Min första konsol (Måns)

Torsdagen den 8:e november 1973, klockan 07:14 på Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg föddes ett litet gossebarn under cigarettgula lysrör och till tonerna av Nationalteaterns "Ut i Kylan". Han hade inte kommit till Jorden för att frälsa folket eller rädda mänskligheten. Han var ingen Messias men han hade stora planer, för sig själv. Redan där och då bestämde han sig för att han skall ha allt. Han visste att när dagen är kommen, då skall han inte nöja sig med en kompromiss. Då skall makten och hela härligheten vara hans. Då skall han vara sin egen lyckas smed. Det var ett obstinat barn med ett tidigt uppblåst ego, ett ego som visserligen skulle ge honom precis det han önskade men också bringa evig olycka över familjen.

Vi spolar fram till det glada åttiotalet, 1987 för att vara exakt. Bara ett par veckor kvar nu, innan julen står för dörren och snön ligger vit på taken. Önskelistan är skickad och gossebarnet, som nu är i tidiga tonåren vet att det är nu det gäller. Det är hit ödet har tagit honom. Han har bidat sin tid men nu är den här, räkenskapens dag. Blir det nederlag eller viktoria? Ända sedan han fick beskedet att han minsann får vänta tills julafton innan han kan få egen spelkonsol så har han planerat för den här dagen. Egentligen tycker han att det är märkligt att han skall ha behövt vänta så här länge, i fjorton år. Han hade ju sedan tidigare både en Commodore 64 och en Sinclair inne på pojkrummet men morsan, som var läkare på slutenvården och farsan, som var förman nere på Stuveriet fattade ju inte det där. De hade annat att fokusera på när de väl var lediga. Då drack man rödvin, rökte Gula Blend under fläkten och dansade hedonistiskt i vardagsrummet, iförda urtvättade batiktröjor och till ett akustiskt gitarrplonkande.

Pojken lämnades själv och förmodligen levde de vuxna i villfarelsen av att datorer var till för lärande medan en spelkonsol var just för det, spelande och därmed behövde begränsas. Alla eventuella tips för barnuppfostran på 70-talet kom från staten och televisionen var ofta språkröret, och det där satt väl i fortfarande, trots nytt årtionde. Det var högst troligt att Siewert Öholm hade kastat en förbannelse över TV-spelande, tidigt kallat konsolerna för Satans verktyg och skrämt livet ur miljontals föräldrar med hot och amsagor. Samtidigt praktiserades fri, och icke-auktoritär uppfostran, där man fick göra vad man ville men ta konsekvenserna av sitt eget handlade, så det var lite motsägelsefullt det där men det förstod han först långt efteråt. Och visst lärde han sig lite assembler/maskinkod och att rita enkla figurer i Koala men det var ju för Boulder Dash, Bruce Lee och Impossible Mission han gick upp på morgonen och det var ju bra spel men bilderna han sett i magasinen, från konsolerna var något helt annat. De var från en helt annan värld. En mindre pixlig sådan. Med andra ord, med en spelkonsol skulle allt förändras. Då skulle de massiva portarna till himmelen plötsligt stå på vid gavel. Då skulle det bara vara att stiga rätt in i landet av mjölk och honung. Då skulle livet plötsligt omfamna även denna yngling. Hindra honom från att tidigt hamna snett i livet, med bristande vandel redan i unga år.

Problemet var bara att det nu fanns två huvudsakliga modeller och båda var oumbärliga och han var ju inte dummare än att han förstod att det var helt uteslutet att få bägge, även om socialrealismens tid var förbi och hänsyn nu skulle tas till barnens behov, inte de vuxnas. Curlingen hade börjat ta över i samhället men det gick ju inte att driva hur långt som helst. Att han skulle få igenom en konsol, det visste han men samtidigt knackade dagens I-landsproblem på dörren. Hur väljer man egentligen mellan Sega Master System och Nintendo Entertainment System, som en ung man på väg ut i livet? Det var som att välja mellan syre och vatten. Du behöver båda för att leva. Nej, det gick helt enkelt inte och en diabolisk plan tog därmed form. Han skulle ha båda. Det var inget snack om saken. Kosta vad det kosta vill i form av trasiga familjerelationer och utebliven god stämning vid släktmiddagar. Hade han haft ett kungarike så hade han offrat det, där och då men eftersom det inte var möjligt så fick det bli så här i stället.

Han duperade därmed sina morföräldrar att köpa ett Sega och sina föräldrar att köpa ett Nintendo. Och det var ett massivt projekt han tog på sig, då det gällde att se till att ingen part pratade med den andra om det för då skulle hela planen spricka, med resultatet att han inte skulle få någon konsol alls som straff. Det kunde han räkna ut med röva och en krita. Varje gång det ringde i den institutionsbeiga Televerksluren såg han därför till att svara innan någon annan hann före och vid fysiska sammankomster bytte han snabbt samtalsämne när han märkte att samtalet var på väg att ta en farlig väg. Det behövdes dock sällan. Ända sedan Olof Palme blev skjuten förra året så handlade diskussionerna oftast om det men ibland skiftade det oroväckande till, "vad stor han har blivit du, hur går det i skolan egentligen? Har han några intressen?" Då gällde det att hugga snabbt som en kobra och styra tillbaka samtalet till statsministerns frånfälle, eller Patrik Sjöberg, eller något annat som kunde distrahera. Det var som att ha ett heltidsjobb och värst var det i skolan. Paniken över att veta att det när som helst kunde ringa hemma utan att han kunde interagera var monumental. Sitta där och tänka på Pi och universums ursprung och struktur med vetskapen om att morfar kunde lyfta luren vilken sekund som helst och be om råd inför sitt stundande inköp, trots att han instruerat länge och väl om att det skulle vara en hemlis. Men han litade inte på någon annan än sig själv i en sådan här känslig operation. Nej, det var ett stresspåslag som ingen trettonåring borde uppleva. Men det var han själv, och ingen annan som hade satt Fan i båten så det var bara att fortsätta att ro.

Men det gick hem. På något mirakulöst sätt. Morgonen den 24:e smög han ned till julgranen för att reka, se vad Tomten kommit med och det var ju så då, att stora paket var det enda man ville ha. Ju större desto bättre och mycket riktigt låg det flera stora julklappar där. Ett par timmar och en ocensurerad Kalle Anka senare var det dags och allt slit hade plötsligt betalat sig. Ett glänsande strömlinjeformat åbäke, svart som synden och nu också den aktuella gossens själ, samt en DDR-grå klump var nu hans och han skulle göra vad som helst för att skydda sina gunstlingar. Kasta vem som helst under bussen och sätta kniven i ryggen på sin bäste vän. Det var sådan han var. En usel människa. När sveket nu var offentligt och alla kunde se vad han gjort blev stämningen omgående usel. Dock var det inte förövaren de var arga på, utan varandra. Allt gammalt ingrott groll for ut den dagen, som skjuten ur en kanon, när man beskyllde varann för att pojken ständigt blev bortklemad. Det var den sista julen släkten firade tillsammans och tvedräkten var därmed sådd. Man fick sedan inte ens nämna vissa namn högt och framtida jular blev därmed som att fira på Hogwarts och råka säga Voldemort. Arvingar ströks ur testamenten, advokater plockade ut höga arvoden och det rådde total radiotystnad i årtionden, hela vägen från Karlskrona till Göteborg. Över en bagatell kan man tycka men vuxnas beteende var inget han förstod sig på. Inte heller att det möjligen var hans fel att det faktiskt blev så här.

Nej, i stället fick han nu njuta av segerns sötma i form av spel till båda systemen under många många år och vilka spel sedan! Det går inte att räkna antalet timmar han och hans polare lagt på California Games eller hur många gånger han svurit sig hes över en idiotmanöver i R-Type precis när bossens liv hängde på en skör tråd. På Nintendo i sin tur slukades barndomen i Zelda och Ninja Gaiden. Och om man skulle fråga honom i dag vilken han skulle välja, om han tvingades välja så skulle han säga att det var omöjligt. Ungefär som att välja mellan en Châteauneuf-du-Pape och en Cabernet Sauvignon. Fenomenala båda två, men i olika kontext. Ibland är du sugen på det ena, ibland det andra. Numera är det där vatten under broarna och alla involverade har gått vidare i livet och vissa har också gått vidare från det här livet till nästa men en sak lärde han sig, pojkvaskern, att man måste krossa ett par ägg för att göra en omelett.

Vilken var din första konsol?