Svenska
Gamereactor
artiklar

Minnen från 10-talet (Olof)

Det har blivit dags för Olof att blicka tillbaka på årtiondet vi knappt hunnit lämna bakom oss...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Visst befinner sig 10-talet bara runt hörnet för oss år 2024, men icke desto mindre var det ett superspännande årtionde som det på många sätt redan nu går att se tillbaka på och minnas med både glädje och vämjelse - inte minst på grund av smartphonens vattendelande genombrott i början av decenniet. Just det kommer jag dock lämna därhän då jag inte hoppade på det tåget förrän tio år senare, på senvåren 2020. Själv fyllde jag emellertid B-körkort 2010, så 10-talet är för egen del framförallt historien om mina första egna, stapplande steg ut i vuxenlivet. Häng med och läs om sakerna och fenomenen som definierade 10-talet för mig.

Spotify och den oändliga tillgången till musik
Jag föreställer mig att 00-talet är preskriberat nu och att jag, utan rädsla för förföljelser och hot, kan gå ut med att jag nyttjade Piratebay och Limewire i överflöd i ungdomen. Det var visserligen aldrig något jag föredrog - det kändes smutsigt, ohederligt och respektlöst mot kreatörerna - men pengarna räckte helt enkelt inte till att tillfredsställa det sprängande, närmast sprickfärdiga behov av ny musik jag hade. Som 14,15, 16 och 17-åring köpte jag ett par skivor i månaden, ofta begagnat i källaren på det år 2024 fortfarande öppna Repeat Records, i källaren på Östra Mårtensgatan i Lund, men detta täckte inte närmelsevis det konstanta tillflödet av album jag önskade mig ha tillgång till.

Så började det ryktas om en prenumerationstjänst för musik någon gång våren 2009, om jag inte missminner mig. Det var i alla fall i samma veva som folk pratade om Voddler, en tidig prenumerationstjänst för film. Men när Voddler visade sig ståta med ett tveksamt utbud och en risig gratis-plan, så förhöll jag mig ändå fortsatt intresserad av det förlovade ryktet om Spotify. Jag gav mig ut på diverse internetforum efter en inbjudan, vilket man behövde för att överhuvudtaget få tillgång till tjänsten, och efter några dagar fick jag napp.

Fortfarande minns jag den där första, skakiga känslan av att ha hela världen framför mig. Trots att några dåvarande favoriter så som Tool saknades, så var det redan då helt uppenbart att man var med om ett paradigmskifte inom musikindustrin. Jag kunde sitta uppe halva nätter med det blekblå ljuset från datorskärmen som enda ljuskälla och klicka mig fram och njuta av det nu inte bara fanns kompletta kataloger ett litet knapptryck bort, utan att albumen dessutom hade rätt namn, rätt låtar i rätt ordning och även klart godkänd kvalitet. Reklamen och tidsbegränsningen stod jag inte ut med i mer än ett par månader innan jag skaffade ett betalkonto, och sedan dess har jag bara sporadiskt köpt de skivor (Bonnie Prince Billy och Walt Mink till exempel) som envisats med att aldrig dyka upp på Spotify.

Detta är en annons:

Införskaffandet av Spotify ledde i sin tur till att jag började lusläsa Pitchforks recensioner och tillsammans med ett länkat konto på Last.fm, där jag loggade och förde statistik över alla mina lyssnade artister, album och låtar, så växte min genrebredd något alldeles enormt de nästkommande tio åren. Oavsett om Spotify har fått mycket (välförtjänt) kritik genom åren, så går det inte för mig personligen att bortse från hur mycket det har betytt för mig och mitt musikintresse.

Minnen från 10-talet (Olof)
Spotify - ett helt universum av musik bara ett knapptryck bort.

Självbiografiska, tecknade serier
Kanske kan det ha börjat med att min bror lånade hem några samlingsvolymer av Martin Kellermans Rocky av en klasskompis i mitten av gymnasiet, där runt 2009-2010, men jag minns inte exakt. Jag närmade mig dem i alla fall med viss skepsis. Superhjälteserier var nämligen inget som lockade då, och hade heller inte gjort under uppväxten, men detta visade sig snart vara något helt annat. Den slappa humorn och det liksom arbetslösa, liknöjda tomgångs-lunket påminde inte sällan om ett slags Seinfeld utspelandes i Stockholm i tecknad serie-form.

Därifrån exploderade inte bara mitt intresse, men även populariteten hos hela mediet - inte minst på nationell front. Simon Gärdenfors, idag mest känd som komiker och musiker, släppte den hejdlösa Simons 120 dagar - en slags dekadent luffarresa genom Sverige löst baserad på Marquis de Sades roman 120 dagar i Sodom. 2012 års Död Kompis var i sin tur en lika snygg som ömsom rolig, ömsom jobbig minnesteckning över barndomen och tiden då Gärdenfors kompis hastigt insjuknade och avled i hjärnhinneinflammation.

Detta är en annons:

Under de följande 10 åren läste jag Mats Jonsson (Hey Princess, Mats Kamp, Nya Norrland) och hans gradvis mer och mer politiska alster, Åsa Grennvall (Deras ryggar luktade så gott, Svinet, Jag håller tiden) och hennes komplexa gestaltningar av föräldraskap, och Klara Wiksten (Samlade serier 2011-2012, Hjärnan Darrar) innan jag gick över till de internationella förlagorna. Joe Matts bisarra runkfantasier, Harvey Pekars surmulna muttranden i American Splendor, Yoshihiro Tatsumis mastodontbiografi A Drifting Life och många, många fler.

De självbiografiska serierna öppnade sedermera upp mina ögon för superhjälteserier och andra typer av tecknade alster, och hade det inte varit för förstnämnda hade jag aldrig någonsin tagit mig an favoriter som Watchmen, Bone, Big Guy and Rusty the Boy Robot och Batman-serierna The Killing Joke, The Dark Knight, Long Halloween och A Death in the Family, något jag är oändligt tacksam för. Som en slags avrundning och kulminering för hur mycket den tecknade serien växte under 10-talet nominerades också Mats Jonssons När vi var samer till Augustpriset 2021, den första tecknade serien någonsin att göra det sedan instiftandet av priset 1989.

Minnen från 10-talet (Olof)
Joe Matt, som tyvärr gick bort i september, läser man på egen risk...

Total hamburger-hysteri
Det är svårt att säga hur det började för egen del. Lustigt nog var det troligen via vår egen Petter Hegevalls blogg vilken - förutom att den förstås gav upphov till McHegevall - där i början av 10-talet dominerades av förföriskt läckra bilder och recept på Östersundskt hemmasnickrade köttkreationer som fick munnen att vattnas. Men eftersom jag på den tiden bodde i en studentkorridor med ett mer än lovligt apsnuskigt kök (med tillhörande mjölbaggar i skafferiet och vägglöss i sittmöblerna) så stannade det också där för egen del. Vid läsning och gluttande på bilder av burgare. Förutom Petters blogg följde jag slaviskt sektionen A Hamburger Today på matsidan Serious Eats, och varje lunch och middag beståendes av budgetflingor, trepack för tio kronor-nudlar eller frysta färdigrätter från Nettos "kort datum-låda" intogs framför datorn. Där drömde jag mig bort från vad jag hade på tallriken/i skålen till en värld av fettdrypande underbara burgare från Culvers, Five Guys, In-N-Out och Shake Schack. Och det funkade! Mina sorgliga måltider smakade betydligt bättre än vad de förtjänade, men längtan efter den äkta varan (som inte stavades Max, Burger King eller McDonalds) växte.

Så nådde hysterin så småningom Lund-/Malmö-/Köpenhamnsregionen där jag har min hemvist. Nya ställen slog upp på löpande band och jag och mina vänner begav oss på upptäcktsfärd. Surf Schack var underbart tills för ett par år sedan, kvaliteten på Tugg har gått upp och ner, Burger 13 har levererat stabila, om än enahanda burgare i ett gäng år nu medan Jureskogs egen restaurang (såklart) alltid varit fullständigt horribel. I Malmö har Rekas, Casual och Tommys varit stabila institutioner - åtminstone tills sistnämnda lade ner. I Köpenhamn har jag ätit två av mina absoluta favoriter - dels den smördrypande Butterburgern med vinägerpommes på Gasoline Grill beläget i en gammal bensinmack; dels den urflippade (och på pappret totalvidriga) burgaren med brunsås och rödkål på restaurang Grisen i närheten av Riget där Lars von Triers serie med samma namn utspelar sig.

2017 fick jag äntligen chansen att med två vänner göra den där livsomvälvade resan till USA som åtminstone jag alltid hade fantiserat om. För vår del blev det en roadtrip från Seattle i norr till Los Angeles i söder, varifrån vi tog av inåt landet förbi Death Valley till Las Vegas och, slutligen, vidare till Boulder, Colorado. På 28 dagar räknade jag till att tryckte i mig 25 burgare från kedjor som Carl's Junior, Wendys, In-N-Out, Five Guys, McDonalds, Jack In the Box med flera. Jag ville testa allt, allt, allt. Men allra, allra bäst minns jag ändå en specifik restaurang i Portland som bjöd på en sällsynt skapelse med jordnötssmör och sylt. I mitt huvud var den sju resor bättre än vad som serverades på hyllade The Goods (Kungsbacka) och Funky Chicken Foodtruck (Nacka) under min och frugans nationella bil- och burgarsemester sommaren 2020.

Med 20-talet tog den heltrista "finpizzan" och de blaskiga ramen-ställena över stafettpinnen från burgarna, men i mitt hjärta kommer 10-talets smaskiga burgarhets däremot alltid att förbli nummer #1 av senare års mattrender.

Minnen från 10-talet (Olof)
In-N-Outs pommes vinner alla dagar i veckan.

Storhetstiden för Nintendo Wii
Wii släpptes som bekant långt innan 2010 - vintern 2006 för att vara mer exakt - och en bit in på 10-talet menade rentav många att luften hade gått ur konsolen. Den initialt så enorma populariteten dalade snabbt. Folk tröttnade på skak och vift-gimmicken, storspelen uteblev och värdelösa shovelware-titlar fyllde istället hyllorna till bredden. Hur kan det då anses vara en storhetstid? Jo, för egen del, som relativt fattig student, fanns det ingen bättre konsol. Barnfamiljer började sälja av sig sina dammiga maskiner när de var trötta på att slunga virtuella bowlingklot och spela tennis i Wii Sports, och jag fick handkontroller och spel till vettlöst billiga priser och slog till på praktiskt taget allt jag kunde komma över. För närmast skamlöst lite pengar fick jag tag i både bakåtkompatibel konsol, fyra nunchako-handkontroller och en pro-variant, fyra Gamecube-kontroller, minneskort och spel i överflöd.

Därefter samlades jag och mina vänner var och varannan helg i mitt studentrum för att köra den ändlösa mängd fantastiska titlar som Wii erbjöd i sig själv, såväl som via sin bakåtkompatibilitet och Virtual Console-butik. Från och till i flera år körde vi det något stelbenta men charmigt festliga Mario Party 2, favoriterna 4 och 8, men även vraket som stavas installation nummer 9. Dubbel-turneringar i Mario Tennis 64 avlöste hårresande 36 håls-rundor i Mario Golf 64 och Toadstool Tour. Kaotiska race i Mario Kart 64, Double Dash och Wii varvades med bataljer i Super Smash Bros 64, Melee och Brawl. Vi klarade knappt en bana i New Super Mario Bros coop-läge på grund av den hejdlösa kollisionsmekaniken, och över en vårtermin körde jag och min vän Karl Fredrik igenom hela Zelda-serien från start till slut. När vännerna gått hem njöt jag sedan ensam ihop med Samus i Metroid Prime-äventyren.

Minnen från 10-talet (Olof)
Wii var en alldeles underbar konsol.

Medan resten av världen ägnade majoriteten av 10-talet åt att ondgöra sig över Wii (och sedermera även Wii U) och skanderade att Nintendos segertåg var över, så gladdes jag istället något ofantligt åt att en av spelvärldens absolut främsta spelbibliotek var samlat under ett och samma tak, på en och samma konsol.



Loading next content