Mina viktigaste filmer (Henric)

Pokémon: The First Movie - Mewtwo Strikes Back (2000)
Jag var fyra när Pokémon-filmen släpptes i Sverige. Jag minns inte när exakt jag såg filmen men jag det kan inte ha varit många år efter den svenska premiären. För som barn var jag besatt av Pokémon. Jag bar kläder med Pokémon-tryck på, steg upp tidigt för att kolla på TV-serien på lördagsmorgnar, tog med min Gameboy och Pokémon Red/Silver/Crystal vart jag än gick. Det här var heligt för mig och jag minns första gången jag såg filmen. Sittandes i en mina föräldrars gamla skinnfåtöljer, troligtvis bara på ett par centimeters avstånd från vår tjock-TV. Jag och min bror hade fått filmen på VHS och jag hade ingen aning om att jag stod inför min första omtumlande filmupplevelse. För vid den åldern hade spel eller filmer egentligen aldrig väckt några riktiga känslor hos mig utöver glädje. Men när Ash Ketchum blev förstenad i filmen och Pikachu, tillsammans med massa andra Pokémons, fällde tårar över hans tillfälliga död förändrade allt för mig. Jag minns att till och med jag grät och att jag nästan kände mig delaktig i hans återuppståndelse. Det här är det tidigaste filmminnet jag har, och måste såklart inleda den här artikeln.

Spider-Man (2002)
När jag ser tillbaka på dessa filmer så blir jag nästan lite förvånad över att jag bara var sex år gammal när jag besökte den lokala (numera begravda) biografen i min hemort. Popcorn och läsk hade inhandlats i kiosken och jag slog mig ned i en av konferensstolarna (träsmaken var ett faktum) och var på väg att avnjuta min första superhjältefilm innehållandes min favorithjälte. Sam Raimis Spider-Man väckte ett enormt filmintresse inom mig och, framför allt, ett enormt superhjälteintresse. Flera gånger hoppade jag till av rädsla när Willem Dafoes rollprestation som Norman Osborn / Green Goblin skrämde livet ur mig. Scenen när han hade genomgått sin behandling och tog ett strypgrepp på doktorn traumatiserade mig. Likaså scenen när han lurar Spider-Man att han är en kvinna som är fast i en brinnande lägenhet. Men utöver dessa scener fascinerades jag över hur fruktansvärt mäktigt det var att se Spider-Man på riktigt (ja, det för en sexåring kändes det ju som om det var på riktigt).

The Tale of the Princess Kaguya (2013)
Min absoluta favoritfilm någonsin stavas The Tale of the Princess Kaguya. Jag såg den första gången inför Oscarsgalan när den var nominerad för årets animerade film och var helt lamslagen efteråt. Inte nog med att filmen troligtvis är den vackraste jag någonsin sett så är den också den film som jag aldrig kunnat sluta tänka på. Ingenting hade kunnat förbereda mig på den bergochdalbana av känslor som jag stod inför i filmens final som är så genialt regisserad att jag än idag nästan blir irriterad över hur briljant den är. Att spela en så glad, harmonisk och kärleksfull melodi till en scen som är så hjärtskärande att man inte kan göra annat än att böla är en så läcker idé att jag inte kunde hantera mina känslor. Vad skulle jag känna egentligen? Omedelbart beställde jag ett fysiskt exemplar av filmen från USA (eftersom den vid tiden inte fanns i fysiskt format i Sverige) och jag har sedan dess gjort det till en tradition att se om den en gång varje år. Ofta med någon som inte sett den för att bevittna deras reaktioner i slutet som aldrig gjort mig besviken.

Avengers: Endgame (2019)
Nu vet jag att det här kommer uppröra många läsare. Endgame är en vattendelare men personligen kommer jag alltid att älska den här filmen. Framför allt kommer jag alltid att älska den som fenomen. När jag satte mig tillsammans med min dåvarande medstudent på universitetet i biomörkret kändes det som om alla i salongen var en enda stor familj. Vi hade delat på en resa som började för elva år sedan som var på väg att nå sin kulmen. Säga vad man vill om Marvels skick idag men det är imponerande hur Kevin Feige och alla andra inblandade lyckats under flera års tid förenat folk över hela världen genom superhjältefilmer som vi åldrats med. Jag var själv bara 12 år när Iron Man kom ut och var 23 när Avengers: Endgame hade premiär. Det är alltså en serie som hängt med mig under min tonår och början på mitt vuxna liv och den där kvällen kändes det som att jag var långt ifrån ensam om det. Vissa var kanske bara barn till en början, medan andra var vuxna och hade delat resan med sina barn. Oavsett vilket var vi alla ett i stunden och är ett av de starkaste filmupplevelserna jag varit med om och har helt förändrat min syn på vilken påverkan filmer kan ha på tittarna.