Movietajm: Februari 2023

Måns Lindman:
Banshees of Inisherin (Bio)
Martin McDonagh, auteuren bakom In Bruges och Three Billboards Outside Ebbing, Missouri återförenade Colin Farrell och Brendan Gleeson i en stillsam berättelse om vänskap, försoning och existensiella tvivel och det var precis som jag hade förväntat mig, en film som sopade banan med det mesta jag sett i år. Magnifikt skådespeleri från alla inblandade och ett bedövande vackert foto över Irlands mest avlägsna platser. Något överraskande nominerad till hela nio Oscars men det är den förstås värd. Det är en rulle som trots sin avskalade karaktär ändå innehåller så otroligt mycket fint och smakfullt. En gaelisk gottepåse till film.

Ready Player One (HBO Max)
Less is more var sannerligen ingen devis Steven Spielberg ämnade leva efter när han klämde in hela 80-talet i en enda film och tryckte gasen i botten. Han struntade helt i bakgrundsberättelsen och fokuserade helt och fullt på en låtsasvärld som var skrattretande klyschig och resultatet blev ett fantasilöst högkoncentrat av eskapism och ett collage av varumärken och popkulturella referenser. Vilket förstås inte behöver vara något dåligt men här saknades själen helt och själva referensjakten blev i slutändan mer spännande än jakten på nycklarna.

Triangle of Sadness (SF Anytime)
Ruben Östlunds hyllade överklassvineri levererade årets hitintills sämsta stämning. Inte Östlunds bästa rulle, för även om diverse konventioner och pinsamma situationer dissekeras på gammalt gott Ruben-manér så kändes det ändå inte riktigt lika träffsäkert som i hans tidigare filmer. Men samtidigt en klockren samtidssatir som på ett ypperligt och ytterst smärtsamt vis visade att yta mer än någonsin är hårdvaluta och att pengar trumfar principer. Men också hur vi plötsligt har tappat förmågan att kommunicera med varandra utanför sociala medieplattformar och att vi kastat alla våra värdegrunder överbord. Triangle of Sadness var i just det avseendet, att förklara varför man som individ ibland kan känna att man behöver omfamna ett livslångt misantropiskt tillstånd och ta ett rejält avstånd från mänskligheten i sin helhet faktiskt bäst i klassen.

Henric Pettersson:
Ant-Man and the Wasp: Quantumania (Bio)
Jag har gillat såväl Ant-Man som Ant-Man and the Wasp och såg därför fram emot den tredje installationen i serien. Med tanke på att den också skulle kicka igång den femte fasen i universumet så var jag otroligt nyfiken på att få se vad det skulle innebära och, framför allt, att få se Kang the Conqueror på riktigt. Men efter att ha sett filmen kan jag bara konstatera att den var ett fiasko. Marvel medvetet saboterade Modok och filmen saknade fullständigt handling. Peyton Reed har ändå lyckats väl med humorn i tidigare filmer och man kanske förväntar sig att Ant-Man vid det här laget ska vara rätt roliga filmer och inte särskilt seriösa men denna gång fanns det inte någon lyckad komik över huvud taget. Jag är genuint orolig för framtiden och inte alls imponerad.

Triangle of Sadness (SF Anytime)
Ruben Östlund är en av extremt få svenska regissörer som jag blir intresserade av när de släpper en ny film. Gillar starkt Turist, De Ofrivilliga och The Square. Ni kan med andra ord själva räkna ut att jag sett fram emot Triangle of Sadness ganska så rejält. Efter att ha sett den är jag däremot inte fullt så nöjd jag hade hoppats på. Triangle of Sadness var okej men jag anser inte att Östlunds utförande var så bra som han prisats för. Enligt mig blev hela överklassen mot underklassen extremt övertydlig och filmen hade med fördel kunnat vara en halvtimme kortare för att inte trampa vatten. Men helt okej var den, trots allt. Men definitivt en av Östlunds svagare filmer.

Strange World (Disney+)
Jag anser att Disneys animerade filmer dalat i kvalitet rätt så ordentligt de senaste åren. När jag, likt så många andra, fick ett smakprov från Strange World på julafton var jag inte det minsta nyfiken och hade inga planer på att se den. Men så blev det ändå och med facit i hand borde jag ha struntat i det. Strange World kändes ointressant. Både sett till handlingen och sett till karaktärerna. Det fanns liksom ingen känsla för de extremt underutvecklade och ointressanta karaktärerna. Det går dock inte att komma ifrån att Disneys filmer allt som oftast är förbaskat vackra och sett till den aspekten är det här ett riktigt vackert hantverk. Tyvärr räcker det inte alls för att rädda den från ett ordentligt magplask.

Marcus Persson:
Royal Warriors (Blu-Ray)
Efter framgångarna med Everything Everywhere All at Once fick jag ett överväldigande sug att återuppleva Michelle Yeohs rötter i den vid detta laget nästan mytomspunna Line of Duty-serien av filmer. Det är klassisk Hong-Kong action av främsta sort med tidstypiskt charmigt usel engelsk och där så gott som varje bildruta är en studie i extraordinärt överdådiga actionkoreografi. Royal Warriors som är den andra filmen i följetongen har verkligen allt som hör genren till och med Hiroyuki Sanada och Michael Wong vid sin sida levererar Yeoh en tidlös käftsmäll av rang som är minst lika underhållande idag som när den släpptes på videokassett under åttiotalet.

Moloch (Blu-Ray)
Få ting kan skrämma slag på mig lika mycket som folksägner och i rätt händer har de gamla berättelserna en olustig förmåga att likt inget annat krypa in under huden på en. Kort och gott, det är något jag knappast kan få nog av och inte konstigt då att jag ivrigt inväntat Nico van den Brinks genomslagsfilm vars berättelse lånar friskt från skrönan om den hebreiska gudomen med samma namn. Moloch fick förvisso premiär i Holland redan förra året men för den internationella publiken är det först nu som det gått att sätta tänderna i den tack vare dess lansering på Shudder. Ett strålande litet hantverk med lika mängder mysterier, familjedrama och tragedi likväl som genuin, krypande skräck som för tankarna till Hereditary.

The Whale (Apple TV+)
Få andra kan porträttera destruktiva karaktärer på samma vis som Darren Aronofsky och hans senaste i raden av känslomässigt förödande draman var precis lika jobbigt obekväm som jag hoppats på. Brendan Fraser gör sitt livs roll som den gravt överviktiga Charlie och det var inte utan att man stundtals kippade efter andan utifrån ren klaustrofobi. Inte sedan the Wrestler har Aronofsky så väl lyckats med att fånga det mänskliga fängelset och The Whale erbjuder en sällsamt träffsäker men också förkrossande blek berättelse om en människa som gett upp på livet men erbjuds en sista chans.

Petter Hegevall:
Black Panther: Wakanda Forever (Disney+)
En Black Panther-film utan Black Panther lät på förhand lika lockade som akut fotsvamp, men som en del av jobbat pryglade jag mig själv tillräckligt hårt för att genomlida detta haveri till Marvel-film. Det mesta i Wakanda Forever gick ut på att olika kvinnor grät, och skrek mot varandra och storyn var så pass tunn att ett smörpapper känns som en något för "grov" liknelse. Att MCU gått från Avengers och Captain America: Winter Soldier till detta, är bara tragiskt.

Triangle of Sadness (SF Anytime)
Rubens filmer har gradvis blivit sämre sedan debuten Gitarrmongot och även om jag gillade The Square är det svårt för mig att inte ogilla hans prisbelönade "komedi" om ett gäng knösar som geggar runt på en lyxbåt och beter sig svinigt. För det finns inte en enda karaktär att relatera till här. Alla är tunt skrivna, ihåligt platta och gräsligt ointressanta och satiren som erbjuds är förutsägbart platt och korkad.

Hollow Man (Blu-ray)
Jag älskar Paul Verhoeven. Älskar. Älskar. Älskar. Robocop är ett mästerverk. Starship Troopers är ett mäserverk och Total Recall är magisk. Sen har vi Hollow Man som jag nyligen såg om, och den är bättre än vad jag minns. Storyn är stark och nerven finns där, sen känns den något klaustrofobisk med tanke på att 97% av filmen är instängd i ett skyddsrum men Bacon gör en kanoninsats precis som Elisabeth Shue samt Josh Brolin. Det är verkligen ingen Robocop men som sagt, bättre än vad jag mindes.

André Lamartine:
Ant-Man and the Wasp: Quantumania (Bio)
Jag hade vissa förväntningar om att Ant-Man skulle förnya mitt intresse för MCU, men så blev dessvärre inte fallet. Det går att säga mycket om det stillatående manuset och de geggiga specialeffekterna, men filmens största problem är att Ant-Mans filmidentitet om en helt vanlig snubbe med krympdräkt förloras när det det hela ska vara så storslaget som möjligt. Det känns bara inte som en Ant-Man-film och det i sig är ju ett misslyckande. Däremot imponerade Jonathan Majors som MCU:s nästa storskurk och förhoppningen är att han ska bära Avengers på sina axlar efter fiaskot som var Fas 4.

Cocaine Bear (Bio)
Ja, titeln säger väl egentligen allt: en stor bamsebjörn blir beroende av kokain och går bärsärkargång på aningslösa turister. Premissen är precis lika korkad som den låter, men som påkostad B-film är den faktiskt överraskande underhållande och Elizabeth Banks - som ju är känd för den senaste Charlie's Angels-floppen - verkar ha hittat sin nisch i denna blodiga slasher som trots usla dialoger ändå lockar fram flera skratt. Det är en kul stänga-av-hjärnan-rulle som inte kräver så mycket av tittaren, men jag skulle nog säga att man vänta tills filmen når någon streamingtjänst istället för att se den på bio.

Enemy of the State (Disney+)
Jag var på lite Tony Scott-humor den gångna månaden och såg om flera av regissörens energiska actionrullar, varav den senaste var den politiska thrillern med Will Smith, Jon Voight och Gene Hackman i rollerna och jag måste säga att filmen har åldrats överraskande väl. Övervakningstematiken håller sig fortfarande aktuellt 20 år senare och berättandet är både rappt och underhållande. Visst finns det lite väl mycket överdriven "film-tech" och några scener småkorkade actionscener, men i det stora hela är detta en underskattad liten pärla som definitivt är värd att se igen.

Vad har du kikat på under förra månaden?