När jag 2017 äntligen trädde in i nuvarande generation hade jag haft min Xbox 360 i bänken under tv:n i drygt elva år. Det är verkligen en lång tid. Fast, min och min, mina Xbox 360 ska jag snarare säga, för jag kan redan nu avslöja att mitt i särklass sämsta minne från Xbox-konsolerna är från premiärdagen av GTA IV. Jag och ett par vänner hade åkt iväg till familjens sommarstuga för att avnjuta Nico Bellics "rags to riches-resa" i den amerikanska drömmens fotspår. Men nej, tio minuter in i äventyret lyser den härligt röda ringen som mången Xbox 360-ägare känner igen. Resten av vistelsen såg vi fotboll på tv, spelade kort och åt pizza. Eller nåt. Det enda jag minns är den monumentala besvikelsen. Därefter gick konsolen sönder ytterligare två gånger, varav den sista innebar en tur till sophinken och en tripp till affären för en ny. Här följer nu istället mina bästa minnen från Microsofts konsoler. Minus Xbox One, den har jag aldrig spelat på en endaste gång, faktiskt. Trevlig läsning!
Mina favoritögonblick med Xbox:
Halo
Jag är inte bättre eller sämre än någon annan och egentligen undrar jag om någon, överhuvudtaget någonsin, ägt en Xbox utan Halo. Det var mitt första spel, såklart, till den gigantiska svarta lådan som jag fick i julklapp -02. Jag och min bror och sedan även vänner till oss spelade både kampanjen och multiplayer-läget mot varandra i mängder. Alla ville testa Halo. Utan att först riktigt ha tänkt på det, gick det upp för mig när jag en månad senare gick tillbaka en generation och testade Goldeneye hos en vän: förstapersonsskjutare på konsol skulle aldrig bli desamma. Goldeneye var nämligen fullständigt ospelbart; kontrollen var ohanterlig, banorna klaustrofobiskt små och banala, grafiken dimmig och fienderna dumma, allt det Halo inte var.
Project Gotham Racing 2-tävlingar
Den anordnades något så ovanligt som tv-spelstävlingar på ett köpcentrum i närheten av Lund, på Burlövs Center, på den tiden. Min far hade hört om det på radion, och vi åkte in dit för att tävla i det då nysläppta Project Gotham Racing 2. Hur ofattbart jag än tycker det låter idag, så skåpade drygt elva år gamla Olof ut konkurrensen inte bara en, utan vid två skilda tillfällen. Nej, jag vill inte veta hur många som tävlade och vilka de var. I min värld var det som ett världsmästerskap. Jag höll nästan på att svimma där jag stod vid montern och såg varvtiden uppe i hörnet; spel ansågs ju väldigt dyrt i den åldern, och det var enormt att få kamma hem första priset på ett helt nytt Xbox-spel. Första gången valde jag ut Top Spin, andra gången blev det Fable. Två guldkorn som helt klart bidrog till att definiera min kärlek till första Xboxen, inte minst på grund av hur jag fick dem.
Star Wars: Knights of the Old Republic
Jag har tidigare berättat om hur mycket Knights of the Old Republic påverkade mig. Jag hade ingen aning om vad det var för spel, mer än att det ägde rum i Star Wars-universumet och att det var något sånär hyllat världen över. Början var därför seg, jag hade förväntat mig massvis av action och hårdkokta strider med "lasersvärd", som man sade då. Vad som fick bägaren att rinna över för mig var framförallt det avgörande val som halvvägs in i spelet definierar resan mellan ont eller gott. Bundsförvanten Bastila har blivit tillfångatagen av Darth Malak, och efter att ha försökt vända tillbaka henne står valet mellan att ha ihjäl henne (god) eller gå samma väg (ond). Det är inte ett lätt beslut för en tolvåring som aldrig behövt göra svårare val än att välja mellan Corn Flakes eller rostat bröd till frukost. Första gången hade jag ihjäl henne och tänkte: är detta verkligen en god handling? Kanske lite brådmoget.
Mina favoritögonblick med Xbox 360:
Guitar Hero 2
Mer tydliga trender inom spelvärlden står knappt att finna. Alla, verkligen alla i min bekantskapskrets hade plastgitarrer och Guitar Hero hemma. Turligt nog hade jag det själv också, och jag brukade alltid värma upp fingrarna och öva någon timme innan det bar av till någon tillställning framåt kvällen. Det gav verkligen känslan av att jag kunde spela gitarr, vill jag minnas, speciellt eftersom jag aldrig har varit någon stjärna på den äkta varan. Plötsligt kunde jag! Efter en lyckad spelsession kunde jag därför sätta mig ner och försöka harva igenom Pearl Jams Life Wasted, Rushs YYZ eller Black Sabbaths War Pigs på min akustiska gitarr, och blev alltid lika förvånad över hur oöversättbara kunskaperna från spelet var. Det om något säger väl hur duktiga Harmonix var på att simulera gitarrspelande.
Mass Effect och utegångsförbud
Efter en sådan lyckad tillställning kom jag hem en gång och fick utegångsförbud för hela jullovet 07-08. Så kan det gå, men lyckligtvis fick jag Mass Effect i julklapp, och plötsligt hade jag inte längre tid att begrunda min belägenhet. Jag fullkomligen dammsög spelet eftersom jag ville att det skulle räcka hela lovet, och jag älskade allt med det. Det - i förhållande till Knights of the Old Republic - uppgraderade dialogsystemet, den för sin tid otroliga grafiken och de något bökiga men Gears of War-doftande striderna. Än idag förstår jag inte varför jag inte spelade tvåan eller trean. Kanske för att jag inte fick fler utegångsförbud.
Halo 3
Jag har inte deltagit i särskilt många LAN genom åren, de kan i alla fall räknas till händernas fingrar. De allra flesta av dem centrerades dock kring Halo 3. Eftersom Xbox 360 var en så populär konsol bland vänner och bekanta så var det lätt att få ihop ett gäng, och jag minns hur man bunkrade upp sig framför en 50-tums CRT-skärm och på grund av skärpan knappt kunde uttyda vapnet i händerna, än mindre vad som hände framför det, men det var lika roligt ändå. Med säkert femton ungdomar i en källare som sitter och skriker saker som aldrig skulle få tryckas ens på nåder.
Gears of War 3
Få spel är så kompatibla med slött eftermiddagsspelande som Gears of War 3 och dess Hordeläge. Ett par koppar kaffe och en lika trött medspelare är allt som behövs för att försjunka i timmar i Epics fantastiska spel. Jag gillade visserligen Gears of War (1), grafiken var fantastisk och tyngden tung som sten, men onlineläget lockade mig inte. Det var för svårt och inte lika lättsamt roligt som Halo. Tvåans introducerande av Horde-läget var så klart kul, men det var med treans införande av barrikader och fällor och nivå-system som allt föll på plats. Nu var det inte bara en nedrig förlust att dö, utan framgångarna bars vidare till nästa runda och man blev därför inte alltför nedslagen av att förlora. Än idag plockas ibland den femton år (!) gamla Xbox 360 fram för att spela lite Horde och fördriva trötta eftermiddagar med att döda lite deformerade aliengubbar.