Precis som Petter skrev i sin artikel så har 2023 varit ett fantastiskt år när det kommer till stora spelsläpp. Så till den grad att jag inför min egen lista fick sätta mig ner en lång stund för att gå igenom vilka efterlängtade titlar som fortfarande vilar där på horisonten i väntan på att få släppas lösa på marknaden. Först ut bland mina kandidater är ett spel som jag aldrig trott att jag skulle se fram emot...
(3) Kingdom Hearts IV
Jag har debatterat flitigt med mig själv huruvida Square Enix fjärde huvudinstallation med Sora, Kalle och Långben egentligen förtjänar att vistas på den här typen av listor. Både Kingdom Hearts (1) och dess uppföljare är två spel som jag håller otroligt högt och skulle båda platsa in på en topplista över mina favoritspel genom alla tider. Kingdom Hearts III är tvärtom bland det värsta jag har spelat och är för mig i självklar topp när det kommer besvikelser i allehanda mediaprodukter, tätt följd av The Last Jedi och Hobbit-filmerna.
Bevisligen är ju dock spelet jag skriver om just Kingdom Hearts IV och det handlar helt enkelt om hopp och nyfikenhet. Hopp om att Square Enix ska hitta tillbaka till sina rötter och bjuda på en upplevelse fylld till bredden med nostalgisk Disney-magi och Kingdom Hearts-mystik till den grad att haveriet som stavas Kingdom Hearts III kan glömmas och begravas till tonerna av det vackra och välkända ljudspåret som jag vet att även fyran kommer att glänsa med. Nyfikenhet av vad det faktiskt är som studion har kokat ihop som kan rättfärdiga existensen av ytterligare en installation. Vändningen som berättelsen tog i slutet av det senaste äventyret fick mig att höja rejält på ögonbrynen i ren misstro när det visade sig att den stora skurken som hotat världen sedan tidigt tvåtusental egentligen inte var mycket mer än en marionett till den verkliga antagonisten. Trots att jag svor där och då på att aldrig någonsin spela en ny Kingdom Hearts-titel så är jag ändå olidligt nyfiken på att se var någonstans det hela landar och om Kingdom Hearts IV blir slutet som jag förtjänar eller början på något helt nytt.
(2) Fable
Det var i samband med att jag som 14-åring fick hem mitt första Xbox 360 som jag också upptäckte Fable-serien. Del två handlade det om, närmare bestämt och jag minns fortfarande hur den skruvade humorn, världen och berättelsen gjorde just Fable 2 till ett av mina absoluta favoritspel till den generationens konsoler. Nu har det ju som bekant gått ett tiotal år sedan jag tog mina första stapplande steg i Albion, vilket har skapat en romantiserad nostalgisk drömbild av upplevelsen som kommer att vara snudd på omöjlig att matcha för Forza-studion Playground Games som den här gången står för utvecklingen.
Men tänk om de faktiskt lyckas med det omöjliga att återskapa magin som gjorde Fable 2 till det utomordentligt mysiga sagoäventyret som det faktiskt var? Jag vill se ett spel, fullspäckat med massvis av torr brittisk humor, vackra medeltida fantasy-miljöer och en engagerande berättelse som absolut inte tar sig själv på för stort allvar. Balansen mellan känslan av ett klassiskt Fable och någonting nytt som för serien framåt kommer att vila farligt på en smal knivsegg och trots att jag riskerar att bli duktigt besviken när det väl släpps så är jag utomordentligt sugen på att sätta tänderna i det efterlängtade resultatet inom ett par år.
(1) Metal Gear Solid Δ: Snake Eater
Det är nästan så att jag skäms lite när jag kryper till korset och erkänner att jag aldrig spelade något av de klassiska Metal Gear Solid-spelen när det begav sig och om det handlar om att jag var för ung på den tiden eller helt enkelt bara omedveten om de potentiella mästerverken som gick mig förbi, låter jag vara osagt. Metal Gear Solid 5: The Phantom Pain är dock tillsammans med prologen Ground Zeroes en av mina allra starkaste spelupplevelser från Playstation 4-åren och ända sedan jag såg eftertexterna rulla har jag suktat efter mer.
Trots att The Phantom Pain visade sig vara en extremt nerklippt version av Kojimas ursprungliga vision så står det sig i min bok som ett helt utomordentligt spel och jag blir alldeles sprallig av blotta tanken på att snart få ta mig an en modern version av Metal Gear Solid 3 som många verkar hålla som den bästa delen i serien. För första gången bör tilläggas. Jag vet att många ser Metal Gear Solid Δ: Snake Eater som en remake av en fantastisk förlaga men i mina ögon är det den olidligt efterlängtade uppföljaren till ett av förra generationens allra bästa spel och jag kan knappt bärga mig innan jag får återse Big Boss i äventyret som kronologiskt sett startade hela serien. Att nästan hela världen, sedan 2004, kan gå i god för att det i grunden är en av världens mest uppskattade installationer av interaktiv media gör inte väntan lättare.