2025 har präglats av massvis av fantastiska spelsläpp. Men vi gillar ju såklart alltid att se framåt, längta och hoppas på att det som kommer härnäst ska bli fantastiskt. På förhand ser ju 2026 ut att bli helt otroligt år med mängder av efterlängtade titlar. Detta är första halvan av redaktionens mest efterlängtade spel som dyker upp under nästa år och först ut är Conny, Patrik, Marie och Martin och det blir alltifrån årets kanske absolut största spelsläpp till gulliga dinosaurier...
Conny Andersson
Crimson Desert (19 mars 2026)
Jag har en oro att ingenting, någonsin, kommer att slå The Witcher 3 för egen del. Men det gör egentligen inte så mycket. Jag kommer att sluka varenda open world-äventyr med hull och hår och Crimson Desert ser ut att pricka av otroligt många punkter. Det var längesedan jag var så här förväntansfull, faktiskt. Bara tanken på att få ge mig ut i en enorm öppen värld, i denna typ av miljö gör att det liksom bubblar inom mig. Hur bra det egentligen blir beror ju såklart på en massa faktorer men det ser snyggt ut, jag hoppas såklart på en riktigt engagerande berättelse och en värld att förlora mig i totalt. Jag har kikat lite trailers och bilder men försökt hålla mig hyfsat spoiler-fri, i den mån det nu går.
Det är de där bilderna på svindlande vyer som gör att det pirrar lite extra. Men såklart även det faktum att man kan rida på en drake högt över världen. Dessutom ser designen otrolig ut, och fantasy är jag ju så enormt svag för så alla ingredienser ser liksom ut att tilltala mig. Det är dessutom bara några månader kvar innan jag får ge mig ut på detta äventyr och jag håller alla tummar jag har för att det blir så otroligt jag hoppas. Hypen är stor, helt enkelt, även om jag inte tror det rår på mitt favoritspel genom alla tider. Men som sagt, det gör ingenting alls så länge det åtminstone är nära nog.
Professor Layton and the New World of Steam (2026)
Det hade ju varit så mysigt att få avsluta detta året med dels lite pussel. Men också att få återse Luke & Layton. Jag har ju saknat dem. Men förseningar sker och jag kommer alltid vidhålla att de i grunden är bra. Jag har dessutom ett äventyr i serien kvar på 3DS som jag kan avnjuta medan jag väntar. Det här med pusselspel lockar mig alltid lite extra och jag tycker att Level-5 har lyckats så enormt bra med denna serie. Det är inte bara suveräna pussel, i mängder, utan allting är så charmigt i form av karaktärer, berättelse och miljöer. Det är inte så ofta jag spelar bärbart på min Switch 2, men när detta väl dyker upp så kommer jag att lyfta ur konsolen ur dockan, krypa ner under en filt och ha det fantastiskt mysigt. Jag hoppas bara att vi får ett definitivt releasedatum inom kort.
Resident Evil Reqium (27 februari 2026)
Skräck är egentligen inget för mig. Men Resident Evil har alltid landat i något slags actionbetonat gränsland som jag ändå vågar mig på. Med helt lysande remakes på del två, tre och fyra och ett Village som jag gillade riktigt mycket så känns det som en serie som fortfarande har så otroligt mycket att ge. Jag hoppas att Reqium lyckas kännas både nytt och fräscht, samtidigt som allt det klassiska gärna också får ta plats. Ett långt och spännande äventyr. Bra blandning mellan pussel och action. Skräck som gör att man sitter på helspänn. Jag önskar också såklart att det drar nytta av den här generationens hårdvara och är vrålsnyggt. Det känns också fantastiskt att vi inte behöver vänta så länge på detta. För redan i slutet av det kommande årets andra månad får vi återvända till Raccoon City i något som förhoppningsvis kan tillhöra seriens absoluta höjdpunkt.
Patrik Severin
Heroes of Might and Magic: Olden Era (Våren 2026)
I min förhandstitt var jag djupt imponerad av hur mycket nostalgi jag upplevde av att spela denna uppföljare. Konceptet är densamma som i de äldre titlarna i serien och detta är lite av ett kärleksbrev till seriens historiska rötter. Du väljer en hjälte, rekryterar olika truppslag och bygger upp en borg i ett lättsamt taktiskt omgångsbaserat upplägg. För att bli starkare behöver du vinna strider, hitta artefakter och använda dig av magi. Jag tyckte att denna nya iteration påminde mig om ettan, tvåan, trean och femman i ett enda paket. Det är också mina mest omtyckta inslag i serien. Det var inte perfekt och det kommer att ta tid att vänja sig med den nya designstilen. I övrigt fanns det märkbara förbättringar av konceptet och två uppgraderingar av varje monster. Detta är något vi såg först med femman. Det fungerar riktigt bra även i denna titel och ger spelet mer variation. Trots att det allra första spelet dök upp 1995 och var direkt inspirerat av Kings Bounty lever varumärket vidare. Jag tror att detta kan bli en fantastisk upplevelse även om det inledningsvis lanseras i Early Access.
War in Spain 1936-39 (22 januari 2026)
Det var en jämn kamp mellan detta, Sudden Strike 5 och Menance. Jag har länge suttit och hoppats på ett Xcom 3 av Firaxis men det lär dröja ett tag till. Varken Xenonauts 2 eller Terra Invicta som just nu är i Early Access kommer att bli färdiga inom en snar framtid. Menance ser dock ut att bli ett fantastiskt spel efter studions ruskigt välgjorda Battle Brothers. Sudden Strike 5 ser ut att bli mer av samma vilket jag ändå kan uppskatta. War in Spain 1936-39 är dock den mer unika av dessa titlar. Det kommer till skillnad från Menance att lanseras som ett fullt spel och inte i Early Access. Det utspelar sig precis som namnet antyder under det spanska inbördeskriget. Precis som War in the West och War in the East tar det ett större grepp om konflikten och låter dig försöka segra som en av de två sidorna i konflikten. Du kommer också få balansera vilken hjälp du tar emot av yttre nationer i konflikten. Det är också ett av ytterst få spel som gett sig på att försöka tolka inbördeskriget i spelformat. Ibland kan vi se konflikten yttra sig i andra världskrigsspel men aldrig i centrum för upplevelsen. Jag längtar ganska mycket efter att få testa denna krigsrategisimulator.
Dawn of War IV (Hösten 2026)
Trean var lite av ett fiasko. Tyvärr var det överlag avskytt av majoriteten på Steam och många recensenter kritiserade spelet. Det fick aldrig några expansioner och Relic Entertainment gav upp ganska snabbt med att uppdatera titeln. Jag tyckte att de missat helt vad folk gillade med serien och det lyckades inte riktigt modernisera konceptet. Dawn of War IV försöker åtgärda detta med en gigantisk kampanj som tillåter dig att göra val under upplevelsen gång. Lite mer intressanta startfraktioner och ett fokus på avrättningar och dueller. Det verkar också gå tillbaka till det mer storslagna striderna vi såg i ettan utan att helt tappa den taktiska briljansen tvåan erbjöd. Flera kända ansikten återvänder och spelet ser ut att bli en välkommen återgång till form. Denna gång är det inte Relic Entertainment som utvecklar titeln utan King Art Games, denna studio är mest kända för sitt arbete med Iron Harvest. Jag tror personligen att de är helt rätt studio att förverkliga potentialen hos ett nytt Dawn of War. Under 2026 kommer vi åter att få spela som Blood Ravens, Necrons, Adeptus Mechanicus och Orks.
Marie Liljegren
Grand Theft Auto VI (November 2026)
Få spelserier får munvattnet att bildas som fradga runt min mun så som Grand Theft Auto gör när det är en release på gång. Jag blev förstörd redan 2001 när jag för första gången spelade GTA III och fick smaka på total frihet i ett spel, något jag aldrig upplevt tidigare. Bara det att köra för rött fick blodet att svalla i mina ådror och därefter var det kört, kriminella Majsan var ett faktum i spelets värld och jag njöt varje sekund då jag rusade runt med ett raketgevär i näven och ett basebollrack i bakfickan och tuktade lokalbefolkningen i Liberty City.
Nu är det snart tolv år sedan ett av mina absoluta favoritspel Grand Theft Auto V kom ut och det betyder att det varit tolv års väntan efter att ett nytt ska komma. Finns absolut inget annat spel för egen del som jag längtar mer efter än att än en gång få besöka Vice City och allt vad det innebär med sol, solbrända bikinibrudar och badhunkar, alligatorer och neonskyltar. Jag hoppas nu på samma underbara välskrivna manus som femman levererade med rena guldkornen till dialoger.
Jag hoppas på större ytor att utforska och många timmar av varierande uppdrag och gärna två, tre DLC:n som inte kräver multiplayer. Trailern som jag sett allt för många gånger får en att vilja spänna på sig vapenhölstret och bara hoppa rakt in i galenskapen med en gång och man är verkligen sjukt nyfiken på vad en spelbudget på två miljarder dollar kan ge oss. Kommer de lyckas att ge oss samma underbara karaktärer som Michael, Trevor och Franklin med de nya karaktärerna Lucia Caminos och Jason Duval? Hur stor kommer kartan vara? Frågorna är många och det kliar i fingrarna att få spela och uppleva ännu ett mästerverk från Rockstar. November 2026 kan inte komma fort nog.
Resident Evil Requiem (27 februari 2026)
Alla som känner mig vet att jag älskar Resident Evil på ett lite sjukligt sätt och då kommer mitt val av spel kanske inte till någon överraskning för någon. Jag är lite i valet och kvalet om jag kommer älska eller hata Requiem då jag fasar att det kommer vara mer som sjuan än de första spelen som jag håller så kära.
Jag är trots allt mer för de klassiska Resident Evil-spelen, ni vet pussel och trötta Zombies och framför allt tredje personsvyn och efter Resident Evil 5 får jag väl säga att Capcom tagit ett stort steg ur min bekvämlighetszon då skräcken jag klarat av med bruna byxor och hjärtklappning förvandlades till ren terror för en hare som jag. Kanske är det rykten om att älskade Leon kanske ska finnas med på en hörna eller bara det faktum att det även ska kunna spelas i just tredje person som ökat mitt hopp och gjort att jag längtar att utsätta mig själv för nervösa ögonryckningar och en allt för tidig hjärtinfarkt? Hur illa jag än mår av att spela skräckspel så finns det en inbyggd nyfikenhet hur en spelserie man följt i så många år ska spinna vidare.
Man vill liksom veta vad som ska hända och det gör att man går och längtar efter ett spel som kommer skrämma skiten ur en. Bara några sekunder in i gameplay trailern så kommer osäkerheten tillbaka efter att ett förvridet kvinnoansikte med för många tänder börjar jaga oss där vi smyger runt i ljuset av en flackande Zippotändare med vår Grace Ashcroft. I värsta fall får jag ringa en söt kille som kan spela det med mig så jag kan sitta bakom hans ryggtavla och gömma mig när det blir för otäckt. På ett eller annat sätt ska spelet genomlidas och jag ser fram emot spela det med darrande händer och galopperande puls i februari 2026.
007 First Light (27 mars 2026)
Jag älskar actionäventyr-spel och enligt mig släpps det på tok för få av den genren varje år för att jag ska vara nöjd så jag blev sjukt nöjd när trailern för kommande bondspelet släpptes. Jag älskar att spelet följer sin egen story och inte är bunden till en film vilket gör att man slipper reta sig på detaljer som inte följs och på en handling man redan sett tusen gånger innan.
Härligt med ett spel som inte utspelar sig i första person utan tredje person som jag föredrar och trailern lovar ett spionuppdrag vi sent kommer glömma. Att sen kunna spela spelet på sitt eget vis är alltid ett plus och spelutvecklaren har tänkt till när de gett oss fria händer hur vi tar oss an våra uppdrag. Om vi så smyger och använder MI6 häftiga manicker eller om vi springer in skjutande så kulorna flyger. Och med tanke på att det är studion som ligger bakom Hitman-serien så kan vi nog förvänta oss lite spännande sätt att fimpa våra fiender på, de har ju år av vana på att tänka ut de mest finurligaste sätten att släcka liv på. Trailern ser i alla fall grym ut och jag hoppas spelet kommer leva upp till vad det lovar när det landar 27 mars 2026.
Martin Carlsson
Yoshi and the Mysterious Book (Våren 2026)
Att jag är kroniskt och slaviskt förtjust i ultragulliga plattformsspel med tungan rätt i mun, det är inget jag hymlar om. 2024 års bästa GOTY, Astro Bot, gjorde mig rörd av dess omfamnande och beundrande tillgivenhet för nostalgisk briljans. Inte nog med att det hyllade 30 år av fantastiskt spelande, det var en kärleksfull dragon punch i solar plexus på självaste Mario vars pole position inte längre är lika självklar. Yoshi-spelen genom åren har visserligen varit blandade och har egentligen aldrig riktigt överträffat Super Mario World 2: Yoshi's Island för min del - men när nästa fristående spel om den gröna dinosaurien med lång, sträv och kladdig tunga visades upp? Ja då rann det till i... Majsans kloggade väggelement, och värmen strömmade. Jag känner hopp, jag ser något annorlunda - ungefär som med Super Mario Bros. Wonder som var en frisk fläkt och ett kaxigt och annorlunda äventyr med rörpularen och alla hans vänner. Framförallt vågade det vara annorlunda och skruva till konceptet, något jag hoppas att även Yoshis kommande eskapader till Switch 2 gör. Vi har egentligen inte fått se så mycket av det, men det som faktiskt har visats upp gör mig pigg och glad där fotosyntesen tycks få liv att sprudla. Här kan jag någonstans ana att spelets samtliga blomster skänker oss olika förmågor, kanske avsedda att lösa problem och pussel genom nivåerna? Den bedårande och urläckra stopmotion-designen varvad med handritad grafik får mig att vilja klappa och rå om fantasidjur på ett sätt jag inte känt på länge. Det finns potential som jag hoppas blir av - där jag förhoppningsvis också får samla mängder av dansande solrosor och dolda hemligheter; kanske utmana vidunderliga och innovativa bossar precis som i tidernas begynnelse? Jag hoppas inte att jag får äta upp det här och istället får en interaktiv bilderbok där man uppfostrar de allra yngsta om vikten av fallfruktens betydelse - för det skulle ju kunna gå åt det hållet, inte minst då det enda jag känner till är en två minuter lång trailer för spelet. Men jag går all in på kärlekens färg: grönt. Det är Yoshis time to shine på vårkanten 2026.
Saros (20 mars 2026)
Genom en arkadig twin-stick shooter i jakten på poäng och överlevnad lärde jag känna det finska spelhuset Housemarque som låg bakom det konceptuellt enkla men geniala Super Stardust HD för snart två decennier sedan. Highscorehetsen kände inga gränser där man via utsökt gameplay-loop nailade mantrat "bara en gång till" där det gick snabbare och snabbare, fienderna blev fler och fler och de blev också mer aggressiva ju längre jag höll mig vid liv. Jag väljer att kalla Returnal till Playstation 5 för flaggskeppstitel då det kom några månader efter hårdvaran och än idag står sig som något av det bästa jag spelat denna generation - men även totalt sett under min karriär. Det blåvita grannlandet har hittat sin nisch där man varje gång kokat och destillerat sitt digitala knark och skapat något mer potent varje gång. Saros koncept bygger såklart vidare på samma DNA som definierat studion på sistone med adrenalinstinn bullet hell, slumpade miljöer och vapen, benhårda specialförmågor, spelmekaniska och passiva bonusar som hyllar förmågan att hålla sig på tårna och utöva finess. Perks och traits där plus/minus risk och reward utmanar genom selektivt avkall samtidigt som man excellerar på ett annat område. När ingen omgång är den andra lik - men likförbannat alltid lika underhållande? Då har man knäckt en av livets alla gåtor. Att Saros nu börjar närma sig lansering, en spirituell uppföljare till ett av generationens bästa spel? Det får mig naturligtvis att tugga fradga i bindgalen extas. "Come back stronger" är ledordet där döden agerar krigsvrål och språngbräda rakt in i fyrverkeripjäser av laserdöd och målsökande våldskapital. Saros med frontfiguren Arjun Devraj i startblocket - I salute you och kan knappt bärga mig inför att få dö fler gånger än vad Folkhälsoinstitutet rekommenderar under en normal livstid i mars 2026.
Onimusha: Way of the Sword (Hösten 2026)
Vi vet ju alla att Capcom kan chocka, inte minst med Resident Evil. De har även en tendens att blåsa liv i äldre stofiler och riva hela haket - såklart. Resident Evil och dess remakes i all ära, de må vara creme de la creme när det kommer till tuggat kött och härsken zombie dinglandes över axeln. Förr var de däremot lite mer experimentella i sin lust att väcka obehag och prövade på flera olika inriktningar. Dino Crisis minns vi - men även Onimusha: Warlords till Playstation 2, där uppföljaren Samurai's Destiny var minst lika bra. Sämre tyckte jag däremot att det blev när de scannade in Jean Reno som följeslagare inför trean och därmed tappade det mesta inom seriens övernaturliga mysticism och tolkning av feodala Japan. Det fjärde spelet var heller inget jag fastnade för. Men den som väntar på något gott? I kommande Way of the Sword är vi återigen tillbaka bland bambuträd, ronins med höftskynken, tänkbara och otänkbara demoner och vassa svärd som dras ur slidor och klyver rubb och stubb ur hissnande vinklar. Att man väljer att skrämma liv i och kroka arm med sitt gamla varumärke gör mig hoppfull där jag givetvis hoppas på en upplevelse som blandar blodiga strider (confirmed) med pussel och tuffa utmaningar - precis som för tjugo år sedan. Kan nån kan Capcom, som jag brukar säga. Onimusha: Way of the Sword kan bli precis hur bra som helst förutsatt att man gjort sin hemläxa inför 2026.