Mina tre mest efterlängtade filmer (Måns)

(3) Kingdom of the Planet of the Apes
Jag skrev ju en artikel om min ambivalens kring en nystart på Apornas Planet. Jag hävdar fortfarande med en dåres envishet att Striden är det perfekta slutet på trilogin och jag har svårt att se att Kingdom of the Planet of the Apes skall kunna ändra på det. Maze Runner-regissören, Wes Ball som nu tar över efter Rupert Wyatt och Matt Reeves har egentligen allt att förlora men det förändrar förstås inte det faktum att jag innerst inne längtar efter att få återse mina favorit-primater i efterskalvet. Hjärtat säger trots allt ja och jag kan inte förneka att jag är spänd på att se vem som stiger ut ur dimman och axlar ansvaret efter Caesar. Hur ser planeten ut nu när så många år har passerat sedan den där ödesdigra natten när allt kulminerade och snön färgades röd av blod? I sköna maj får jag svaret och jag är nervös men jag är också spänd som en fiolsträng.

(2) Borderlands
Jag förstår ju att det här riskerar att falla platt. Hit raten för lyckade adaptioner baserade på spel är inte skyhög även om den har förbättrats markant de senaste åren med Sonic, Mario och inte minst The Last of Us. Att Eli Roth rattar projektet får mig också att känna ett visst hopp även om det är mycket som måste klaffa här för att det här projektet skall flyga. Borderlands är ju egentligen som klippt och skuren för vita duken. Spelserien är av mina personliga favoriter när det kommer till looter shooters med sin skruvade humor, mäktiga strider, klockrena karaktärer och spännande miljöer. En rollista med Cate Blanchett, Kevin Hart och Jack Black både roar och oroar. Kan herrar Hart och Black hålla sig på rätt sida av hysteriskt gapande så kan det absolut fungera. Att Borderderlands är en av mina mest efterlängtade filmer nästa år står dock ställt bortom allt rimligt tvivel.

(1) Joker: Folie À Deux
Ännu ett högriskprojekt men jag älskar ju att man vågar. Inte bara kör säkra kort utan verkligen försöker göra något nytt i denna trötta bransch som vägrar att försöka rädda sig själv. Det hade förstås varit enkelt för Todd Phillips att bara köra på i gamla hjulspår och göra samma sak igen. Låta Joaquin Phoenix göra det han gör bäst. Spela lidande, svår och utstött i en rak uppföljare. Något som ju gav honom en Oscar senast det begav sig men i stället hamnar Jokern i en musikal tillsammans med Lady Gaga i en vad som verkar vara en synnerligen bad romance. Vem såg det komma? Det kan såklart bli pajigt och skämskuddedåligt men det kan ju också bli rent underbart. För tänk om det blir som La La Land fast i ett konstant monumentalt mörker. Tänk om bröstkorgen imploderar till tonerna av en själsligt förlorad ballad. Tänk om jag hamnar i fosterställning och inte kan ta mig upp. Tänk om det blir så förbannat bra. Tänk om.