Nu ska jag lista mina fem absoluta spelserier genom tiderna och det var inte ett lätt jobb vill jag lova. Många spel har åkt in och ut under skrivprocessen men så här i efterhand är jag till slut nöjd med resultatet och tycker det speglar mig perfekt. Men låt oss göra en sak klar innan ni gottar ner er i läsningen. I mina ögon klassificerar man sig som en spelserie om man släppt fler än två spel. Är det bara två så är det ett spel med en uppföljare, kan vi vara överens om det? Annars hade min lista kanske sett lite annorlunda ut för vi vet ju alla hur mycket jag älskar The Last of Us.
(5) Uncharted
Redan 1996 fick jag upp ögonen för spelutvecklaren Naughty Dog när de släppte Crash Bandicoot. Några år senare ledde de tillbaka mig in på plattformshoppandet igen med fantastiska Jak & Daxter och jag körde spelet tills fingrarna blödde och svordomarna haglade över misslyckade millimeterhopp som alltid slutade i ond bråd död. När jag inte svor som en arg sjöman åt spelet satt jag och nynnade som Rainman med den trallvänliga musiken som gick som en loop i bakgrunden.
Jag älskade verkligen sockersöta plattformsspel på den tiden och hade liksom fastnat lite i det facket. Sen julen 2007 låg ett litet hårt paket under granen och jag minns att jag skeptiskt tittade på mannen med hagelbrakaren på axeln som prydde framsidan och även dödskallen som skymtade. Vart var de färggranna små sagodjuren och mynten att samla? Jag tassade iväg i smyg och drog igång det och redan i introfilmen var jag fast till skinkätande släktingars irritation. Jag som växt upp med gamla skattletarna i Indiana Jones och The Goonies gnuggade händerna som om jag var Hemliga Arne vid varje filmsekvens.
Visst, första spelet var kanske lite repeterande när det kommer till fienderna. Alltid anföll de tre åt gången, man avancerade framåt och så kom det tre till vilket retade mig ett tag men i grund och botten är det ett riktigt bra spel. Och så fortsatte serien, att alltså leverera kanonbra spel, ett efter ett. Man visste liksom vad man skulle få och man behövde aldrig känna den där gnuttan av besvikelse som man ibland stöter på. Under årens lopp har vi fått ett helt gäng spel i serien och de har alla levererat en härlig kombination av spännande action, härlig skattletning, plattformshoppande och riktiga kluriga pussel. Jag kan bara inte bestämma mig om Uncharted 2: Among Thieves eller Uncharted 4: A Thief's End är det bästa spelet i serien. Hur som helst älskar jag denna serie och försöker åtminstone köra om dom minst en gång om året.
(4) Mass Effect
Första gången jag spelade Mass Effect var jag inte det minsta imponerad. Min dåvarande make som vi kan kalla Grisen hade vänt upp och ner på bokhyllan i jakt efter ett spel vi kunde köra co-op tillsammans på och då föll valet till slut på detta, det första Mass Effect-spelet. Jag hade absolut ingen aning om storyn i spelet och jag var liksom bara en "Player two". Och för att göra det hela värre fick jag inte ens spela som den där coola Commander Shepard som självklart Grisen hade roffat åt sig, så istället fick jag spela nån blond bimbo som inte alls var kul och som bara gick och dog obefogat hela tiden. Att det råkade vara skit bakom spakarna ville jag inte alls kännas vid utan skylde på att hon var en kass "gubbe" helt enkelt.
Jag tror jag kastade in handduken efter typ en timmas spelande eftersom jag tyckte styrningen sög apballe som jag sa och att det var för mycket snack. Snack som jag inte alls lyssnade på utan i stället passade på att gå och kissa, bre mig en macka eller bara bläddra i en tidning medans jag missade allt vad storyn innebar. Låt oss senare spola fram bandet några år. Året är 2017 och Majsan är nu en lyckligt nyskild kvinna som gjort sig av med 85 kg Gris. Mass Effect: Andromeda får det året betyg 6/10 på min favorittidning Gamereactor ser jag när jag googlar spelet jag precis lagt i min kundkorg under Black Friday. Att spelet efter bara några månader efter release kostade 199 kronor hade utgjort alarmen hos andra men nä, Majsan fyndade med ett leende.
Och trots skräpiga betyg på olika siter får jag väl säga att jag själv gillade spelet så till den milda grad att jag fick mig en platinum. Direkt efter jag spelat klart det beställde jag de tre första spelen i serien och körde även dom som om jag satt i trans. Så hur kunde jag gilla spelet Andromeda som fått utstå så mycket hat? Jag tror det är ett enkelt svar på den frågan, och det är att jag började med det. Jag hade liksom inget att jämföra med och jag satt inte och lipade i fosterställning att inte Shepard var med i huvudrollen. För mig var det bara ett riktigt bra Sci-fi äventyr.
Så här i efterhand efter att ha spelat ut alla delar så kan man ju hålla med att Andromeda är det sämre spelet i serien, men nej, jag vägar skriva under på att det är odugligt. Spelserien är ett episkt rymdäventyr som är otroligt beroendeframkallande. Det har liksom allt. En spelhjälte som är principfast, godhjärtad och sexig. Helt makalöst härliga minnesvärda sidekicks, vem älskade inte Garrus och Wrex för att nämna några? Sen så kryddar man soppan med intergalaktiska krig och exotiska fjärran planeter med rymdisar som vill dig illa och helst stoppa en probe i stjärten på dig, konflikter och relationer och hur mycket som helst att utforska så har du alla ingredienser för ett lyckat spel.
(3) Tomb Raider
Som kvinnlig spelare fanns det inte allt för många spelkaraktärer att identifiera sig med under 90-talet. Oftast var de kvinnliga karaktärerna våp som skulle räddas om och om igen av någon mustaschprydd VVS-anställd och det fanns liksom ingen som kunde mäta sig med de manliga hjältarna man jämt fick spela som. 1996 ändrades det. Första gången vi möttes, jag och Lara, var på en Playstation 1-konsol. Hon bar ett par kakishorts och två pickadoller på varsitt lår och hon hade polygontuttar som kunde peta ut ögonen på en om man kom för nära.
Hon var en grym arkeolog som kickade ass med krokodiler och tigrar och som räddade dagen i slutändan och jag kände en direkt kärlek till spelet och den gymnastiska hjältinnan. Det blev ett långt förhållande, mitt och Laras. Och när jag 2008 spelade Tomb Raider Underworld så trodde jag att det var sista gången jag skulle få träffa henne. Men fem år senare hände något. E3 visade upp en betydligt mer avsminkad Lara som än en gång visade sitt mod genom att ta sig an en hel ö av galningar på ön Yamatai.
I stället för en uppföljare till de tidigare spelen hade spelutvecklaren Crystal Dynamics tagit ett suddgummi och raderat sina gamla idéer och börjat om från början och helt plötsligt satt vi där med ett nytt sprillans Tomb Raider i händerna. Det var blodigare, mer actionladdat och jag får väl säga med en mer förlåtande styrning och pussel. Och vet ni vad? Jag älskade varje minut i vad jag måste säga var en perfekt balans av utforskning till ren härlig action.
Så till den milda grad att när jag kört ut spelet till 100% så började jag om. Och när jag kört ut det för andra gången så körde jag en tredje gång. Efter vad jag bara kan kalla en succé släpptes 2015 Rise of the Tomb Raider och tre år senare 2018 fick vi då Shadow of the Tomb Raider. Få spel har gett mig så mycket spelglädje som dessa, för att inte nämna omspelningsvärde. Alla tre spel har hållit en otrolig kvalitet med en helt superb styrning och spelmekanik och denna spelserie hör självklart hemma bland mina favoriter.
(2) Resident Evil
Ni som följt mig genom åren här på Gamereactor vet att jag är en sjuk Resident Evil-nerd. Jag fullkomligt älskar spelserien som en riktig dåre även om jag nog inte vill erkänna del sju som ett Resident Evilspel trots att det står så på framsidan. För mig är Resident Evil skräck, men det är en skräck som är klassisk. Det är varken tortyrporr eller psykedelisk skräck. Och den ska enligt mig upplevas i tredje-personsvy. Det är en känsla, liksom en fin balans emellan ljud, oväntade jumpscares och monster.
Det är pussel för att ta sig vidare i storyn och det är en handling som griper tag. En gnisslande dörr, ett dödsskrik som ekar några rum bort. Höga klampande fotsteg och en korridor som i ljuset av din ficklampa avslöjar ett mindre blodbad. På den tiden när jag blev introducerad till serien för första gången tyckte jag inget av ovanstående meningar. Jag tyckte bara att det var ett felköp. Grisen som jag nämnde tidigare hade nämligen kommit hem med ett nytt spel som hette Resident Evil 2 till vår gemensamma konsol och jag som på den tiden nöjt hoppade runt som Spyro och brände grodor i rumpan med min häftiga eldsflamma och samlade på diamanter var inte det minsta imponerad.
Jag som var en fegis av rang blev rent ut sagt sur som bara en kvinna kan bli som känner sig så där åsidosatt när någon ska ha roligt utan henne. Min make hade köpt ett skräckspel och jag kunde inte vara med! Hemska tanken att man kunde göra saker ensamma och inte som två siamesiska tvillingar. Men döm då om min förvåning när spelet som jag vägrade titta på verkade riktigt bra, rent utav spännande. Jag som inte ville titta klampade trotsigt runt rent demonstrativt i lägenheten för att visa mitt missnöje när den första riktiga filmiska sekvensen drog i gång. Jag stirrade på rutan och låtsades damma sidobordet extra väl för att inte verka imponerad.
Men vem försökte jag lura, 10 minuter senare satt jag där axel mot axel emot honom och stirrade och där blev jag sittande. När första spelet var genomspelat införskaffades det första och på den vägen är det. Jag har älskat de alla fast på olika sätt. Resident Evil 5 till exempel som fått vad jag tycker är omotiverat mycket skit är ett av de absolut roligaste co-op-spel jag kört vill jag tillägga. Men min favorit av de alla är och kommer alltid vara Resident Evil 2. Det var där resan började för mig och spelet gjorde ett sådant stort avtryck. Första kärleken är trots allt svårslagen.
(1) Grand Theft Auto
Grand Theft Auto 3 var det första spelet jag spelade i serien. Allt jag hade hört om spelet var det som moraltanter skrikit om på Kungsgatan sen det första spelet kom ut och det var att spelandet gjorde barn till kriminella om de så bara luktade på spelfodralet. Plötsligt fanns det liksom någon annan än hårdrocksbanden att skylla på när ens barn betedde sig som en rövhatt hemma. Aldrig tidigare hade jag spelat ett spel där jag hade sådan frihet, frihet att göra precis vad som helst om jag så ville köra över blåhåriga gamla tanter med min bullrande bil eller om jag ville slå ner någon på gatan som tittade konstigt på mig.
Men förvandlade spelet mig Majsan till en yrkeskriminell? Nä, inte det minsta. Inte ens en snattad Snickers på Ica blev det, så de stackars föräldrarna fick nog se sig i spegeln i stället för sin syndabock. Jag la nästan all min vakna tid i Liberty City och jag lärde mig stadens alla små bakgator och vrår genom att styra runt i en gammal illgul taxi och köra otrevliga kunder till sina ändhållplatser på tid. Jag rånade folk på sina droger, var med i drive-by-shootings och flög med en limmo över en trasig pampig bro. Jag levde det rätt ickeglamorösa livet som småskurk och jag får väl säga att jag gillade att klättra på brottslighetsstegen.
Genom åren fick vi spel där vi fick njuta av solen i Vice City på bönpallen av en Harley där vi körde genom de neonlysande gatorna som kantades av palmer och rynkiga gamla tanter. Vi fick uppleva Los Santos och San Andreas från sadeln på en BMX och känna på livet som gangbanger med allt vad gatukrig hette. Vi fick spela som en Balkanboy som just gått av båten i sina finaste mysbyxor och upptäckt att gatorna i U.S.A inte är penslade i guld även om ens kusin Roman säger så. Och sist men inte minst har vi fått spela som en hel trio. Som Michael, Franklin och Trevor. Vi har hoppat mellan snubbar som aldrig förr, som om vi var ett medelålders swingerspar från Vetlanda.
Vi har fått resa tillbaka än en gång till Los Santos men denna gång har staden gett oss mer. Mer bilar, mer karta, mer kläder och mer samlargrejer. Mer galna karaktärer och mer suspekta jobb. Grand Theft Auto är en stor härlig sandlåda där den som lekte innan glömt alla sina leksaker så nu ligger liksom bollen hos dig vad du vill göra. Vill du göra ett bankrån? Köra ubåt? Jaga borgenärer? Göra uppdrag? Smygfilma ett hollywoodpar som har sex? Listan kan göras oändlig. Och det är lite där storheten i spelen ligger. Den totala friheten. Sen att spelen är fyllda av de mest världsbästa konversationerna, underbar sjuk humor och galet kul uppdrag är bara grädden på moset. Grand Theft Auto V är något av det bästa jag vet och Trevor Philips är min kung. Och det så pass mycket att jag släpade mig till Sci-fi mässan i 40 graders feber när han som gör karaktärens röst, skådisen Steven Ogg besökte Sverige och fick honom att signera mitt ex av GTA V. Så vi kan ju komma överens att jag älskar GTA. Väldigt, väldigt mycket.
Hur ser din lista ut?