Julen 1982... Jag var fem år gammal och under granen hemma hos min mormor låg det bara ett enda paket till Petter. Ett! Detta medan min storasyster lite retsamt kunde sitta där vid granfoten och stryka handflatorna över säkert sju paket med hennes namn på. Tankarna svävade iväg och som några av mina tidigaste minnen minns jag mycket väl hur jag funderade över om jag varit för stygg, för elak. Jag var ingen djävulsunge direkt men verkligen ingen ängel, heller. Det hörde till vanligheterna att jag bet min arma morfar i benen, lite sporadiskt sådär. Jag gillade att slå min storasyster Anna i huvudet med diverse föremål och jag upptäckte tidigt nöjet i att förstöra prylar, av olika storlek. Kanske var det där enstaka, ynkliga paketet priset jag skulle tvingas betala för mina tidiga synder?
För sin tid ansågs Colecon vara något av en lyxmaskin sett till komponenter.
Sanningen var en annan. Raka motsatsen, skulle det visa sig. För i det där paketet som min mor inhandlat och min mormor betalat, låg mitt allra första TV-spel. Starten, på allt. På ett liv som spelnörd, på en resa genom pixlarnas förlovade land. I paketet låg en Colecovision plus spelen Ladybug, Looping och Frenzy. Jag minns det ganska precis som om det var igår. Hur glad jag blev (inte fullt "N64 Kid"-glad, men ganska nära) och hur nyfiken jag var eftersom jag bara vid ett enda tillfälle innan denna förlovade julaftonskväll sett ett TV-spel i verkligheten, och det var Pong hos min kusin Pär. Nu ägde jag ett eget spel. Med handkontroller som såg ut som en mix mellan en gammal telefon och en fjärrkontroll till 1978 års Blaupunkt-TV och med tre stycken spel.
Pac-Man-klonen Ladybug var en av konsolens mest populära titlar.
Idag när vi kikar tillbaka på både Intellivision och Colecovision var det ju skräp, i mångt och mycket. Atari 2600 var klart mindre påkostad sett till kretsar och prestanda men känns idag ändå som den roligare konsolen jämfört med Colecon och alla skitspel som dunkades ut till den, men det visste ju inte jag - då. Jag visste bara att Ladybug var fantastiskt och att Looping trollband mig. I grunden var det ju bara en märklig spelmekanik blandat med massa ljusgula pixlar som utgjorde ett av tidernas svåraste flygspel, men det räckte gott, då. Det räckte för att jag skulle finna mig själv fullständigt hypnotiserad av det som skedde på skärmen och vad som hände med mitt lila flygplan. Frenzy däremot begrep jag aldrig. Det spelades en hel del men jag minns hur jag som femåring inte förstod vad det gick ut på och hur lite jag gillade när figuren man styrde klev på de där elminorna.
Jag minns det som igår, när min första konsol låg där under julgranen.
En av mina dagiskompisar som sen blev en klasskamrat när grundskolan väl kickade igång fick ett Colecovision cirka ett år efter mig och hans första spel stavades Cabbage Patch Kids och det minns jag som den bästa titeln till konsolen, åtminstone av de som jag testade i unga dagar och även på senare år då jag under en period började samla på allting Colecovision (inklusive ett par riktiga rariteter). Jag och klasskamraten Richard spelade Cabbage-spelet till fingrarna sved och Donkey Kong var ett annat spel som jag hade möjlighet att låna från och med våren 1983 och som jag tillbringade massor av tid tillsammans med. Min första konsol var ingen NES och absolut ingen Playstation. Den var inte särskilt viktig för spelvärlden eller något som jag idag tittar tillbaka på som nyskapande eller särskilt bra. Men den var min och tack vare min mormor (som jag saknar varje dag) och tack vare de där knapptelefonliknande jättekontrollerna och ett spel vid namn Looping föddes en nyfikenhet, fascination samt intresse som i mångt och mycket gjort att jag hamnat här.
Och det känner jag mig evigt tacksam för.
Tack mormor.