Det slog mig medan jag var i San Francisco för att träffa teamet bakom Bioshock 2 (och återigen fick besöka Rapture). Jag har besökt många spelvärldar i mina dagar. Varför inte kora mina favoriter, och på bästa sätt försöka förklara varför jag så gärna spenderar tid på fiktiva, digitalt framställda låtsasplatser, varför jag ibland drömmer mig bort dit och stundtals gärna skulle byta min egen verklighet mot en av dem.
Jag har väldigt lätt för att ryckas med, väldigt lätt för att fastna i en spelvärld och låta mig slukas fullständigt av estetiken, tonen, atmosfären och ofta de virtuella lagar och förhållanden som där råder. När jag trillar dit, då trillar jag dit rejält. Många gånger då jag för första gången besökt en värld som hypnotiserat mig, har jag också drömt om att leva i den världen, i veckor efter avslutad spelsession. Jag antar att jag har en väldigt god fantasi, är lättpåverkad och nyfiken. Tre kvaliteter som jag givetvis värdesätter högt i det arbete jag har. Jag vill slukas av spelen jag spelar, jag vill glömma allt annat och bara finnas i den miljö utvecklarna byggt åt mig. Och massor av gånger har jag hamnat där. Massor av gånger.
Här kommer en lista (utan numrering, det kändes för svårt) på de spelvärldar som jag älskar mer än alla andra. De ställen där jag helst drömmer mig tillbaka till, och blivit mest påverkad av som spelare.
Trots att forskningsbasen i Half-Life var en ganska ogästvänlig plats, vill jag alltid tillbaka.
Black Mesa Research Facility Half-Life (PC) - 1998
Black Mesa var ingen inbjudande plats. En bra bit bort från civilisationen, mitt ute i den amerikanska öknen och befriat från både prunkande grönska och vackra solnedgångar. Black Mesa var kallt, sterilt, opersonligt och proppat av alien-slödder, zombies och skjutglada specialsoldater som inte ville något annat än att dräpa mig. Men ändå. Ändå så underbart spännande, mytomspunnet intressant och så... gåtfullt. Redan från första stund då Gordon anlände via tåget, försenad och allmänt virrig, visste jag att min vistelse i Black Mesa skulle bli något väldigt speciellt. Jag drömmer ibland, fortfarande, om forskningsanstalten. Om de trånga korridorerna, om det underliggande budskapet om frigörelse och om det där soprummet där Gordon lämnades att ruttna.
Tidig 1920-tals art deco, trasigt, översvämmat och proppat av slödder. Petters drömstad.
Rapture Bioshock (PC/PS3/Xbox 360) - 2007
Rapture var, precis som Black Mesa, ingen särskilt trevlig plats. En gång i tiden möjligtvis, men inte då jag för första gången besökte den fördömda staden. Inte alls. Ändå kan jag inte rå för att känna att denna mystiska plats, förstörd och glömd, är en av de mest inbjudande spelvärldarna genom alla tider. När jag tänker på Rapture idag, tänker jag ofta på hur staden såg ut innan förfallet. I all sin prakt. Jag vill resa dit, vrida tillbaka klockan och besöka Andrew Ryans visionära pärla innan allt gick fel. Och därför förblir den av mina favoritvärldar of all time.
På gräset här, bredvid hunden (kulan som skällde som en hund) vill Petter bygga ett litet hus. Med vita knutar.
Bob-omb Battlefield Super Mario 64 (Nintendo 64) - 1998
Det finns såklart mängder av banor/världar i Super Mario 64 som jag aldrig kommer att glömma. Tiny Huge Island, Wet Dry Land och Shifting Sand Land är bara tre av dem. Min absoluta favoritvärld i Nintendos tidlösa mästerverk är dock Bob-omb Battlefield, spelets första bana och den som för alltid kommer att representera hela spelminnet Super Mario 64 för min del. Jag drömmer mig tillbaka dit ibland. Uppe på toppen av berget där jag kastade mig ut från kanten och lät vingarna på mössan ta mig högre upp i himlen, eller nere på bottennivån där mynten ett av de röda mynten fanns. Eller gräsplätten till vänster om den där fastkedjande hund-bomben. Eller... ja. Variationen i den här världen var enorm, och estetiken var sådär Nintendo-mysigt underbar som bara Nintendo kan. Jag skulle vilja bosätta mig på Bob-omb Battlefield, i ett litet rött hus med vita knutar. Tämja bomben, ha picknicks på bergstoppen och mysa i gräset. Det vore något det.
Liberty City. Hemma!
Liberty City Grand Theft Auto, Grand Theft Auto III, Grand Theft Auto IV
Den stad jag gillar mest av alla städer, i alla spel, någonsin, är Liberty City. Den är för mig magisk. Jag har levt så många timmar i Rockstars stadskärna att jag i spel som Grand Theft Auto III idiotsnabbt kan hitta precis vilken liten byggnad som helst, utan att behöva leta eller följa kartan. Det är hemma, för mig. På så många sätt. I Grand Theft Auto III spenderade jag mest tid uppe på kullarna, i stadens högst belägrade kvarter. Jag älskade att hänga där, varför vet jag inte riktigt. I Grand Theft Auto IV styrde jag hela tiden kosan mot hamnen, mot bowlinghallen, promenaden och mot strandgatan som löpte längs med bukten. Jag såg solen sänka sig och gå ned därifrån, jag såg den resa sig från horisontkanten och stiga mot himlens mitt därifrån också... och på många sätt slukades jag av Liberty City på ett sätt som ingen annan spelstad och inget annat spel lyckats med.
Världens trevligaste solsemester äger alltid rum i Crysis... innan ön fryses till is.
Lingshan Island Crysis (PC) - 2007
Det känns rätt självklart va? Att jag skulle lista paradis-ön (minus alla nordkoreanska gringubbar och allt lösaktigt alienslödder) som en av mina favoritplatser. Jag älskar ön i Crysis. Den är först och främst oerhört vacker. Den är även sinnessjukt omfattande, proppad med miljömässig variation och tusentals kvadrat med prunkande regnskog att utforska. Solen gassar, jag är så långt bort från de stålgrå deprimerande korridorerna i Quake 4 jag kan komma - och njuter av varenda sekund. Jag återvänder fortfarande ganska ofta till Lingshan-ön. Startade så sent som igår Crysis via bootcamp på min nya arbetsdator (Mac Pro) och gav mig ut på öppet hav i en stulen gummibåt. Väl där ute satt jag mig med benen i kors och pricksköt röda tunnor 900 meter bort. Det var... trevligt. Gemytligt. En paus i solen som gjorde mig gott. Och det kommer Crysis för mig alltid att kunna erbjuda.
Ringplaneten - ett ljuvligt ställe.
The Halo Halo: Combat Evolved (Xbox) - 2001
Landningen var hård. Krasch! Ut vrakdelarna reste sig spelvärldens grönaste supersoldat, fostrad av årtionden av krigande, stöpt i en mall mäktig nog att stå emot de hårdaste av slag. Väl nere på ringplaneten i det första Halo-spelet var jag som förtrollad. Jag älskade varenda sekund av det. Jag detaljgranskade barken på träden, stirrade ut över de gröna slätterna och slogs inuti de stålgrå tunnlarna. På flera sätt var ringplaneten i Halo en unik spelvärld som blandade verklig grönska med utomjordisk mystik, och bildade en helhet som jag återbesökte regelbundet under flera år.
Staden i Animal Crossing fick Petter att ignorera det faktum att det inte gick att skjuta i spelet.
Town Animal Crossing (Gamecube) - 2004
Staden i Animal Crossing var genuint supermysigt. Sådär hemtrevligt charmigt som bara Nintendo (faktiskt) kan få till. Jag älskade att pyssla om mitt lilla hus i Animal Crossing, sticka tröjor, vattna blommorna och morsa på grannarna. Nintendo borde göra ett fullfjädrat onlinerollspel av Animal Crossing, utan grind-moment eller level-system. Bara en onlinebaserad stilla stund av harmoni, för stressade chefredaktörer och annat pack.
Hemma. Hemma i Links 16-bitarsvärld.
Hyrule Legend of Zelda: A Link to the Past (Super Nintendo) - 1998
Jag tänkte först välja en del av Hyrule från Ocarina of Time. Kanske The Forest Temple, jag älskade verkligen den världen i det spelet. Eller en del av det första Zelda-spelet till NES. Jag levde i den världen i veckor. I månader. Men ingenting i Links värld smäller trots allt högre än Hyrule, spelets första timme, i Super Nintendo-spelet A Link to the Past. Den världen har aldrig sett mysigare ut, och trots hägrande faror av illvilligt slag, stannade jag ofta upp en stund, kikade mig omkring, slog sönder några extra uppnosiga buskage och bara söp in av naturen. Av atmosfären. Av magin som var ett 16-bits, pixelbaserat mästerverk till spelvärld.
Världens stiligaste stad.
The Land of the Dead Grim Fandango (PC) - 1998
Det var lätt att drömma sig bort till De dödas land då man spelade Tim Schafers briljanta äventyrsklassiker. Trots att handlingen egentligen inte var särskilt lycklig (alls) och trots att själva världen var fylld av korruption, ondska, elakhet och ren illvilja var den... underbart inbjudande. Schafers pricksäkra film noir-parodiska estetik i kombination med värmen som spelets alla geniala karaktärer utgjorde fick mig att vilja bo där Manny bodde, arbeta där Manny arbetade och helt enkelt bara vara på plats varje år den 2:a november då karnevalen för de döda går av stapeln.
Vilka är dina favoritspelväldar?