Ska jag vara riktigt petnoga så var den första konsol jag någonsin spelade på Sega Mega Drive. Men jag skulle inte kalla den min första konsol eftersom jag bara fick spela när min pappa kände att det var dags att ge mig spö i NHL 94 eller NHL 96. Det är en historia som jag redan berättat ett par gånger och det finns inte så mycket mer att mjölka ur på den fronten. Så det blir istället den första konsolen som faktiskt var min, eller ja, våran eftersom jag ju har tre syskon som också blev delägare i den till mitt stora förtret. Jag talar förstås om gamla goa Playstation, den allra första förstås. Den numera så ikoniska och älskade konsolen som satte en helt ny standard och gav Nintendo lite välbehövlig konkurrens.
Om Playstation var en del av din barndom så kan du definitivt höra den här bilden.
1997 small det helt plötsligt till, jag var sju men skulle fylla åtta när min mamma berättade att vi skulle få ett Playstation. Jag hade inte en aning om vad hon pratade om ska jag ärligt erkänna men hon förklarade ganska omgående att det var "ett sånt där TV-spel av något slag". Vi blev förstås oerhört exalterade över detta, utöver pappas heliga Sega Mega Drive hade vi egentligen innan dess bara haft möjlighet att spela gamla Nintendo hos våra kusiner. Nu fick vi äntligen vår helt egna konsol och det var inget annat än ren magi. Till största delen så köptes den för att min bror skulle ha något att göra om dagarna när han var till stor del sängliggande. Mellanbrodern i familjen föddes med en sällsynt sjukdom som gjort att han tvingats genomgå närmare 20 operationer genom åren, de allra flesta i barndomen. Bland annat har han blivit tvungen att förlänga sitt högerben inte mindre än tre gånger och det är inte något man vill gå igenom ens en gång i livet om man säger så. Det är en väldigt smärtsam och väldigt långsam process.
Att rida på den stackars isbjörnen i Crash Bandicoot 2 var en av spelets många höjdpunkter.
Brorsan var då nyopererad och kort efter hans hemkomst så stod den då där i hans lilla rum på en ranglig lagerhylla inkopplad i en mycket tjock-TV på runt 18" som förmodligen vägde mer än vad jag gjorde. Det var såklart i brorsans rum vi parkerade oss i princip varje dag därefter och turades om att spela. Det fanns aldrig särskilt mycket pengar att prata om med fyra barn och bara en stadig inkomst på den tiden, så spel var inget som fanns i överflöd direkt. Det spel vi fick med dock är ett som följt med mig i alla år sedan dess och det vi spelade så ofta vi bara kunde. Det var Crash Bandicoot 2: Cortex Strikes Back och vi var alla helt trollbundna av den lilla punggrävlingens äventyr. Det spelades ända tills vi blev tillsagda att det räckte eller att det var läggdags för samtliga, vilket inte sällan kunde bli åtskilliga timmar åt gången. Detta var också innan Dual Shock introducerades så med dagens mått mätt var kontrollen definitivt inte så bra, men det var inget vi tänkte på då eftersom vi ju bara hade Mega Drives inte helt bekväma och begränsade kontroll att jämföra med. I jämförelse var Playstations lilla som en dröm och avsevärt mer ergonomisk och den passade inte minst våra späda små barnhänder helt perfekt.
De gånger vi tog paus från Crash så var det primärt den smått legendariska demoskivan som för enkelhetens skull bara hette "Demo One" vi vände oss till, ni som tror att spel var billigare på den tiden misstar er kraftigt. Jag minns att jag gick inne på Nordic Games i Borlänge och kikade med drömmande ögon och till min stora chock så låg nya titlar på mellan 500-600 kr, vilket var rena rama fantasisummorna för mig som liten åttaåring. Jag hade aldrig hållit så mycket pengar i mina händer någonsin så när det gällde nya spel så blev det till att önska sig i julklapp eller hoppas att mamma och pappa hade lite slantar över vid slutet av månaden. Med det sagt plöjde vi ner många timmar i den simpla demoskivan också, det var via den som den första kontakten med Lara Croft kom i form av Tomb Raider 2 och på den skivan fanns även demoversioner av Rage Racer, Abes Oddysey och Hercules. Alla dessa var ju oerhört korta men det var inget som hindrade oss ifrån att spela dem om och om igen, det halva varvet som gick att spela i Rage Racer kan jag förmodligen spela utantill än idag.
En legendarisk konsol.
Tyvärr skulle inte denna älskade Playstation överleva mer än strax över ett år på grund av omild behandling från i synnerhet tre små pojkar med ytterst begränsat tålamod. För att byta spel behöver ju luckan öppnas och skivan snurra klart, men det tog ju en hiskelig tid för den att stanna, något som ledde till att vi helt enkelt stoppade den med ett litet tryck med fingret. Detta är ingen bra idé alls och våra klumpiga små barnfingrar tryckte antagligen avsevärt hårdare än vad vi trodde. Det fungerade emellertid ett tag det där med att stoppa skivorna och tjäna ett par sekunder av dyrbar speltid men det skulle visa sig bli kostsamt för oss. Till en början så var det främst skivorna som tog stryk och efter ett tag så gick inte längre Crash Bandicoot 2 att spela, det i sig var såklart illa nog men värre skulle det bli. De visade sig ganska snart därefter att även lasern tagit stryk av vår otålighet och våra flottiga oförsiktiga barnfingrar. Passionen kvarstod dock och efter att ha polerat Crash Bandicoot-skivan något med någon typ av medel så gick det att åtminstone att spela de första tio banorna igen. Alltid något som fan sa när han fick se Åmål.
Det som följde var ett år av samma banor på Crash Bandicoot 2 innan vi till slut fick ett nytt Playstation, vi fick dock lova att alltid låta skivorna snurra färdigt den här gången, annars skulle det aldrig bli någon mer konsol för vår del. Åtminstone ingen finansierad av våra stackars föräldrar. Det Playstation som efterträdde vår första har jag kvar än idag och den funkar otroligt nog trots snart 24 år på nacken. Men man glömmer ju som vi alla vet aldrig sin första, inte i något avseende.
Vilken var din första konsol?