Det råder inga tvivel om att det just nu är en väldigt bra tid att vara spelare. Enorma storsatsningar till spel släpps på löpande band och enorma varumärken som Star Wars och Avatar har antingen varit en del av branschen länge eller börjar försiktigt nosa sig in på marknaden för att hämta sin bit av kakan. Ibland är det dock inte fantastiska storspel som Diablo IV eller Zelda: Tears of the Kingdom som lockar mest, utan man känner sig på humör för att upptäcka något mindre. Något outforskat. Så är det åtminstone för mig och just därför har jag tänkt till för att lista mina fem personliga favoriter inom gruppen av titlar som har lyckats nå ut till den breda massan utan att ha tillgång till varken väletablerade licenser eller miljardbudgetar. Spel som lyckas stå på egna ben och lyckas med det svåra av att vara just ett riktigt bra spel.
(5) What Remains of Edith Finch
Jag är svag för spel där berättande står i fokus och när jag först hörde talas om fenomenet som stavas What Remains of Edith Finch stod det klart att jag var tvungen att uppleva Giant Sparrows interaktiva novell på egen hand. Även fast det är en förhållandevis kort saga som är över på lite över två timmar så ryms där många känsloladdade ögonblick som upplevs genom ögonen på ett ödesdigert släktträds sista överlevande medlem. Förutom narrativet i sig så är det här en titel som är i ständig förnyelse under hela resans gång och jag förbluffas över hur många olika berättarstilar som man har lyckats få med under samma tak då olikheten som präglar en majoritet av segmenten jag serveras får mig att känna som om jag spelar flera spel i ett. Det är dessutom en känslosam upplevelse att nysta upp hemligheterna om vad som ledde till Finch-familjens medlemmars olyckliga öden. En varm rekommendation.
(4) Human: Fall Flat
Det finns få saker som underhåller mig så mycket i spel som en bra fysikmotor. Något som gör att utvecklaren Tomas Sakalauskas flummigt existentiella pussel-plattformare lyckas fånga mig på ett sätt som få andra titlar i genren kan. I Human: Fall Flat finns det inget felaktigt sätt att ta sig an en utmaning på utan allt hänger på att jag använder de urmysigt minimalistiska nivåernas uppbyggnad till min fördel och så länge en lösning ryms inom fysikens lagar så kan jag vara säker på den går att utföra i praktiken, hur skruvad den än må vara. Jag är djupt förtjust av enkelheten i hur jag kontrollerar min sprattelgubbe till karaktär där mina två slappa armar används till att greppa tag i exakt vad som helst för att sedan använda en blandning av fysisk styrka och ren målmedvetenhet till ta mig vidare. Roligast är det dock när jag tar med mig en grupp vänner in i äventyret, helt enkelt för att saker alltid går fel på ett eller annat sätt när man låter ett kompisgäng härja fritt i en mer eller mindre öppen sandlåda.
Det finns dessutom en lätt melankolisk stämning i Human: Fall Flat som är svår att ta på. Musikspåret vittnar om en existentiell längtan efter någon typ av mening i tillvaron och den sporadiskt inflikande berättarröstens filosofiska påståenden ger Human: Fall Flat ett oväntat djup som gör detta till något mer än vad som syns på ytan. "The crows are always watching".
(3) Enter the Gungeon
På papperet finns det väldigt lite som talar för att jag skulle kunna uppskatta ett klassiskt "bullet hell"-spel med pixelgrafik och "top down"-perspektiv. Enter the Gungeon körde dock ett rejält stycke hagelsalva rakt igenom mina fördomar, för när jag väl hade kommit in i rytmen, blivit sams med kameravinkeln och anpassat mina ögon till stilen fanns där en oemotståndlig dragningskraft som gång på gång fick mig att åter kasta mig ner i fängelsehålornas förofyllda salar för att antingen ta hem segern eller dö på kuppen. Jag älskar den bittra humorn, de oräkneliga referenserna till populärkultur och hur nästan allt jag stöter på är en ordvits baserad på någon typ av skjutvapen. Dessutom är spelvärldens många katakomber en otroligt hemlighetsfull plats där skruvade karaktärer och kluriga utmaningar ständigt dyker upp i nya typer av dolda rum som i klassisk roguelike-anda öppnar upp sig mer och mer i takt med att mina egna färdigheter växer sig starkare. Enter the Gungeon är ett exemplariskt roguelike-spel med glimten i ögat och hjärtat på rätt plats som fick mig att släppa mina förutfattade meningar och kasta mig ut i det okända. Det är jag både stolt och tacksam för.
(2) Inscryption
Det finns vissa spel som helt flyger under radarn innan de plötsligt skjuter upp nerifrån djupet och fullkomligt blåser en av stolen med dess oväntade upplägg och unika stil. Inscryption är det perfekta exemplet på ett sådant spel, för mig. Den hårresande stämningen är det jag främst drar mig till minnes när jag blickar tillbaka till kvällen då jag för första gången fann mig själv sitta vid det nedgånga träbordet i någon timmerstuga mitt emot en mörk gestalt. Jag minns hur de stötvisa, obehagliga ljudeffekterna fick min mage att hastigt dra ihop sig av rädsla många gånger innan jag till slut vande mig vid världen jag hamnat i. Inscryption är inget skräckspel, men nog är det läskigt, alltid. Sedan började det. Ett enkelt men ack så medryckande kortspel tog snart över hela mitt väsen och fick min haka att komma farligt nära mattan vid oräkneliga tillfällen då berättelsens mästerligt utförda tvister, tillsammans med en stadig ström av nya mekaniker helt enkelt golvade mig, gång på gång. Jag vill verkligen berätta allt om vad Inscryption är och handlar om. Jag vill gå in på djupet och prata mer om atmosfären, spelmekaniken, berättelsen och skaparens fulländade finkänsla för detaljer, men jag ska inte säga mer än vad jag redan gjort. Det vore att förminska din upplevelse av spelet, om du ännu inte har gett det ett försök. Men vi som vet, vi vet. Inscryption är inte bara ett spel. Det är en vandringssägen.
(1) Outer Wilds
Hur beskriver man kärlek? Jag har försökt formulera min åsikt kring just denna förstaplats flera gånger nu men varje ansats har lett till att jag missnöjt raderat texten och med allt växande frustration fått börja om på nytt. För när det kommer till den stora vida världen av spel finns där många upplevelser som jag har tyckt om men väldigt få som jag faktiskt älskat. Outer Wilds tillhör den sistnämnda gruppen.
Ett litet solsystem i ett stort universum, ett ännu mindre rymdskepp och så jag. En evig kamp mot klockan i jakten bland himlakroppar efter svaret på kosmos stora fråga. Outer Wilds släppte ut mig på en resa i tyngdlösheten där min egen nyfikenhet stod i centrum för en skattjakt som förde mig från planet till planet, tillbaka igen och så vidare till nästa. Det vackra musikspåret bidrar till en längtande känsla av en stor och outforskad värld medan den underbara grafiska stilen, tillsammans med lysande implementerade mekaniker gör att jag ofta återvänder till Outer Wilds otroligt vackra ramverk, bara för att insupa atmosfären samt göra några ett par korta återbesök på några av spelvärldens mest minnesvärda platser. Jag älskar hur jag aldrig behöver "levla upp", skaffa ny utrustning eller på annat sätt uppgradera min blåa rymdfarare, för i Outer Wilds mäts inte framgång i vad jag har, utan vad jag vet. Vad jag som spelare har lärt mig om världen jag befinner mig i och hur kunskapen kan användas för att hitta svaret på nästa gåta.
Ibland kan jag sörja att äventyret är över. Man kan nämligen bara spela Outer Wilds en gång. En enda. När gåtan är löst och allt är gjort så kan inga omstarter i världen ändra på det faktum att jag numera sitter inne på spelets alla hemligheter och hur gärna jag än vill glömma allt och återuppleva resan en andra gång så går det inte. Jag kan bara sprida ordet vidare till dig som kanske ännu inte har upptäckt Mobius magiska rymdodyssé och hoppas att du har tillräckligt stort förtroende för mig att ge Outer Wilds en ärlig chans.