Detta är världens roligaste minispel

Super Mario Party Jamboree, Prime Cut (2024)
Mario Party är kungen av minispel, och konstigt vore det väl annars när Nintendo under knappt 27 år släppt loss drygt 1100 minispel över 16 titlar. Det går att nämna mängder och åter mängder av bataljer jag och mina (o)vänner haft otroligt kul med genom åren (bortsett från allt som heter Mario Party 9 och 10, såklart). Minneslekar, plattformsutmaningar, pussel och knapphamrande - Mario Party har allt. Men allra bäst är ändå par-utmaningarna som utkämpas 2-mot-2, och de bästa av dem är de som inte kräver någon förhandskunskap och som därför alltid blir så snuskigt nervkittlande jämna att svetten rinner om handkontrollen av nervositet och stress.

Måste jag välja en enda favorit bland alla underbara minispel måste det nog ändå bli Prime Cut från seriens senaste (och bästa) installation Jamboree; utmaningen där jag ihop med en medspelare håller i varsin ände av en kniv och ska dela en inte helt symmetrisk stek exakt på mitten. Briljansen består i mixen av den enkla idén om att tävla i ögonmått, det vansinnigt simpla kontrollschemat och kravet på koordination där någon inte sällan ändrar position med en (potentiellt avgörande) millimeter strax innan målsignalen. I motsats till vad man kan tro utvecklas det i grunden stillsamma minispelet inte sällan snabbt till en hisnade nervig, skrikande tävlan om vem som borde gå och tvätta ögonen med Grumme tvättsåpa en gång för alla.

Yakuza: Like a Dragon, UFO Catcher (2020)
Klomaskinen UFO Catcher är den enskilt största anledningen till att jag aldrig kommer spela igenom en Yakuza-titel. Den förstörde mig fullständigt, framlänges och baklänges, när jag gav mig på Yakuza: Like a Dragon härom året. Bara någon timme in i spelet traskade jag förbi en arkadhall och glad i hågen gick jag in för att undersöka vad som bjöds på i spelväg. Problemet var att jag inte kom ut därifrån förrän pengarna var slut och fickorna tömda, vridna ut och in.

Mitt motiv för att ta mig vidare i handlingen utgjordes därefter inte av den annars hyllade berättelsen och de intressanta karaktärsporträtten. Nej, jag ville bara ha mer pengar till att fiska upp små figurer med metallklon. Det var som en barndomsdröm som blivit sann: äntligen fick jag leka med klomaskinen så mycket som jag ville. Något barnsligt, rentav primalt väcktes i mig där jag stod, styrandes klon i horisontell och vertikal riktning och såg den sänkas ner och gripa efter föremålen i buren. Till slut bestämde jag mig för att det fick räcka. Det var på väg att bli löjligt, jag skulle ju aldrig kunna ta mig igenom äventyret i det tempot jag hade. Så jag lade i sinom tid ner spelet som jag för alltid kommer att minnas som Yakuza: UFO Catcher - The Game.

It Takes Two, Laser Tennis (2021)
Nog för att jag inte tyckte särskilt mycket om Josef Fares samarbetsäventyr It Takes Two - minispelen var dock undantagslöst fantastiskt roliga. I min gamla artikel Jag hatar It Takes Two argumenterade jag för att det bästa vore om Hazelight istället gjorde en Mario Party-utmanare istället - och det står jag än idag fast vid. Klassiker som Whack-a-mole-kopian Whack-a-Cody öppnade upp spelet starkt och hör till de allra bästa minispelen jag någonsin kört, och samsades sida vid sida med otaliga andra väluttänkta fantasikreationer.

Bäst var emellertid Laser Tennis, som i korthet går ut på att i översiktsvy hoppa runt på varsin planhalva och trycka på lysande knappar som skickar över horisontella eller vertikala laserstrålar på motståndarens sida, ända tills en av oss blir träffad tillräckligt många gånger och dör. Laser Tennis framkallar samma känslor som uppstod på idrottslektionerna i mellanstadiet när man vid enstaka, sällsynta tillfällen var ensam kvar i spökbollsturneringen och kämpade en-mot-en med andan i halsen och hela klassens uppspärrade blickar på sig.

A Way Out, Arm Wrestling (2018)
Även om jag kommit att förstå att det är en högst impopulär åsikt så anser jag att A Way Out, utbrytarsimulatorn med Leo och Vincent i huvudrollerna, var betydligt bättre än It Takes Two. Bortsett från det ljumna Gears of War-härmande slutpartiet var det mer fokuserat, grundat och stämningsfullt än det potpurri av spretighet som Hazelight bjöd på i sin party-parterapi. Minispelen i A Way Out var dessutom under av tramsighet, vilket ofta är framgångsrecept.

Tillsammans med min vän Karl Fredrik lade vi ner mer tid på att försöka vi slå varandras rekord i att balansera rullstol än jag vågar erkänna. Det var ett så enkelt (bara att vicka på spaken) dumt (varför skulle Leo och Vincent, mitt under ett inbrott, tävla i att balansera på en rullstol?) och oemotståndligt minispel. Men allra enklast, dummast och mest oemotståndligt var armbrytningen.

Bara genom enkelt knapphamrande bröt Vincent och Leo arm mot varandra. Problemet för mig och Karl Fredrik var att det var så jämnt att det aldrig tog slut. Vi hamrade för glatta livet medan svettpärlor bröt ut och började rinna ner för pannan, händerna på både oss och Leo och Vincent började krampa och skratten byttes ut mot märkliga, frustande ljud som stöttes upp ur munnarna på oss. När det nästan svartnade för ögonen av ansträngning bestämde vi oss gemensamt för att lägga ner handkontrollerna och deklarera oavgjort. Armbrytningen i A Way Out är egentligen ett supersimpelt och rentav ganska kasst minispel (det visade sig att den usla knappresponsen knappt registrerade skillnader mellan oss, vilket gjorde tävlingen i princip omöjlig att vinna) som jag dock aldrig kommer glömma.

Star Wars: Knights of the Old Republic, Pazaak (2003)
Ja, jag vet, tjata inte, jag har hört det förr. "Gwent är det bästa kortbaserade minispelet bla bla bla". Så kan man tycka, det respekterar jag, men personligen har jag ännu finare minnen av att som en blott elva år gammal, äppelkindad pojke spela det blackjack-liknande spelet Pazaak i Star Wars: Knights of the Old Republic. Att få befinna mig där, vid spelbordet, det var som att jag hade hittat en fiktiv bakdörr till vuxenvärlden.

Förutom att jag 2003 spelade den för tillfället hetaste titeln på spelhimlen befann jag mig också på den allra häftigaste platsen - i baren på planeten Taris. Jag var cool och världsvan, njöt av hissjazz och spelade ett intergalaktiskt kortspel om pengar. Precis som hur mycket förhöll sig när man var liten tyckte jag i och för sig kanske mest Pazaak var roligt för att jag faktiskt förstod hur det fungerade. Men det är inte ett helt dumt koncept ändå, hur enfaldigt det än må låta med blackjack (fast till 20 istället för 21) och möjligheten att själv kunna addera och subtrahera utifrån en egen kortlek. Jag vet bara att jag var fast, där för 22 år (!) sedan.

Super Mario Advance: Super Mario bros 2, Mario Bros (2001)
Tekniskt sett är Mario Bros ett helt eget spel, men det var knappast i originalutformning, på arkadmaskin, som jag spelade det. Nej, det var under trista bilfärder som jag och min bror, nio år gamla medelst Game Boy Advance, Super Mario Advance och en linkkabel körde minispelet Mario Bros om och om igen.

Detta var på tiden när begreppet bärbar multiplayer i princip inte sträckte sig längre än att byta Kadabra, Machoke och Graveler i Pokémon Röd och Blå för att lägga händerna på deras respektive uppgraderingar. Att då kunna sitta i baksätet på familjens Volvo, på väg mot ännu en oändligt lång bilsemester och spela Mario Bros i multiplayer - i realtid - det var ofattbart häftigt. Mario Bros bokstavligen räddade otaliga bilfärder och gjorde att tristessen och träsmaken i gumpen försvann på nolltid.

Vilka är dina minispels-favoriter?