Jag introducerades relativt tidigt för TV-spelsvärlden. På pappas dator spelade jag och min bror hutlösa mängder Pac-Man och på vår TV kunde vi även spela några usla kloner av lite mer kända spel. Men det var först något år senare som jag fick min första riktiga spelkonsol. Min storebror hade redan ett Gameboy sedan en tid tillbaka, och jag stod ofta lutandes över hans axel för att kika när han besegrade de olika gymledarna i Pokémon Yellow. Jag älskade ju själv Pokémon något brutalt. Varje helgmorgon steg jag upp tidigt för att kika på Lattjo Lajban där höjdpunkten framför allt var när en ny episod av Pokémon sändes. Jag var som besatt och det har till och med resulterat i något av ett blodbad.
När vi var på semester i Spanien vaknade jag precis lika tidigt som jag brukade göra. Snarare än att somna om och gå upp lite senare tillsammans med resten av familjen och gå ned och äta frukost hoppade jag ur sängen. Sprang ut ur sovrummet och rundade svängen ut mot vardagsrummet för att sätta på TV:n. Rummet var avlångt utformat och från sovrummet stod TV:n längst bort i rummet till vänster och rakt fram var balkongen. I full fart sprang jag för att sätta på TV:n och därefter hoppa ned i soffan men i samma sekund som jag startade den så snubblade jag och föll handlöst in i glasdörren till balkongen som krossades i småbitar. En glasskärva skar mig på hakan och på knät vilket jag påminns om än idag genom de fina ärren som finns kvar. Blodet och glassplittret låg lite överallt på golvet och jag kan bara föreställa mig mina föräldrars syn när de kom utspringandes i vardagsrummet och såg en femåring iförd endast kalsonger bland allt blod och glassplitter. ''Jag skulle kolla på Pokémon'', fick de som svar när de frågade den gråtande pojken om vad som hade hänt.
Jag kan fortfarande höra musiken...
När min födelsedag närmade sig fanns det inte mycket jag önskade mig, men i och med min förkärlek för Pokémon fanns det något heligt jag önskade mig. Gameboy Color och Pokémon. Så en tidig sommarlovsmorgon steg mamma, pappa och min storebror in i mina föräldrars rum där jag sovit under natten. Födelsedagsfrukosten kom in på en bricka medan de smygandes kom in och sjöng för mig. Jag hade såklart varit vaken sedan länge och väntade bara på att de skulle komma in. Låtsades gnugga mig i ögonen som om jag precis vaknat och strax senare räckte de fram paketen till mig. Jag rev upp det första och där låg den lila, genomskinliga Gameboy Colorn och i nästa prydde Charizard omslaget av Pokémon Red. I många år framöver spelade jag på den dagligen. Den följde med mig nästintill överallt. När jag fick följa med mamma till jobbet var den med. När jag stack till en av mina barndomskamrater var den också med och vi satt i varsin ände av soffan och spelade. Fastän jag var sanslöst åksjuk som barn kunde jag inte motstå frestelsen att spela på den även då och det slutade i 99 procent av fallen med en spya. Ibland helt utan förvarning i baksätet. Ibland hann jag varna mamma och pappa och jag fick spy utanför bilen. Så där höll det på.
När vi hälsade på min mormor fanns det inte jättemycket att sysselsätta sig med. Utöver ett par VHS-filmer med Looney Tunes och någon B-version av Peter Pan som jag och min bror hade sett flera gånger var det dödstrist. Det var med andra ord en självklarhet för mig att packa med mitt Gameboy. Detta ledde till att jag vid två olika tillfällen ramlade rakt nerför mormors branta trappa eftersom jag givetvis var tvungen att glo ned i skärmen samtidigt som jag gick nedför den. En av gångerna tappade jag min Gameboy och batterierna föll ut. Jag hade inte sparat de senaste två timmarna av Pokémon Crystal och grät för att jag hade förlorat mina framsteg, snarare än att det gjorde ont.
Så här i efterhand ser den ju riktigt stygg ut, men för en sexåring var den svincool.
Som ni säkert förstår vid det här laget har jag många plågsamma minnen med min första spelkonsol men sett till den mängd glädje som den skänkt mig, bleknar de andra incidenterna i jämförelse. Jag älskade min Gameboy och var så gott som den enda sysselsättningen jag behövde i flera år. Vi bytte olika Pokémon-spel med varandra. Yellow, Blue, Red, Silver, Gold, Crystal. Alla Pokémon-spel innan Gameboy Advance släpptes spelade vi. När jag försöker tänka efter om vi spelade något annat än Pokémon kan jag faktiskt inte komma på ett enda, konstigt nog. Jag vet att jag lånade något spel med smurfarna någon gång, men bortsett från det kan jag inte komma på något annat. Det var en underbar tid och än idag kan jag nästan ångra att jag sålde min Gameboy när jag blev lite äldre och fick ett Nintendo 64 som jag spelade på istället. För även om den skänkte mig mycket glädje var det min Gameboy Color som på riktigt introducerade mig för TV-spel och jag älskade den som om det vore en familjemedlem.
Vilken var din första konsol?