Mest efterlängtade spelen 2026 (Del 2)

2025 har präglats av massvis av fantastiska spelsläpp. Men vi gillar ju såklart alltid att se framåt, längta och hoppas på att det som kommer härnäst ska bli fantastiskt. På förhand ser ju 2026 ut att bli helt otroligt år med mängder av efterlängtade titlar. Detta är första halvan av redaktionens mest efterlängtade spel som dyker upp under nästa år och i denna andra del är det Marcus, Johan, Jonas och Joel och det blir alltifrån pirater till remakes...

Marcus Persson

Crosswind (2026)
Först ut har vi Crosswind - ett piratäventyr på stormande hav där du börjar som en enkel sjöbuse och snabbt dras in i en konflikt mellan imperier, klan­er och mystiska mörka krafter. Det här är inte "pirater med papegojor och skatter" utan klart mer dramatiskt med en god dos av fantasi strösslat på toppen. Ett slags Sea of Thieves möter Skull and Bones, fast med själ och syfte.

Utvecklarna Windrose Crew beskriver spelet som ett överlevnadsäventyr i en öppen värld där du kan segla, bygga och slåss både till lands och till sjöss, helt sömlöst. Det låter nästan lite för bra för att vara sant om jag ska vara ärlig - men samtidigt just därför så tilltalande. Tanken på att stå på ett vindpinat däck tillsammans med några lojala vapendragare, brassa av med kanonerna mot fientliga fartyg och slåss mot naturens makter - från regn och rusk till stormande vågor, eller bara segla iväg mot horisonten - är oemotståndligt.

Här finns så skandalöst mycket potential i Crosswind. Hur det kombinerar det där klassiskt romantiska kring piratlivet med survival och basbyggande. Ett Valheim fast med pirater och stora fartyg. Sign me up. Jag drömmer redan om att bygga min lilla utpost på en klippig ö, samla ihop kokosnötter, gräva ner skatter och plundra fartyg. Det finns något tydligt meditativt kring det hela, och jag längtar efter att få sätta kursen ut på öppet hav.

Metropolis 1998 (2026)
Om Crosswind är saltstänk och äventyr, så är Metropolis 1998 ordning, planering och kontroll - men på det där nördigt tillfredsställande sättet. Det är en stadsbyggare från Yesbox Studios som hämtar rejält med inspiration från 90-talets PC-kultur. Den pixliga grafiken, det isometriska perspektivet och midi-inspirerade musiken. Mitt arma hjärta slår kullerbyttor av glädje och alla hundratals timmar man tillbringade som liten parvel med SimCity 2000 gör sig påmint.

Men Metropolis 1998 är inte bara yta, nej här kommer det att finnas gott om substans också. Enligt utvecklarna själva kommer man inte bara att bygga staden utan även hantera trafiken, ekonomin och befolkningens behov - man får även följa enskilda invånare i detalj, se hur de går till jobbet, sover, äter och lever sina liv. Ett slags mikrokosmos där varje liten individ har betydelse, där staden inte bara är betong och stål utan pulserar och lever som en organism.

Early Access-versionen är planerad till nästa år, och jag har en stark magkänsla om att detta kommer bli en så där härligt trivsam resa där spelets community verkligen kommer att växa med spelet - i takt med att fler upptäcker denna lilla nostalgiska pärla. Det gör inget att det dröjer - det känns nästan rätt att ett spel om städer också ska byggas upp långsamt. Det är retro, men samtidigt tekniskt avancerat. Och den där balansen mellan nostalgi och framtid gör Metropolis 1998 till något jag inte kan släppa tanken på.

Over the Hill (2026)
Slutligen har vi Over the Hill. Ett spel som går stick i stäv med föregående två titlar. Här handlar det inte om kontroll eller styrande - nej, snarare om ett äventyr ute i vildmarken. Stilen är så klart bekant för alla er som likt mig harvat runt i Art of Rally, och det är mycket riktigt samma team som pillat ihop Over the Hill. Ambitionerna är större denna gång och kommer tillåta äventyrande för en eller flera spelare i vidsträckta landskap. Komplett med olika väderslag, dag och natt, terräng som deformeras och en uppsättning av retrofordon. Men mer än något annat så verkar Over the Hill premiera en form av zen - en känsla av stilla ro.

Jag har alltid älskat racingspel som vågar vara långsamma. Som låter mig gasa runt utan att nödvändigtvis tävla mot klockan. Over the Hill verkar vilja fånga just det - en slags road trip-känsla där det inte är målet som är det viktiga utan vägen dit. Ett spel skapat för de som vill upptäcka, utforska och bara ta det lugnt.

Samtidigt verkar det bjudas på en hel del möjlighet till att anpassa fordonen - takräcken, lampor, reservhjul - ja till och med en kajak på taket om du vill. Detaljer som onekligen kommer att göra varje fordon mer personligt och en representation av dig själv snarare än bara ett transportmedel. Lägg därtill möjligheten att spela co-op med upp till tre vänner, vilket onekligen kommer leda till många sena kvällar fyllda av skitsnack och äventyr.

Johan Vahlström

Yakuza Kiwami 3 & Dark Ties (11 februari)
Kiryu-chan! Yakuza 0 och det ursprungliga Yakuza Kiwami var det som verkligen väckte min kärlek för serien som nu bytt namn till Like a Dragon. Det var en serie som av någon anledning helt flygit under min radar fram tills dess. Efter att Yakuza 2 fått en Kiwami-förbättring (en remake) för åtta år sedan har nu turen kommit till del tre. Och vi kommer inte bara bjudas på en ny, fin version av originalet, nä, RGG Studios har gått så långt som att inkludera en helt ny berättelse om spelets antagonist. Inte bara nån liten sidogrej heller, utan en (vad som rapporteras vara) 8-10 lång bakgrundsberättelse där han är helt spelbar. Jag ser fram emot berättelsen, att få spela som Kiryu igen, alla underbart fåniga sidouppdrag, och minispel i all oändlighet. Jag tar alla chanser jag kan att få återvända till Yakuza-spelvärlden och det här är inget undantag.

Copa City (26 mars)
Det här är ett spel som många nog inte ens känner till och som många helt kommer missa. Men det är nåt speciellt med detta spel som lockar mig. Om du inte vet vad detta är kan det väl beskrivas som en slags stadsbyggare för fotbollsevent. Det blandar därmed två av mina absoluta favoritgenrer och det ser väldigt intressant ut att planera allt runt stora fotbollsmatcher. Allt från vilka vägar supportrarna ska ta sig genom staden till var fanzone ska vara, se till att det finns mat, fixa logistik, marknadsföra eventet och annat. Det är ett spel som jag inte kan minnas att vi har sett något liknande innan och som jag inte visste att jag behövde i mitt liv. Det som oroar mig lite är att det hittills bara finns två arenor utannonserade (PGE Narodowy i Warszawa och Olympiastadion i Berlin) tillsammans med fem klubbar. Det ska läggas till mer, men det känns ändå lite för lite för tillfället. De tidigare nämnda städerna ska dock finnas med tillsammans med deras landmärken. Så jag kanske ger Dortmund-supportarna en gåväg rakt förbi Brandenburger Tor.

Forza Horizon 6 (2026)
Jag älskar Forza Horizon-serien, vilket jag tycker är den mest underhållande bilspelsserien på marknaden (även om vissa racingnördar på redaktionen inte håller med). Det finns nåt speciellt med att bara sladda omkring på verkliga platser i spelform. Köra rakt upp för Arthur's Seat i Edinburgh? Undersöka en vulkan i Mexiko? Ja, varsågod. Och nu ska nästa del utspelas i ett av mina favoritländer: Japan. Jag hoppas kunna gasa rakt igenom världens mest använda övergångsställen i Shibuya (utan att någon av de 2,4 miljoner dagliga användarna går mot rött), titta på alla färger i Akihabara, kanske ta en tur till Mt. Fuji. Jag önskar att utvecklarna inkluderar snöiga väglag i Hokkaido och att jag kommer kunna köra igenom Kyoto och Osaka med Babymetal dunkande i bilstereon. Ge mig, ge mig nu!

Jonas Mäki

Gears of War: E-Day (2026)
Det är få spelserier som jag tycker så genomgående varit underhållande som Gears of War-serien. För mig blir det aldrig någonsin gammalt att dra ihop några polare och lira igenom någon bana - eller ännu hellre spela Horde tillsammans. Den inneboende spelmekaniken bjuder helt enkelt på en gameplay-loop som är helt i min smak. Me detta sagt, så ja, jag tycker också att de Gears of War 4 och Gears 5 är sämre än originaltrilogin - främst på grund av sämre huvudkaraktärer och fiender. Därför känns det klockrent att bandet nu backas så vi återigen får hänga med Dom och Marcus, komplett med skräcktema. Lägg till detta att The Coalition är bland marknadens absolut bästa grafiker, och vi har en förhoppningsvis riktigt fin upplevelse framför oss.

Halo: Campaign Evolved (2026)
Min absoluta favorit i Halo-serien är Reach, men på en god andraplats hittar vi såklart Combat Evolved. Det var så fruktansvärt bra när det släpptes att det inte kan överdrivas hur stilbildande det var under många långa år. Vi släpade TV-apparater och spelade tillsammans om och om igen. Att denna magi skulle återuppstå nästa år har jag egentligen inga förhoppningar om, för det är sådant som inte går att återskapa, men kan det ens komma någonstans i närheten så kommer det räcka väldigt, väldigt långt. Jag ser fram emot att få återuppleva äventyret som fick mig att uppskatta förstapersonsaction, som gjorde Master Chief till en av mina tre hjältar här i livet (de andra är Hulk Hogan och Optimus Prime) och som öppnade mina ögon för en helt ny typ av spel.

Judas (2026)
Både Bioshock och Bioshock Infinite var för mig sådana där spelupplevelser som vid fler än ett tillfälle bara fick hakan att dunsa i golvet. Att spel kan vara magiska vet vi, men berättandet har aldrig varit lika starkt som i böcker eller på film eftersom det ju måste ackompanjeras av bra gameplay. Men så har vi Ken Levines båda dundertitlar. En långt under ytan och en högt ovan molnen. Där och då sattes en ny standard för hur spel kan berätta en historia, och tog mediet till höjder vi aldrig sett tidigare. Judas är på flera sätt det andliga efterträdaren till Bioshock, och efter ett drygt decenniums arbete är jag säker på att herr Levine återigen kommer blåsa mig av stolen med sådan kraft att jag kommer minnas det för resten av livet. Och med det sagt förstår ni kanske vad Judas gör på min lista...

Joel Pettersson

Slay the Spire 2 (2026)
Det finns få spel som jag spelat så mycket som första Slay the Spire, och ibland känns det nästan som att varje gång jag startar det där lilla kortspelet så öppnas en slags skum, självförsörjande tidsficka där timmarna försvinner utan att jag riktigt märker hur världen runtomkring mig fortsätter snurra. Spelets sätt att väva samman enkelhet och djup är fortfarande närmast obehagligt effektivt, som om utvecklarna lyckats destillera all mänsklig beslutsångest till en perfekt balanserad kortlek där varje drag känns som en mikroskopisk filosofisk uppsats om risk, belöning och den eviga kampen mot slumpens tyranni. Därför är det såklart ingen överraskning att uppföljaren, Slay the Spire 2, är ett av de spel jag ser fram emot allra mest nästa år. Att det försenades gör mig snarare lättad än missnöjd - ett spel som byggs kring precision och subtila mekaniska vävstolar mår alltid bättre av extra tid i utvecklingsugnen. Den nuvarande spelhösten är dessutom så proppad av mastodontsläpp att ytterligare ett stort kortbaserat strategispel skulle drunkna i överflödet, och Slay the Spire 2 förtjänar sin egen scen, sitt eget syre, sin egen alldeles för långa natt där man sitter uppe med torra ögon och tänker "bara en run till". Jag förväntar mig inte bara "mer av samma" - jag vill se nya karaktärer som spränger de gamla arketyperna, fiender som kräver helt ny sorts mental gymnastik och framför allt mekaniker som får spelplanen att kännas som en levande organism som muterar under varje våning. Kort sagt: jag tror att det kommer bli fantastiskt, och jag är redo att ännu en gång låta mitt liv absorberas av ett spel där varje steg uppåt är en kamp mot både mig själv och en hysteriskt nyckfull kortlek.

Over the Hill (2026)
Som alla vet (?) älskar jag bilar som brummar fram snabbt på olika slags underlag, och att kombinera mullrande motorer med en estetik som ser ut att ha rymt från en akvarellmålares feberdröm är ju ungefär lika kittlande som att hitta en ny favoritgodispåse i butikens absolut fulaste hylla. Over the Hill är Art of Rally-utvecklarna Funselector Labs Incs nya spel, och redan vid första anblicken känns det som att studion lutat sig tillbaka, tagit ett djupt andetag och frågat sig själv: "Vad händer om vi byter adrenalin mot kontemplation, men ändå behåller samma kärlek till fartkulturens formspråk?" Resultatet verkar vara en långsammare, mer meditativ klättring över höga kullar och genom djupa dalar istället för den rallyvänliga asfalten och gruset vi vant oss vid. Här kastas vi inte in i hetsiga tävlingar utan uppmuntras att finna en slags mjuk rytm i den snirklande terrängen, en rytm där små misstag snarare blir poetiska avvikelser än katastrofer. Filosofin följer den gamla sägningen "resan helgar målet", men Over the Hill verkar vilja ta det ett steg längre och förvandla själva resandet till en slags spelbar målning som ständigt förändras beroende på tid på dygnet, väder och hur många vänner som råkar trampa in i ens upplevelse via co-op-läget. Tanken på att sitta där med ett gäng polare, alla utforskandes märkliga bergsryggar medan den galna färgpaletten pulserar som neon genom naturen, gör mig faktiskt ännu mer sugen på att lägga svettlabbarna på kontrollen. Det är något djupt tillfredsställande med idén om ett bilspel där världen inte vill stressa dig, utan snarare viska: "Ta det lugnt, titta omkring dig lite, njut av utsikten medan du klättrar." Och om någon studio ska lyckas med en sådan balansgång mellan tempo, estetik och spelbar zen, är det Funselector.

Fable (2026)
Jag är lite orolig över Fable, det kan jag inte sticka under stolen med, och oron bubblar upp som en envis kolsyrad restprodukt varje gång jag försöker intala mig själv att allt kommer lösa sig. Det skulle ju ha släppts redan i år, men försenades, och även om förseningar i regel betyder att ett spel får den tid det behöver för att mogna så är tystnaden kring utvecklingen nästan lika bedövande som en engelsk dimma som lägger sig över hela Albion och kväver varenda solstråle. Vi har inte heller fått se en enda bildruta sedan trailern med Jemaine Clement som elak jättemänniska, och även om trailern var charmig på det där typiskt brittiska viset - lite torr, lite absurd, lite självironisk - så är det svårt att basera sin framtidstro på några minuter CGI som lika gärna kunde vara en illusionsakt. Min oro för att Fable inte kommer bli den värdiga uppföljare jag trånar efter är ärligt talat avsevärd; serien har alltid varit en märkligt viktig del av min spelidentitet, ett slags ofullkomligt löfte om magi, satir, hjärta och valmöjligheter som aldrig riktigt uppfylldes men ändå lämnade kvar en varm glöd. Men jag vägrar ge upp hoppet. Jag hoppas att Forza Horizon-folket sitter på ett mästerverk de inte vågar släppa förrän varje dialograd, varje haltande bybo och varje troll på landsbygden känns precis rätt. Jag hoppas på stora doser torr engelsk humor, ja, men också på ett äventyr som faktiskt vågar ta sig själv på lagom mycket av allvar - inte för högtidligt, inte för slappt, utan sådär behagligt självgenererande i sin egen myt. Ge mig ett Fable där moraliska val känns viktiga utan att vara övertydliga, där världen lever som en överteatralisk by med alldeles för mycket personlighet för sitt eget bästa, och där jag kan försvinna i timmar bland kacklande höns, märkliga uppdrag och den där charmigt skeva satiren om hjältemod. Snälla Microsoft: ge mig ett riktigt bra Fable nu. Min kropp, min själ, min inre tonåring som en gång lovades Albion på en silverbricka - alla behöver det.