Min första konsol (Jonas)

Mitt spelintresse kom tidigt och jag tror det i hög grad tog fart i och med de många arkadspel som stod lite överallt förr i världen, från flygplatser till pizzerior. Jag nådde förvisso knappt upp, men älskade att trycka på alla knappar och rycka i jojjen, ungefär som att det var jag spelade.

Några slantar att faktiskt spela själv för fick jag aldrig, och om jag ändå lyckades komma över någon krona för ändamålet, så dog jag snabbt. Bekanta vi hälsade på hade ibland TV-spel hemma, där i synnerhet Atari 2600 med sin tidstypiska träpanel kändes imponerande, men själv fick jag aldrig någon enhet. Föräldrarna var övertygade om att spel var fördärvligt, och förmodligen var det dessutom bara en fluga.

Min allra första enhet fick jag när jag var åtta år, då jag uppvaktades med en Game & Watch på födelsedagen. Det var det orangea och dubbelskärmade Game & Watch-spelet Donkey Kong. En stod dag som ledde till många roliga historier, som hur hela familjen tävlade som besatta och hur farsgubben också blev fast och satte otroliga rekord medan allt gick fortare och fortare. Men det är ju bara ett enda spel och jag tycker inte riktigt den platsar här, och vi får istället hoppa fram knappt ett år.

Då hade vi nämligen börjat få bekanta som skaffat sig en Commodore 64. Enheten hade svindlande 64 kilobyte RAM, vilket motiverade att sätta siffran i namnet. Jag var redan välbekant med enheten när det begav sig efter att ha lirat hos vänner och bekanta och var helt tagen av den häpnadsväckande grafiken och de otroliga möjligheterna (där piratkopiering tyvärr var en viktig del, vilket jag dock inte ens visste var det var på den här tiden).

Mot och far hade fallit föga eftersom de var övertygade om att Commodore 64 skulle göra mig till datorguru och mest sannolikt såg de en systemutvecklare framför sig. Sanningen var dock att det uteslutande var spelen som lockade, och spel skulle det bli. Den enskilda titel som lockade mig mest var Ghostbusters, vilket baserades på den första filmen och var förvånansvärt avancerat för sin tid. Det bjöds på enklare strategiska inslag, ett uppgraderingssystem, bilkörning och en hel massa spökfångande innan Staypuft Marshmallow Man fick bita i det extremt lågupplösta gräset.

Även om jag köpte en del spel till Commodore 64, så kopierade jag dock desto mer. Att folk hade vanliga kassetter med 30-40 spel på var inget ovanligt, vilka dock var komprimerade och behövde packas upp med ett så kallat Turbo-program. Super Tape Turbo och Turbo 250 (som jag har för mig var svenskt) var de jag oftast använde, och såg till att det gick att starta spelen. Ofta laddade de fel och man fick justera tonhuvudet på den tillhörande kassettbandspelaren (som såg ut som en överdimensionerad Barnängen-blocktvål) och göra om proceduren tills man fick börja spela.

Det kunde därmed ta gott och väl fem-tio minuter att starta ett spel, vilket var något alla snällt accepterade, men kanske också förklarar varför NES så lätt kunde ta över något år senare. Köpespelen kostade kanske en tiondel av vad spelen till NES senare skulle komma att kosta, men inte ens då kändes det särskilt lyxigt eller high-tech med ett nytt spel, till exempel California games, på kassett.

Joysticks var det totalt dominerande sättet att spela spel på och det vi idag förknippar med en handkontroll var inte uppfunnet ännu i någon ordentlig omfattning. Det gjorde plattformsspelande och liknande till rena mardrömmen eftersom precisionen är så mycket mindre finkänslig när man förväntas greppa en spak som ofta har en av två knappar uppe på spaken. Tac-2 hette en våldsamt populär kompromiss som blev mitt och mina bröders huvudalternativ. En mindre joystick utan knapp på toppen, som man kunde spela med utan att behöva greppa den. Därmed blev kontrollen över det som hände på skärmen en helt annat, och Tac-2 var dessutom halvt oförstörbara, trots påfrestande titlar som exempelvis Summer Games där det gällde att snabbt vicka kontrollen fram och tillbaka för att springa fort.

Även om det fanns flera höjdare till Commodore 64 där jag i synnerhet minns sådant som Arkanoid, Giana Sisters, Outrun, Snoopy, Blood 'n Guts, Bubble Bobble, The Last Ninja samt ovan nämnda Ghostbusters och California Games - så spelades en oerhörd mängd skit. Allt från sådant som Samantha Fox' Strip Poker (med en upplösning på 320x200 pixlar, vilket gjorde att det krävdes en oerhörd fantasi för att kunna se det som något sexigt) till diverse usla kloner konsumerades.

Idag är det väldigt, väldigt få spel till formatet jag tycker står sig. Spelen är helt enkelt så primitiva att jag inte ärligt kan säga att de är underhållande längre, ens för mig som var med, detta till skillnad från format som kom bara några år senare såsom NES och Mega Drive där jag tycker mycket är lika roligt nu som då. Det sista spelet jag köpte till Commodore 64 var Batman the Movie, vilket baserades på filmen med Michael Keaton i huvudrollen. Detta var en synnerligen värdig svanesång och precis som Ghostbusters ett mångfacetterat och underhållande äventyr jag absolut tror inspirerat Rocksteady Studios numera så berömda Batman-titlar.

Kort efter att jag och mina bröder klarat Batman, 1989, var det dags att sälja vår Commodore 64. Vi köpte en NES istället med Castlevania som första spel (utöver de medföljande) och sedan dess är jag i huvudsak en konsolspelare och har så förblivit. Mina föräldrars dröm och att använda datorn till programmering kom aldrig längre än att jag ritade enkla bilder genom att ändra färg på markören och programmerade ljuden för pistolskott och dockskrik - som båda fanns nedskrivna i manualen.

Men jag tror ändå att Commodore 64 i slutändan ändå gav mig datorvana och visst intresse, något som tjänat mig väl, och jag har i princip hela mitt vuxna liv fått agera datorsupport till familj, vänner och grannar. Och det är något jag åtminstone till visst del har den där gamla speldatorn att tacka för, utöver alla ljuva minnen som lett mig fram till där jag är idag med bland annat en karriär som redaktör för Sveriges största spelsida. Inte så illa pinkat!