Jag har många minnen med Playstation-konsolerna, men allra mest med den första och senaste konsolen. Playstation 2 har jag dock inga minnen av alls då varken jag eller någon av mina vänner ägde en, vad jag vill minnas. Det kan givetvis vara helt fel, men jag har i alla fall inget som helst minne av den konsolen. De andra tre har jag dock desto fler av och några av mina favoriter kan du läsa här nedan.
Mina favoritögonblick med Playstation
Att få konsolen och Spyro the Dragon på julafton
Innan min bror flyttade ut ur hushållet som 18-åring eller liknande hade vi alltid tvingats dela konsolerna, Nintendo och Super Nintendo var det vi hade tidigare. Men så en jul, när jag hade tagit över hans rum och inte längre tvingades dela ett med syrran, fick jag min första egna konsol. Playstation med Spyro the Dragon. Jag försvann snabbt upp från vardagsrummet till sovrummet för att koppla in den i den minimala tv-burken. Du vet en sån där som är extremt liten, men väger som en finlandsfärja. Jag hade inget minneskort än, så de första banorna blev nötta sönder och samman innan jag köpte ett minneskort. Vilket spel det var för en 10-åring (eller hur gammal jag nu var exakt). Det var också det första spelet jag klarade till 100%. Alla ädelstenar och annat insamlade och Gnasty Gnorc besegrad. Jag hade i och för sig inte så mycket annat att spela då.
När jag för första gången fick uppleva Suikoden II
Tidernas bästa spel är Suikoden II. Det säger jag utan att tveka. Men den första gången jag spelade det ägde jag inte ens spelet. Min kompis Gustav (eller var det Gustaf?) och jag brukade spela Pokémon Röd/Blå mot varandra på våra Game Boy Colors och jag torskade alltid. Han hade också, precis som jag, Playstation och jag såg ett spelfodral och frågade vad det där var för nåt. Det var Suikoden II, ett spel som han lånade ut eftersom han spelat det. Jag hade inga större erfarenheter av japanska rollspel på den tiden så jag visste inte riktigt vad som väntade. Vad som väntade var en välskriven berättelse som fullständigt greppade mig och så mycket innehåll att jag inte kunde lägga ifrån mig spelet. Det var en hel värld som öppnades för mig där och då.
Jag trodde jag var duktig på Tekken 3 eftersom jag spöade "datorn" med Eddy Gordo
Jag ska ärligt säga att jag inte kommer ihåg hur jag fick tag på Tekken 3, om jag lånade eller köpte. Men jag är rätt säker på att det var ett spel jag köpte. Trots att det inte åldrats speciellt bra är det ändå det fajtingspel jag håller som allra bäst. På den tiden, innan online var ett faktum, blev det att spela helt och hållet mot "datorn". Jag fastnade direkt för Eddy Gordos flashiga stil. Det gick ju så lätt och såg så bra ut. Det var väl bara Hwoarang som jag också spelade en hel del med. Jag klarade givetvis spelet med samtliga karaktärer eftersom jag ville se de olika slutfilmerna, men jag klarade bara Tekken Force mode med Eddy. Jag kände mig som en riktig expert där innan jag ens blivit tonåring. Det är tur att internet inte var lika stort då som nu, för jag hade hånats som en noob för att ha Eddy Gordo som main. Apropå ingenting tillbringade jag också väldigt mycket tid i volleyboll-läget, något som jag saknar i de nya spelen.
Mitt favoritögonblick med Playstation 3
Lånade konsolen bara för att spela Ni No Kuni
Den konsolgenerationen ägde jag ett Xbox 360 så jag hade egentligen aldrig någon tanke på att spela Playstation 3-exklusiva spel. Men när jag såg Ni No Kuni för ett billigt pris på Ebay slog jag till, utan att ens ha en konsol. Som tur var hade min bror den konsolen och jag visste att han inte använde den speciellt mycket längre. Så jag frågade snällt (?) om jag kunde få låna hans konsol för att spela det här nya spelet jag köpt. Jag hade kollat in det ett tag eftersom jag är ett stort fan av Studio Ghibli, men det var ju inte tillräckligt för att köpa en helt ny konsol. Ibland är det bra att ha syskon. Ni No Kuni blev snabbt en favorit med sitt alldeles underbara utseende och soundtrack (av Joe Hisaishi, mannen bakom musiken i många, många Ghibli-filmer). Jag vet att många inte håller med, men jag håller Ni No Kuni som ett av de bästa spelen den förra konsolgenerationen.
Mina favoritögonblick med Playstation 4
Att äntligen spela något (Overcooked) tillsammans med min fru
Min bättre hälft är inte speciellt mycket för tv-spel. Bland annat är hon orolig över att vår fem månader gamla pojke ska se pappa spela spel för ofta och säga i skolan i framtiden att det är allt som pappa gör. Därför är det extra skönt att kunna spela något tillsammans med henne, för att visa att det faktiskt är kul. Detta har hänt ett antal gånger hittills. Hon körde ett race i Crash Team Racing Nitro Fueled och spelade Animal Crossing: New Horizon ett tag. Vi spelade dessutom Monopol på Playstation 4 tillsammans under en tid. Men spelet som vi har haft allre roligast med, och som hon verkligen älskade att spela tillsammans var Overcooked. Detta hektiska spel där det gäller att laga mat tillsammans gjorde henne till perfektionist. Dessutom har jag nog aldrig upplevt ett bättre lagsamarbete i tv-spel som när vi spelade det spelet tillsammans.
Rocket League, trots att jag inte är speciellt bra
Det finns många spel som tydligt kan visa skillnaden på en utmärkt spelare mot en dålig sådan. Rocket League är ett utmärkt exempel på detta. När jag tittar på hur proffsspelarna hanterar sina bilar kliar jag mig bara i huvudet. Hur lyckas man göra så där? Sen loggar jag in för att spela 4-mot-4 med sju stycken spelare från hela världen som är lika dåliga som jag är. Det är härligt kaotiskt. Men bäst är det ändå att spela i lag med vänner. Jag gjorde det med min nu för tidigt bortgångna vän Jonas. Vi spelade dubbelspel och vann kanske en gång utav tio. På en speciell bana vann vi aldrig en enda match och vi suckade båda högt när vi såg att den banan skulle spelas på. Vi skulle ju ändå förlora. Men gud så kul jag hade. Det är ett spel som jag har de absolut bästa minnena från, trots att jag inte är speciellt bra alls.