Jag är född i mitten på 90-talet och tycker att jag har vuxit upp i något av en mellanperiod för den digitala utvecklingen. Mobiltelefonen var till exempel uppfunnen och hade letat sig in i hushållen, men bara i egenskap av just telefon och i vissa fall dedikerad Snake-konsol. Spelen började likna vad de var menade att föreställa och vissa mytomspunna TV-kanaler visade tydligen tecknat dygnet runt. Här är några utdrag ur mitt lyckliga 00-tal.
Laget jag reste tillsammans med i mitt allra första spel till konsol, Pokemon Silver.
Pokémon styrde rasterna
Under min tid i lågstadiet var det mycket som kretsade kring Pokémon. På rasterna byttes Pokémonkort, lektes Pokémon och spelades Pokémon på medhavda Game Boy-enheter. Jag minns hur jag hade sett Nintendos monster på TV, bara något år innan skolstarten och hade snabbt fattat tycke för hela konceptet av färgglada monster med en massa innehavda superkrafter som alltid skulle göra upp om vem som var bäst. Vad fanns där att inte gilla för en knatte, vars spelintresse ännu befann sig i ett mycket tidigt stadium?
När jag så till slut började i skolan öppnades en helt ny värld då det visade sig att Pokémon var så mycket mer än bara ett TV-program. Runt mig var plötsligt alla Pokémontränare och jag befann mig som i ett drömland där det inte bara pratades Pokémon, utan det levdes Pokémon. På daglig basis. Game Boy var helt nytt för den sexårige Johan Mackegård, vars erfarenheter av spel inte sträckte sig mycket längre än till Disneys Herkules på familjens gamla stationära dator, och eftersom att jag ännu inte hade en egen bärbar konsol, så gick varje rast ut på att leta upp de äldre eleverna, och säkra en bra axel att nyfiket snegla över.
Julen därpå var det jag som packade upp ett alldeles eget, sprillans nytt lila Game Boy Color, tillsammans med ett skinande exemplar av Pokémon Silver. Mitt liv var där och då helt fullbordat och jag kunde knappt bärga mig att få komma tillbaka till skolgården och ansluta mig till det coola gänget av Pokémontränare. Tråkigt för mig var då att skolan, som börjat oroa sig för att en stor del av eleverna inte sprang runt lika mycket som de borde, hade hittat på en ny regel som förbjöd alla former av medhavda spel, vilket gjorde att jag aldrig fick bli en del av gruppen som jag beundrat under så lång tid.
Istället började jag, tillsammans med mina tre bästa kompisar, att tillbringa rasterna med att leka Pokémon, i ett upplägg som i det närmaste kan förklaras som en förenklad version av klassiska rollspel utan tärningar. En av oss agerade spelledare och vi andra axlade rollerna som Pokémontränarna Ash-Röd, Ash-Blå och Ash-Grön, vars kreativa uppsättning namn härstammar från sättet som som pixlarna skiftar färg när man rör sig mellan områden i de gamla spelen. I vår egen tolkning av Pokémon-världen var det vi som bestämde reglerna, vilket bland annat resulterade i att många nya hemmabyggda fickmonster blev till och inte minst lyckades vi införa konceptet av mega evolutions, ett drygt decennium innan Nintendo själva kom på tanken. Driven av viljan att uppnå en perfekt kombination av speciell och bäst bestämde jag dessutom tidigt in i den flera år långa följetongen att jag, med 15 pokébollar, hade lyckats fånga en Charizard som kunde skifta typ efter behov och som i praktiken, dessutom var helt oövervinnelig. Då ingen kom med några invändningar, var saken klar och jag tillbringade de kommande åren med att inneha rollen som gruppens i särklass starkaste tränare, utan större invändningar från mina kamrater. Spelen, korten och TV-serien må vara helt fantastiska på sina egna sätt men det är ändå lekarna på skolgården som i min värld tar priset för det bästa Pokémonminnet.
Eftermiddagar i goda vänners lag
När skolan ringt ut för dagen begav jag mig ofta hem till någon kompis för att tillbringa eftermiddagen tillsammans. Först brukade vi äta ett stadigt mellanmål i form av rostade mackor och ett stort glas Oboy, i regel beståendes av ca 35% mjölk och resten pulver, innan vi placerade oss framför TV:n med handkontrollerna i högsta hugg. Om Pokémon är vad som tände den stora gnistan för mitt spelintresse så är det dessa eftermiddagar som formade min allmänbildning inom mediet. Vi var en stadig grupp om ca fyra killar som umgicks regelbundet (samma grupp som lekte Pokémon) och vi hade alla olika spel att bjuda på när det var ens tur att agera värd. Hemma hos min kompis Calle (Ash-Blå) stod Gamecube i fokus och jag introducerades till oförglömliga titlar som Mario Kart Double Dash, Sonic Adventure 2, Super Smash Bros Melee och Kirby's Air Ride, medan jag hemma hos Playstation 2-ägaren Viktor (Ash-Grön) fick prova på otroligt minnesvärda singleplayer-upplevelser som Kingdom Hearts, Klonoa och Harry Potter och Hemligheternas Kammare. Mitt eget starkaste bidrag till mixen av underhållning var den andra och tredje delen av Sly Cooper-serien. Många av titlarna jag spelade i sofforna hemma hos gänget hör än idag till mina absoluta favoritspel och mitt spelande hade förmodligen aldrig blommat ut ordentligt om det inte vore för dessa dagar.
Telefon eller kaffepengar?
Innan vi fick lov att vandra hemåt i glada vänners lag var vi först tvungna att ringa upp våra föräldrar för att få ett godkännande, samt berätta var vi skulle befinna oss någonstans. Idag kan det förstås te sig självklart att bara fiska upp mobilen ur fickan och slå en signal till mamma men på den tiden var mobiltelefoner långt ifrån någon självklarhet bland oss barn och vi fick förlita oss på skolans trådburna motsvarighet. Det fanns tre regler att förhålla sig till. Först och främst behövde man trycka på knappen 0 innan numret kunde slås. Sen gick det inte att ringa till mobiltelefoner, vilket betydde att den aktuella föräldern antingen behövde vara hemma, eller att man hade memorerat något nummer till vederbörandes jobb. Regel nummer tre var att ett telefonsamtal kostade en krona och skulle betalas in till den tjänstgörande fritidspedagogen innan samtalet fick äga rum. Jag ska erkänna att jag inte vet någonting alls om hur skolans ekonomiska syn på telefoni såg ut på den tiden och om du skulle sitta inne på information som kan hjälpa mig att bena ut detta 20 år gamla frågetecken så får du gärna upplysa mig, men idag har jag svårt att se hur våra småslantar gick till något annat än eftermiddagsfika. Jag kan åtminstone inte tänka mig att våra enkronor någonsin användes till att faktiskt betala för våra samtal. Till slut fick jag med mig en lapp hemifrån där det stod att jag fick lämna skolan tillsammans med mina kompisar utan att ringa från fritidstelefonen, vilket åtminstone satte stopp för min inblandning i pedagogernas kaffefinansiering.
Våra liv blev en saga...
Sommarlovsmorgon
De första sommarloven under mina år som skolpojke var något alldeles extra. Att stå på skolavslutningen och blicka ut över tre månaders sammanhängande ledighet var, för mitt sjuåriga sinne, som att stå öga mot öga med själva idén av ren obegränsad frihet. Frihet att vara uppe länge, träffa kompisar när som helst och åka iväg till familjens favoritbadplats är alla viktiga minnen från somrarna 2001-2005 men något annat som var lika viktigt på den tiden var den extrainsatta timmen barnprogram varje morgon klockan 9. Sommarlovsmorgon var något som helt enkelt skulle ses, varje morgon, alltid och jag tror inte att jag missade ett enda avsnitt under mina aktiva år. Gjorde jag det så kan det inte vara många.
Jag har otroligt varma minnen från sommarserierna Badeboda Bo, Sommarkåken och Hej Hej Sommar men bäst var förstås Vintergatan som sändes i två säsonger, 2000 och 2001, och som var helt otroligt trollbindande för oss barn. Jag minns fortfarande tydligt hur den surmulna taxichauffören Peo, under seriens första omgång, utvecklades från en irriterande gammal gubbe till otippad rymdhjälte och solklar favorit under sommarens gång. Lika klart minns jag oförglömliga karaktärer som den charmiga Femman, Kapten Zoom, huvudkaraktärerna Mira, Glen, Henrik och Irina, samt de kusliga Fifunerna som spred kalla kårar bland oss barn, varje gång de dök upp i bild. Vintergatan var otroligt bra och är förmodligen ett av de bästa barnprogrammen som har visats på svensk TV, åtminstone om du frågar mig.
Disney en gång i veckan
När jag ändå är inne på TV-underhållning så kan jag inte undgå att ta upp det magiska event som inträffade på SVT1 varje lördag klockan 18:00. Efter en hel vecka av vanlig vardags-Bolibompa, som jag egentligen främst tittade på för att det var klassat som barnprogram, var det äntligen dags för Disneydags som bestod av en hel timme tecknad underhållning i gamle Walts färgsprakande anda. Luftens Hjältar, Duck Tales, Nalle Puh, Timon och Pumba och Bumbibjörnarna är bara några exempel på barnprogram som jag såg fram emot att se när helgen äntligen hade kommit till stan. Visst fanns det något speciellt med att behöva längta en hel vecka på att lördagkvällens höjdpunkt skulle anlända, speciellt om man jämför med dagens steaming-verklighet där nästkommande avsnitt startar av sig självt nästan ögonblickligen, om man inte stoppar det. För oss var priset för ett avsnitt en veckas ihärdig väntan, men om jag ska vara helt uppriktig så är det inte mycket av själva underhållningen som jag faktiskt minns, utan det var just uppbyggnaden och förväntningarna som i mångt och mycket skapade den feststämning och högtidlighet som Disneydags var förenat med.