Mer "fuck", mindre finess i Peacemaker säsong 2

Jag älskade första säsongen av Peacemaker. Den var galen, charmig och på något sätt både hjärtskärande och totalt absurd på samma gång. Den hade den där ovanliga balansen som gjorde att man kunde skratta åt en man med silverhjälm som försöker förstå sin plats i världen, samtidigt som man faktiskt brydde sig om hans inre resa. James Gunn lyckades med konststycket att kombinera överdriven action, mörk humor och riktiga känslor på ett sätt som kändes både originellt och engagerande. Därför är besvikelsen när man sätter sig framför säsong 2 så mycket större - den här uppföljaren är medelmåttig som bäst och ett tydligt steg ner från det som gjorde ettan så speciell.

Till skillnad från första säsongen, där galenskap och känslomässigt djup flätades ihop på ett oväntat och charmigt sätt, känns uppföljaren som en samling idéer staplade på varandra utan riktig balans. Gunn har tagit allt som funkade och försökt förstora det, men i processen har serien tappat sin själ. Istället för att låta karaktärerna utvecklas och konflikterna växa organiskt hoppar man mellan introspektiva scener med Peacemaker och överdrivna actionscener som ofta saknar konsekvens. Det är som om serien försöker säga: "Mer av allt, tack!", men det blir mest ett tröttsamt jagande efter nästa spektakulära scen.

Sidospåren som i första säsongen kändes som roliga avstickare eller små karaktärsstudier blir här mer distraherande än underhållande. Michael Rookers roll, där han skulle vara en karaktär med tyngd och närvaro, reduceras till en tunn punchline i några enstaka scener som i slutändan knappast spelar någon roll. Rick Flag Senior dyker upp lite som rekvisita (precis som i Superman) och är en figur som borde ha kunnat ge säsongen mer djup, men som istället känns malplacerad och slarvigt inkastad. Det var som om Gunn bara vill checka i boxen för att han måste ta itu med Chris för vad han gjorde mot hans son. Det är frustrerande att se potentialen i vissa delar av säsongen och samtidigt känna att serien inte bryr sig tillräckligt för att utveckla dem. Även vissa sidokaraktärer som kunde ha varit intressanta blir små, ofta ganska meningslösa skämtinslag som stör flödet mer än de tillför något.

Och här kommer kanske det största irritationsmomentet: tonen. James Gunn verkar ha fastnat i ett manus som till stor del består av "fuck", "dick", "shit" och "ass". Serien pumpar ut vulgäriteter i varje scen, vilket snabbt slår över i högstadiehumor snarare än vuxen satir. Som om det inte vore nog känns musiken ofta överanvänd, som ett forcerat sätt att tala om för tittaren hur de ska känna - eller vad karaktärerna själva ska känna. Låten Fucking my heart in the ass blir nästan emblematiskt för detta, och är samtidigt så larvig att man nästan skrattar åt idén mer än låten i sig. I stället för att låta handlingen och skådespelarna tala för sig själva används soundtracket som en konstant emotionell indikator. Det blir tröttsamt när varje känslomässig vändning ackompanjeras av exakt den typ av musik som ska förstärka den, snarare än att låta ögonblicket stå på egna ben. Kombinationen av överdrivet språk och övertydlig musik gör att serien tappar både sting och subtilitet, och humorn blir snabbt uttjatad när nästan varje scen kryddas med samma överdrivna gags.

Berättarmässigt känns säsongen också stelare. Det är mycket introspektivt snack om Peacemakers inre konflikter, och det är absolut okej - första säsongen visade att serien kan hantera känslor på ett sätt som faktiskt berör. Men här blir det nästan kvävande. De stora frågorna som kunde ha drivit handlingen framåt tonas ner eller tappas bort, och vi sitter kvar med en känsla av att serien mer snurrar runt sina egna absurda idéer än att faktiskt ta oss någonstans. För en show som har potential att både vara hysteriskt rolig och känslomässigt engagerande blir detta en bitter eftersmak.

Multiuniversumet, som är en av seriens mest lovande idéer, används tyvärr inte till sin fulla potential. Det spelar visserligen en stor roll i säsongen men samtidigt känns det så otillfredsställande och kommer med en plot twist man såg komma redan i andra episoden. Framåt slutet av serien sträcker sig istället de olika universumen till zombier och ansiktsjuckande monster som avhandlas på cirka tre minuter. Här blir det så tydligt att James Gunn haft för många idéer och bara slängt in allt, även om det inte passar eller har någon betydelse.

Humorn, som i första säsongen ofta kändes oväntad och charmig, har också tappat sin precision. Där ettan kunde få en karaktär att göra något fullständigt galet men ändå trovärdigt, känns tvåan mer som ett konstant upprepande av samma skämt i olika kostymer. Vissa actionscener är fortfarande spektakulära och Cena gör sitt bästa, men det räcker inte för att rädda helheten. Serien försöker fortfarande vara både rörande och absurd, men landar någonstans mitt emellan och blir varken minnesvärd eller särskilt rolig.

Slutligen är Peacemaker säsong 2 ett tydligt exempel på vad som händer när man försöker maxa allt som fungerade i första säsongen utan att tänka på konsekvenserna. Den försöker vara djup, galen, rolig och rörande samtidigt, men tappar balansen på varje punkt. Det finns glimtar av det som gjorde serien unik - Cena levererar, vissa actionscener är underhållande, och några karaktärsinteraktioner lyckas fortfarande beröra - men helheten är tyvärr en besvikelse.