Här inser Laurie att någonting är allvarligt fel...
Halloween (1978)
Jag minns det som om det vore igår, efter att ha tjatat i säkert ett år bestämde min pappa till slut att jag var redo att se Halloween vid elva års ålder. Jag satt på helspänn i soffan som klistrad när den lilla sexåringen inledde alltsammans med att hugga ihjäl sin storasyster och såg sen samme Michael Myers 15 år senare rymma från psyket och sedan tålmodigt stalka sina offer i över en timme innan han satte igång mördandet på allvar. Just det är en starkt bidragande till att filmen är så otroligt bra, uppbyggnaden. Det och att det nästan inte förekommer något blod eller annat äckel i filmen alls, man får bara ana och föreställa sig vad som pågår. Pulsen går fortfarande upp till orimliga nivåer när Laurie inser att hon inte har nycklarna till huset medans Michael bara går emot henne hur lugn som helst över gatan. Än idag är detta min solklara favorit bland skräckfilmer och jag tycker fortfarande inte att det finns någon som har på riktigt kan mäta sig med den, det är den perfekta slashern. Halloween är den film som jag använder som måttstock jämte alla andra filmer i genren inklusive de mer eller mindre misslyckade uppföljarna. Den där helt blanka vita uttryckslösa masken har jag sett många gånger i mina mardrömmar och jag minns hur jag en gång tittade upp nyvaken mitt i natten och tyckte att det aset stod borta i hörnet och flåsade, men det var bara klädhängaren.
Med en ynklig lite geologhammare hackade han sig ut till slut.
The Shawshank Redemption (1994)
Den är alltjämt etta på IMDB och jag tycker inte det är oförtjänt alls även om jag vet att det finns många som inte håller med mig om den saken. Första gången jag såg den var på engelska-lektionerna när jag gick i åttan och jag minns att jag nog tyckte att det var en utmärkt film att sova till. Men oj oj oj så fel jag hade, jag fastnade omedelbart för vad fortfarande är den bästa Stephen King-filmatiseringen och berördes av Andy Dufresenes och flera av de andras öden med för den delen, inte minst gamle Brooks. Sedan dess har jag sett den massor av gånger och jag jublar fortfarande lika högt varje gång Andy krälar ut från avloppet täckt av skit och annat äckligt. En mästerlig film på alla sätt och vis, det var nog också första gången jag inte somnat till ett drama, trots sina två timmar och tjugo minuter så känns det som att den bara flyger förbi.
"Thwow him to the flooow!"
Monty Python's Life of Brian (1979)
Det finns ingen annan film som är lika hysteriskt rolig som Life of Brian, den spelar verkligen i en helt egen liga. Fråga mig vilken tid på dygnet som helst vilken som är tidernas roligaste film så kommer jag svara Life of Brian alla gånger. Jag minns väldigt väl hur min pappa och min farbror ofta satt och drog citat och refererade till scener från den och jag kände en enorm längtan efter att få se vad jag förmodade var ett mästerverk. Det var inte riktigt lika enkelt då som nu, ville man ha en film fick man köpa den och min veckopeng räckte sällan till en DVD på den tiden. Inte heller kände jag någon som råkade ha den så att jag hade kunnat låna så det var en frustrerande tid många gånger minst sagt. När jag sen väl såg den blev jag förstås per omgående frälst och varje gång scenen med Biggus Dickus kommer så skrattar jag så jag nästan kräks. Det är också en sådan film där jag konstant upptäcker nya grejer hela tiden trots att jag sett den ett oräkneligt antal gånger vid det här laget. Små ofta väldigt komiska detaljer som döljer sig lite i bakgrunden.
I första hand rekryterades kompetenta musiker snarare än etablerade skådisar och resultatet blev ju rätt bra i The Commitments.
The Commitments (1991)
Min pappa är ansvarig för en stor del av min filmsmak, han har under årens lopp gjort ett gediget jobb med att inpränta sina favoriter på mig. Jag minns dock att jag hörde den fantastiska musiken långt innan jag faktiskt såg filmen. Andrew Strongs röst skojar man verkligen inte bort, att han dessutom var bara 16 år när den spelades in gör det hela ännu mer otroligt. Den killen borde väl blivit mycket större än vad han i slutändan blev kan jag känna. Sagan om det kaotiska soulbandet The Commitments uppgång och fall i Dublin är en av mina stora favoriter och den har väl hängt med mig i över 20 år nu minst. En sån där film jag måste se åtminstone en gång per år. Detta är också en av få filmer jag fortfarande äger på DVD då det den i dagsläget inte finns att streama någonstans.