Mina viktigaste filmer (Joel)

Den oändliga historien (1984)
Ett av mina tidigaste filmorienterade minnen är när den stackars hästen Artax fastnar i träsket. Jag minns att jag grät så tårarna sprutade och var uppenbarligen inte riktigt redo att ta mig an äventyret till fullo. Några år senare, när jag var sex-sju år gammal, försökte jag igen och föll pladask för det väldigt fina fantasy-äventyret som Den oändliga historien faktiskt är. Visst, jag hade väldigt svårt att ta mig igenom hästscenen, men några år till i bagaget hade gjort huden något hårdare och tragiken gick att hantera. På sätt och vis var det filmen som formade mitt filmintresse och dessutom filmen som fick mig att förstå att film faktiskt ska framkalla känslor, och att det är en bra sak även om känslorna per definition är dåliga. Idag, när jag närmar mig gubbålder, vill jag ta med mig något efter en film. Jag vill känna något, även om det innebär att jag är förbannad en stund, lite deppig eller stressad. En bra film gör så med dig, och det tackar vi hästen för. Tack Artax!

Det (1990)
Jag tror jag var fem-sex år när jag stötte på Det första gången. Mina äldre syskon bänkade sig i soffan för att kolla och jag minns att de sa att jag inte fick titta för att det var en läskig film. Äsch, tänkte jag, ingen match för mig. Jag satte mig bakom soffan och tittade räddhågset upp över soffkanten och började njuta (försökte njuta, åtminstone) av filmen - i ungefär tio minuter. Sen vågade jag inte mer och sprang och grät hos mamma. Filmen blev nästan mytomspunnen för mig och något jag visste att jag behövde ta mig an förr eller senare. När jag blivit lite större såg jag den väldigt många gånger, utan att egentligen bli särskilt rädd, men jag älskade Tim Currys tolkning av clownen Pennywise och filmens stilbildande estetik - särskilt den gula regnjackan och den röda ballongen blev ikoniska för mig som filmälskare. Små element kan definiera en hel film och sällan har det varit lika tydligt som i Det.

Blade (1998)
Jag minns det som igår. En av mina polares storebröder hade varit i Thailand och hem hade han med sig ett gäng piratkopierade filmer. Blade, som typ precis hade gått på bio, var en av dem och vi måste ha kollat på vampyrslakten minst 20 gånger den sommaren. Exemplaret vi tittade på var dessutom kamerafilmat på bio, utan text, med dåligt ljud och så dålig bildkvalitet att vi nästan inte såg vad som hände på skärmen framför oss. Några gånger såg man att någon i publiken ställde sig upp och skymde sikten för kameramannen. Men det spelade ingen roll, där och då. Det blev mycket vampyrjagande en period. Vi utrustade oss med "coola pinnar", delade upp oss i lag och lekte jägare mot vampyr. Intensiva strider och en del tjafs blev det, men vi hade väldigt roligt och därför har Blade, även om den är långtifrån en av mina favoriter, en speciell plats i mitt hjärta.

The Ring (2002)
Jag var oerhört taggad. Jag hade hört det viskas om att The Ring skulle vara extremt otäck och min storasyster skulle ta med mig, tolv år gammal, på bio för att se den. Där och då kände jag mig stor, nästan vuxen, och det var en väldigt ball känsla att få se en film av den magnituden på bio innan jag egentligen hade åldern inne. Vad som följde var nästan två timmar tortyr, där jag krampaktigt höll mig fast i biostolen för att inte trilla ihop i en blöt liten fläck på golvet. Väl hemma drog jag ur TV:n ur väggen det första jag gjorde. Några nätter dålig sömn blev det, men efter det var jag så extremt glad för att jag sett den. Älskade den filmen, och gör det än idag. Att bli riktigt jäkla rädd av en skräckfilm är sällsynt och det är en känsla jag hoppas på varje gång jag sätter på något inom genren. Skräm skiten ur mig, precis som Samara gjorde - tack!