Gamecube-Gameboy Advance-kopplingen och redan med extramaterialet på Shenmue som krävde onlinetillgång för att fungera, så det är helt klart tänkbart. Och tänk, under tiden denna artikel skrevs fick vi precis veta att EA tänker ta betalt för fuskkoder i Xbox 360-versionen av Tiger Woods 2007 som låser upp spelarfunktioner och banor. Och då rör det sig alltså om saker som redan finns på skivan, precis samma sorts koder som fanns gratis i Tiger Woods 2006, till samma format!

Och tro nu inte att det bara är Microsoft och deras tredjepartsutvecklare som utnyttjar oss på det här sättet. Nej då, vi har bara inte fått känna på Sonys och Nintendos system än, men de kommer garanterat att klämma till oss de också. Nintendo kommer till exempel att ta redigt betalt för sina urgamla spel, och när man ändå halar fram plånboken för att köpa Legend of Zelda kanske man passar på att köpa en ny bil till Excite Trucks också. Och Sony hymlar inte med sina ambitioner för Gran Turismo. Gran Turismo HD kommer att innehålla ett litet spelläge med begränsat antal bilar. Vill du kunna spela online måste du betala för varenda bil och varenda bana du tänker använda. Vi snackar fem-tio kronor per bil och tjugo-femtio kronor per bana. Lägg ihop spelets 750 tillgängliga bilar och 50 banor och det står ganska klart att ett "komplett" Gran Turismo HD kostar ungefär lika mycket som en hyfsat fräsch begagnad Volvo. Som plåster på såren tänker dock Sony använda reda pengar och inga lustiga poäng för sin onlinetjänst, så att vi kan se exakt hur mycket de lurar oss på varje gång.

Nej! Nej säger jag, Micke säger nej! När jag går till affären för att köpa ett nytt spel vill jag ha hela spelet. Jag vill inte behöva betala femtio kronor till för att få en pausknapp, jag vill inte betala fem kronor per livvakt i Samurai Warriors 2, och jag vill definitivt inte behöva bygga ihop mina spel som en annan Magic-kortlek. Den här trenden måste stoppas, så fort som möjligt, och det enda sättet att stoppa den är att helt enkelt inte betala för skiten. Annars kommer vi att sitta med våra Playstation 4 och Xbox Dimension om fem år och köpa en startmeny som vi sedan måste fylla med material. Den dagen tänker jag inte längre köpa spel.