Mina viktigaste filmer (Petter)

The Goonies (1985)
Jag hade precis fyllt sju år när Richard Donners förlovade familjepärla till äventyrsmatiné dök upp på biograferna och jag kommer aldrig att glömma den där kvällen då jag för första gången gick på bio. Jag fick följa med grannpojken och hans farsa på Östersunds Biograf och trots att jag nu närmar mig 100 år, lever minnet kvar - lika starkt idag som för 35 år sen. Jag minns ovissheten, nyfikenheten och spänningen på förhand. Gå på bio... För första gången... Vilken grej. Jag minns doften av nypoppade popcorn och reklamen vi såg innan filmen. Jag minns hur otroligt påverkad jag blev av storyn om den enögde piratchefen Willy och hans borttappade skatt, om Mikey, Brand, Chunk, Data och Sloth och jag känner mig rätt övertygad om att mitt filmintresse aldrig hade varit så stort som det varit under hela mitt liv, om det inte hade varit för The Goonies och mitt allra första biobesök.

Predator (1987)
Det var min klasskompis Henke som kom till skolan en dag med en VHS-kassett i ryggsäcken, instoppad i ett svart pappersfodral med texten "Predator", på. "Militärer krigar mot en rymdvarelse i djungeln. Världens coolaste film". De där orden etsade sig fast i skallen och när jag ett par dagar senare, frikopplad från min mors stränga förbud mot allt vad videovåld hette och nedkrupen i en sittpuff hemma hos gemensamma kompisen Johnny, äntligen fick kika på filmen som beskrevs på det enkla men effektiva viset - Kändes det som om tiden stod stilla. Jag minns hur imponerad jag var. Dutch, Dillon, Blain, Poncho, Billy, Hawkins, Mac... Deras blodiga strid mot rymdmonstret med inbyggd osynlighet blev till mitt kompisgängs signaturmelodi. Vi såg den säkert 30 gånger och citerade långa scener på knaggligt aningslös engelska hela vägen in i mellanstadiet. Idag... 37 år senare är jag precis lika stormförtjust i den här stenhårda actionrullen som jag var 1987.

När lammen tystnar (1991)
Den första filmen vi kollektivt analyserade (med fokus på grundläggande dramaturgi och symbolik/tematik) när jag i mitten av 90-talet pluggade filmvetenskap, var Jonathan Demmes ikoniska 90-talsthriller och på flera sätt öppnade de lektionerna och den filmen upp mina ögon för alla de aspekter, manér, metoder och berättarmässiga/visuella beståndsdelar som agerar byggstenar i en riktigt välkonstruerad långfilm. Jag minns mycket väl samtliga av lektionerna, hur vår indieregissör till lärare (Lasse) dissekerade filmens sensmoral, symboliken i karaktärernas namn och deras betydelse på latin, klockade in tidsreglerna och pekade på tydliga direktiv i det dramaturgiska som fick mig som publik att känna och tänka på ett specifikt vis. Jag vet än idag inte varför han valde just denna film som vår första sett till den filmanalys jag pluggade i ett års tid. Jag vet inte varför han valde den framför Sju samurajerna, Storstadshamn, Gudfadern eller 2001. Jag vet bara att jag aldrig sett på film på samma sätt efter dessa lektioner i mitten av 90-talet och att jag sen dess har en annan slags uppskattning för riktigt välgjord långfilm.

Pulp Fiction (1994)
Tarantinos idag kultförklarade, ikoniska thriller om lönnmördarna Jules & Vincent slog ned som en bomb, då. Jag minns det otroligt väl. Min filmsamlarkompis Lantz ringde, meddelade att han tidigare samma dag fått en rykande färsk USA-leverans av nya Laserdisc-filmer och att jag var var "tvungen" att långa och kika på en rulle vid namn Pulp Fiction. Jag kände inte till den på förhand, jag kände inte igen omslaget, skådespelerskan som prydde omslaget eller beskrivningen av handlingen. "Jag såg den tidigare idag, du måste se den" sade Lantz, vilket ledde till att jag lånade hem, snabbade mig igenom gymnasiehemläxan för att sen bänka mig i min lilla pojkrumssoffa med Laserdisc-skivan inpulad i min knarriga Magnavox-spelare. Resten är som vi brukar säga... Historia. Våldsam sådan. Pulp Fiction golvade mig, fullständigt. Det är än idag den enskilt mest omvälvande filmupplevelse jag någonsin haft och en historia berättad på ett sånt originellt och knorrigt vis, med så mycket karaktär och charm, att jag än idag tackar Tarantino för att ha spätt på min enorma kärlek för allting film. Tarantino har på 30 år (enligt mig, såklart) aldrig varit nära att överträffa sitt gamla mästerverk trots flertalet suveräna (nyare) filmer och Pulp förblir en av mina absoluta favoriter.