Min sena bekantskap med Sam Fisher

Det finns vissa möten i livet man aldrig glömmer. För vissa handlar det om den första stora kärleken. För andra om när man fick hålla i sitt första körkort. För mig handlar det om när jag mötte Sam Fisher. Problemet är bara att vi träffades alldeles för sent. Eller ja, inte för honom, han åldras som ett fint vin, men för mig var det nästan som att komma till festen när chipsen var slut och värden redan börjat gäspa.

När Splinter Cell Conviction släpptes var jag 14 år gammal och hade ungefär lika mycket koll på vuxenlivet som en vilsen pensionär på LAN-party. Jag hade fram till dess knappt spelat några spel som prydes med den där röda 18-årsmarkeringen. Inte för att jag var rädd, utan för att min plånbok var lika tom som kylskåpet hos en universitetsstudent dagen innan CSN. Jag levde i ett tillstånd där en hundralapp var en ekonomisk revolution och tanken på att spontanköpa ett spel för fullpris kändes ungefär lika realistisk som att ta körkort i årskurs åtta.

Som tur var fanns det ett slags digitalt smörgåsbord att plocka från. Xbox 360-demon. Gratis och fullständigt livsavgörande, och i vissa fall underhållande flera gånger. Jag och min kompis utforskade dessa smakprov med samma glädje som om de vore en lyxig buffé där man äter så mycket man vill. Det var där, mitt bland basketspel jag inte brydde mig om och skjutspel jag inte förstod mig på, som vi snubblade över en liten pärla - Splinter Cell: Conviction.

Det var som att någon tände ljuset i ett mörkt rum. Estetiken. Stämningen. Smidigheten i att smyga sig på fiender. Och framför allt, den där känslan av att markera flera fiender och sedan avrätta dem i en perfekt koreograferad dans av tyst död. Vi satt båda med munnar öppna, som om vi just hade sett in i framtiden. Det här var något helt annat än allt vi kände till. Och jag bara visste. Jag var tvungen att äga det. Min kompis, som var Jehovas vittne och vars föräldrar hade stenkoll på vad han pengar gick till, skulle ju aldrig kunna köpa det. Om vi ville uppleva det i sin helhet, var det ju jag som var tvungen att införskaffa det. Problemet var bara att jag inte hade någon konsol som klarade det där och då. Så jag tog det logiska beslutet som vilken högstadiehjälte som helst skulle ta. Jag köpte det till PC. Jag frågade kassören på numera stendöda Onoff om han trodde att datorn skulle klara av spelet som tittade på mig som om jag var helt dum i huvudet, men diplomatiskt svarade att det nog kommer gå men med vissa problem för att jag skulle köpa det. Det spelade ingen roll att familjens dator var byggd mer för att betala räkningar än att rendera skuggor och explosioner. Jag chansade. Och jag förlorade, samtidigt som jag vann.

Första gången jag startade spelet hackade det mer än ett modem på 90-talet. Fienderna rörde sig i slowmotion, Sam Fisher såg ut att brottas med gravitationen själv och varje gång något exploderade frös hela världen i protest. Men jag gav mig inte. Jag kämpade mig igenom hela äventyret i slowmotion, nästan som en egen variant av matrisscenerna i The Matrix. Om något så kändes det som att jag spelade en ännu mer taktisk version av spelet än vad Ubisoft hade tänkt sig.

När jag sedan fick min Xbox 360 Slim visste jag direkt vad som skulle installeras först. Splinter Cell: Conviction. Och den här gången var det som att lyfta på ett täcke och inse att världen faktiskt kunde vara färgglad och flytande. Sam gled fram i mörkret som en riktig spion, inte som en hackande powerpoint-presentation. Det var som att träffa sin stora idol igen men nu utan tekniska missförstånd.

Sedan dess har Sam Fisher varit en av mina absoluta favoriter. Jag förhandsbokade Splinter Cell: Blacklist med samma känsla som om jag stod först i kön till en konsert. Och även om åren gått och jag hunnit bli äldre, kanske till och med lite klokare, så har längtan efter nästa äventyr aldrig lagt sig. Nu går jag runt och väntar på den där mytomspunna remaken av första spelet. Varje liten nyhet får mig att spetsa öronen. Jag ser framför mig hur Ubisoft en dag på riktigt ska låta Sam Fisher återvända, uppdaterad och redo för en ny generation. Och den dagen kommer jag stå redo, med plånboken i högsta hugg, inte längre en fattig högstadieelev utan en vuxen människa som gladeligen betalar vad som helst för att återigen få glida fram i mörkret vid hans sida.

För vissa är det Hitman. För andra Solid Snake. För mig är det och kommer alltid vara Sam Fisher. Och även om jag mötte honom sent, så är jag glad att jag gjorde det. För ibland spelar det ingen roll om chipsen är slut och festen snart är över. Det viktiga är att man ändå hann dit.