(5) Pokémon Red/Blue
På många sätt var Pokémon Red mitt allra första riktiga rollspel, och det är förmodligen av den anledningen jag hyser extremt starka känslor för titeln än idag. Att man kunde spela på språng via ens Gameboy underlättade något enormt när det handlade om att plöja ner timmar för att bli den allra bästa fickmonster-tränaren, och under hela min uppväxt tillbringade månader och år med att fånga och träna mina små vidunder till perfektion. Storyn i det första spelet var sedan såklart inte något speciellt att skriva hem om, men där Gamefreak och Nintendo saknade djupa karaktärer och bra manus valde man att fylla ut med valmöjligheter och en briljant spelbarhet. Inget Pokémon-lag var nämligen den andra lik, och det är den typen av variation som alltid kommer känneteckna ett bra rollspel enligt mig.
(4) Dragon Age: Origins
Det går att argumentera för att Baldurs Gate II är bättre, men enligt mig så lyckades Bioware leverera sin bästa fantasy-saga när de färdigställde Dragon Age: Origins. Två år innan lanseringen 2009 hade man dessutom bländat världen med det första Mass Effect-liret, men med Dragon Age gick man tillbaka till sina rötter samtidigt som man piffade upp den klassiska rollspelsstämpeln med nya tillägg och spännande spelsätt. Karaktärerna var magiska, världen kändes levande och spelbarheten var fläckfri där vi både kunde njuta av mer actionorienterade strider samtidigt som vi alltid var ett knapptryck ifrån att ta ett mer taktiskt grundat beslut. Dragon Age II och Inquisition lyckades tyvärr aldrig leva upp till den höga standarden som originalet hade satt, men om kommande Dreadwolf endast kan snudda vid Origins makalösa briljans så har vi ett sagolikt nytt rollspel att se framemot när det väl vankas release.
(3) Final Fantasy VI
Många brukar såklart föredra sjuan, men jag har alltid haft en dragning gentemot sexan när det kommer till Square Enix och deras Final Fantasy-serie. Snygga pixlar trumfar nämligen alltid kantiga polygoner i min bok, och med sina älskvärda karaktärer (Locke, Terra och Edgar) så höll man jämna steg med Cloud & Co samtidigt som man målade upp en tidlös saga mellan gott och ont. Den klassiska öppningen med Magitek-farkosterna som färdas genom snön kommer alltid att finnas kvar i mitt bakhuvud, och när de nostalgiska fantasierna övergår till febriga mardrömmar så kommer de ständigt kantas av Kefkas maniska skratt. Varför folk främst suktade efter en remake av Final Fantasy VII (istället för sexan) i tiotals år är för mig tämligen uppenbart - Final Fantasy VI var, och är, nämligen perfekt precis som det är.
(2) Mass Effect 2
Självmordsuppdraget som agerade crescendot i Mass Effect 2 speglar allt som gjorde Biowares andra del i deras rymdsaga så otroligt magnifik. Att som befälhavare tvingas dela upp sina styrkor för att tackla ett kolossalt hot satte nämligen alla timmar med karaktärsbyggande på sin spets, och jag har aldrig varit mer nervös över att spela igenom en sekvens som jag var under 2010 framför mitt Xbox 360. För varenda beslut kändes övermäktigt, och att bara välja vem som gjorde vad, eller vilka som skulle återvända till ens rymdskepp, gav en som spelare djup och innerlig ångest över vad som kunde vänta bakom varje svarsalternativ. Bioware hade nämligen inte bara svarvat fram en sagolik uppföljare och tillika ett perfekt rollspel, utan man hade även skapat riktiga karaktärer som balanserade på ens känslosträngar som den mest ömsinta harpspelaren. Mass Effect 2 satte på många sätt ribban för vad västerländska rollspel kan vara, och än idag kan jag komma på mig själv med att minnas tillbaka på min tid tillsammans med Garrus, Miranda och Vrex med dimmiga ögon.
Vilka är dina favoriter?
(1) Chrono Trigger
Det är svårt att skriva om Chrono Trigger då det känns som det mesta redan har blivit sagt när det kommer till detta episka äventyr. Att slungas genom tidrymden för att samla på sig nya allierade var nämligen något utöver det vanliga när det begav sig år 1995, och det actionorienterade stridssystemet vävdes samman perfekt med mer klassiska rollspelselementen från förr. Musiken kapslade sedan in detta mästerverk med odödliga toner från kompositören Yasunori Mitsuda, och den pixliga grafiken var tveklöst bland det bästa som fanns till Super Nintendo-konsolen under denna tid. Alla dessa komponenter skapade dock i slutändan något som var mer än deras samlande värde. Det fanns nämligen en synergi mellan samtliga beståndsdelar, och när alla dessa föll på plats så var magin ett faktum som inte gick att ignorera. För Chrono Trigger är inte bara ett av världens bästa rollspel, det är ett av världens bästa spel överlag.