Mina viktigaste filmer (Moa)

The Thing (1982)
Min pappa är världens största filmnörd. Hans kollektion där hemma överstiger definitionen för "normalt" och därav har jag under alla mina 26 år blivit otroligt bortskämd i allt som kommer till filmer eller serier. Hade han inte en film på Blu-Ray, fanns det antingen på DVD eller VHS och skulle han mot förmodan inte ha filmen alls - så var den inte värd att äga. Redan när jag låg och väntade i mammas mage sent 90-tal, började han att författa ihop en gedigen lista till mig över filmer som var tvungna att upplevas. En av dessa filmer, var The Thing från 1982.

Jag kan erkänna att jag såg The Thing väldigt sent. När jag var alldeles för liten hade jag sett (ett för mig då väldigt läskigt klipp) från filmen som därefter etsades sig fast på ett sådant sätt att lilla Moa bestämde sig för att hon banne mig aldrig skulle se denna hemskhet och så förblev det. Länge. Så fort pappa ens nämnde filmen, blev jag jag lika trotsig som en treåring och således undvek jag filmen i åratal. Spola fram många år senare så befann jag mig i en filmtorka. Jag hade kommit till ett stadie i livet där jag kände att det inte fanns mer att upptäcka, alla bra filmer var redan sedda. Men så kom min sambo och föreslog den där filmen jag hade bestämt mig för att aldrig se. Trots att hela kroppen sa "nej, tack", så hamnade jag där i soffan, till slut. Du, som säkert redan vet vilket mästerverk The Thing är, kommer nog enbart att skratta åt mig. Men för mig var det som ett uppvaknande, en uppenbarelse. Jag kom att inse att The Thing är så nära perfektion man kan komma, med tanke på tiden den gjordes, effekterna och berättandet. Paranoian som sakta men säkert växer sig stadigt framåt visade på ett berättande få beskådat och förutom att bli både inspirerad och imponerad, så kände jag att min kärlek till film var tillbaka igen. Det är inte ofta jag erkänner det, men pappa hade faktiskt rätt.

Harry Potter och de vises sten (2001)
Det finns få saker jag kan säga att jag har förtärt på ett sätt likt Harry Potter. Det var boken som fick mig till att börja älska böcker och skapade drömmen om att en dag bli författare. Det var första filmen som därefter fick mig till att på riktigt börja drömma mig bort till en värld fylld av magi. På rasterna brukade jag och mina kompisar leka trollkarlar och häxor. Vi snodde med oss papper från klassrummet för att skriva ner våra besvärjelser, för det var viktigare att kunna vad "alohomora" betydde kontra vem som var Kung i Sverige på 1500-talet. Mina kalas hade Harry Potter-tema, varje Halloween klädde jag ut mig till häxa och dagen jag fick en "äkta" trollstav var jag lyrisk.

Jag var tre år gammal när första filmen, Harry Potter and Philosopher's Stone, kom ut på bio och förståeligt nog fick jag inte se den där och då. Men så fort dörrarna slogs upp till till Hogwarts, så ämnade jag att aldrig lämna. Från att jag var sju år gammal såg jag vartenda film på bio. Inga undantag. I flera år var största höjdpunkten på året att äntligen få följa Harrys nästa äventyr och allt vad det innebär. Från att sista filmen släpptes 2011, har jag därefter varje år avsatt tid för ett maraton. En stund för att hitta tillbaka till de där magiska filmögonblicken. Oavsett hur vad man anser om J.K. Rowling, så kan man inte förneka att hon skapade ett fenomen som tog hela världen med storm, inklusive lilla Moa. Harry Potter var och är fortfarande en så otroligt stor del av min barndom och vuxenliv, att det är omöjligt att inte ta med filmen som kom att göra livet lite mer magiskt.

Spirited Away (2001)
Jag ska börja med att säga något som kan komma att vara upprörande för vissa - jag anser inte att Spirited Away är den bästa animefilmen. Där, nu har jag sagt det. Smaken är som baken och så är det. Men, med det sagt så vill jag däremot säga att det är den viktigaste för mig.

På låg- och mellanstadiet hade jag haft en väldigt begränsad erfarenhet av anime. Min storebror hade laddat ner några serier på datorn som jag ibland var med och tittade på, men i ärlighetens namn förstod jag knappt hälften. Talet var på japanska, texten på engelska och Moa var inställd på svenska. Inte den bästa kombon, men samtidigt räcker det gott och väl med fina bilder när man är yngre. Nyfikenheten fanns, men det var inte så mycket mer än så. Det var inte förrän mamma kom hem med två filmboxar, som det började på riktigt. Med sig hem hade hon totalt åtta stycken Studio Ghibli filmer, med allt från Howl's Moving Castle till Porco Rosso. Det tog inte lång tid förrän jag hade rivit av skyddsplatsen och satt i första bästa DVD som såg mest intressant ut, vilket i mitt fall var Spirited Away. Resten är som vi säger, historia.

Spirited Away var filmen som fick mig till att inse att anime är så mycket mer än bara tecknade bilder. Det var inte längre något tramsigt som brorsan tittade på. Det var spännande, känslosamt och vackert. Jag fastnade i berättelsen om Chihiro och svepte snabbt efteråt både Howl's Moving Castle och Laputa: Castle in the Sky. Direkt efter att eftertexten rullade letade jag desperat efter nya bakgrundsbilder och än idag kan jag fortfarande hitta bilderna jag sparade. Även om det inte är min favorit, så betyder Spirited Away väldigt mycket för mig. Det är en fantastisk film och det är tack vare den, som jag upptäckte en helt ny värld inom film och serier.

Sagan om ringen (2001)
Det hela började med att jag, brorsan och mina föräldrar skulle trängas på en sliten liten soffa uppe i rummet som vi än idag kallar för "bio-rummet". Min syster var tack och lov iväg och spelade trummor, för annars hade vi aldrig fått plats allihopa. Vi befann oss i det bästa rummet i hela huset, ett rum förberett för rejält biomys när det inte användes som gamingrum. Surroundljud, mörkläggningsgardiner, egengjord milkshake, vi snackar rubbet. Det var trångt, bökigt och en del tjafs men när väl filmen startade - var det fullt fokus. För nu skulle vi se Lord of the Rings: Fellowship of the Ring, från början till slut. Som den filmnörd och filmfantast pappa är, hade han totalvägrat att införskaffa något annat än extended edition. Detta innebar över tre timmar i soffan, men redan där och då var det absolut inget bekymmer överhuvudtaget. Varje sekund spenderad tillsammans med Frodo och gänget, gjordes med ren glädje. Jag kan fortfarande minnas hur hänförd jag var över detaljerna, de praktiska effekterna och hur mäktigt allt kändes. För ett ögonblick var jag en del utav deras värld.

Än idag är The Fellowship of the Ring den film jag ser om överlägset flest antal gånger om året. Vi snackar fyra-fem gånger minst. Det är något så otroligt mysigt, magiskt och "hemma" med att sätta sig i soffan och sätta igång första filmen i serien. Miljöerna, karaktärerna, de praktiska effekterna, berättelsen i sig - allt i kombination blir en upplevelse utöver det vanliga. Man kan inte annat än bli hänförd av kärleken som Peter Jackson visade till Tolkiens verk. Men för mig handlar det inte bara om att det är en fantastisk film i sig, utan det är också en film som för mig tillbaka till tiden när vi alla satt där i den trånga, men ack så mysiga soffan.