Movietajm: Januari 2023

Måns Lindman har sett följande filmer under januari 2023:
The Little Things (HBO Max)
Denzel Washington, Rami Malik och Jared Leto i en intrikat jakt på en gäckande seriemördare lät ju som en rund miljon och exakt min kopp te men det här var rätt risigt om sanningen skall fram, och det skall den ju förstås. Stundtals en skamlös plankning av True Detective. Melodramatiskt skådespeleri, ibland på gränsen till parodiskt, blandat med scener där minsta möjliga ansträning verkar ha varit ledordet. Märkliga karaktärer utan någon som helst personkemi. Dessutom över två timmar lång, helt utan rimlig anledning. John Lee Hancock har tydligen suttit på manuset sedan 90-talet och det märks. Det är mycket som är förlegat i den här rullen och det bör ju ha funnits en anledning till att ingen velat röra den tills nu. Nej, det måste råda en rejäl torka i utbudet för att man skall behöva gräva fram en sådant här gammal fossil.

X (Viaplay)
Ti Wests skräckrulle, som till mångt och mycket är en hommage till svunna tider, när skräckfilmer var sunkiga B-rullar, gladporr och slasher i ett och inte påkostade internetfenomen med egen hashtag var inte så dum faktiskt, Klart över mina förväntningar, som inte var särskilt högt ställda visserligen men ändå. Men det är klart, efter ett gäng barntillåtna rullar i genren så var det en befrielse när X landade på Viaplay. Till skillnad från nämnda mjukisbyxor så var det full spruta direkt. Stenhårt, brutalt, hysteriskt men samtidigt inte utan vare sig spänning eller humor. Här fick man hela paketet, ett par veckor efter jul, och det var stenhårt.

M3gan (Bio)
Och just barntillåtet var det i M3gan. Skräckfilmen som visserligen var ordentligt mjäkig och fylld av girigt lockbete, anpassat för att kittla TikTok-generationens smaklökar men som ändå lyckades vara rejält underhållande. Någonstans under den barntillåtna ytan fanns det ju något här, redo att gå bärsärkagång och hade man gått på en mer barnförbjuden linje så är jag övertygad om att det hade kunnat bli sanslöst svinigt. AI-dockan, som dolde en riktig person var så där läskigt tillrättalagd, välkammad och irrationell som man önskar men i stället för att kvala in som en ondskefull arvtagare till Chucky så passade M3gan bättre som ett relationsdrama. Vilket låter absurt i text men så var det.

André Lamartine:
Avatar: The Way of Water (Bio)
Jupp. Det blev en andra omgång rymdsmurfar i James Camerons regi. Även om jag inte skulle kategorisera Mall of Scandinavias storduk som en Imax, men det är det närmaste jag kommer Camerons drömska paradisplanet och faktum är att det fortfarande är en av de mest spektakulära actionfilmerna jag någonsin har sett på bio. Det är pampigt, klyschigt och makalöst underhållande - allt jag kan önska mig från en renodlad popcornrulle! Way of Water är magiskt vacker och effekterna är så realistiska att man ofta glömmer att man tittar på datoranimerade rymdkatter. Jag tror att det mycket riktigt kan bli ett tredje biobesök...

The Son (Bio)
När The Father-regissören Florian Zeller återvände med sin andra del av sin pjästrilogi hade jag väntat mig stordåd, men The Son - som floppade ganska hårt - var stelare än förväntat. Hugh Jackman gjorde sitt bästa och filmen var fullpackad med jobbiga känslor, men det var bara något som inte helt landade med dramat. Det hela kändes mycket riktigt som en pjäs, men i filmformat har pjäsfilmer en tendens att att bli styltiga och The Son är tyvärr inget undantag. Dock är det en film som bäddar för massor av diskussion, vilekt åtminstone gör den sevärd om man inte har sett pjäsen.

You People (Netflix)
Jag är rätt svårflörtad när det kommer till romantiska komedier, men blir gärna positivt överraskad. Netflix-rullen You People är ett bra försök att fräscha upp romcom-konventionerna, men trots att den ville säga mycket om kulturkrockar på ett mer modernt vis sade filmen i slutändan ändå väldigt lite då filmen saknade trovärdighet och flyt. Några kul scener och en Eddie Murphy i högform räddade dessvärre inte Jonah Hill-filmen från att mest vara en i mängden av romantiska komedier som man kommer att bläddra förbi under de där Netflix-kvällarna där man inte kan bestämma sig för vad man ska se.

Marcus Persson:
Mannen från Mallorca (Blu-ray)
Det har blivit en viss betoning på svenska klassiker denna månad. Inte minst tack vare att Studio S den senaste tiden leverera helt helt gäng vackert remastrade blu-rays av filmer som tidigare bara varit tillgängliga i potatiskvalitet. Mannen från Mallorca var först ut i januari och baseras så klart på GW Perssons debutroman Grisfesten. Parallellerna med 70-talets politiska skandaler är tydliga och Bo Widerbergs thriller är än idag så där härligt, avskalat rå i sin framtoning med magnifika rollprestationer från dåtidens who's-who bland svenska skådespelare. Sven Wollter, Tomas von Brömssen, Nina Gunke och många andra gör detta till vad som fortfarande är en av de främsta polisfilmerna i svensk historia.

30:e november (Blu-ray)
Sökarna är helt odiskutabelt en av de mest älskade svenska filmer från tidiga 90-talet men jag tror att långt färre minns Daniel Fridell och Peter Cartiers kärleksdrama som fick premiär några år senare. Med Göran Gillinger i spetsen innan han fått sitt genomslag i TV-serien en fyra för tre så bjuder den 30:e november på en ovanligt träffsäker inramning av samhällsklimatet i mitten av 90-talet. Invandring, integration och skinnskallar blandas friskt med ungdomlig kärlek och den ständigt hårfagre Gillinger är fortfarande utmärkt i sin roll som Adam. Manuset är effektivt och berör än idag trots delar som på gott och ont är tydligt förankrade i och är en produkt av dåtida synsätt.

I lagens namn (Blu-ray)
Mer charmerande snutfilm med Sven Wollter och Stefan Sauk i spetsen. Ja det är svårt att inte mysa till i soffvärmen av ren och skär nostalgi när Kjell Sundvall bjuder oss med på en härligt provocerande och våldsam resa in i Stockholms undre värld. Precis som med Mannen från Mallorca baserades även i lagens namn på en av Leif GW:s många romaner och är en underbart intensiv thriller som är precis lika engagerande idag som när den fick premiär för mer än 30 år sedan. Att dessutom nu fått möjligheten att se den helt nyrestaurerade versionen är inget annat än rent och skärt nöje. Hatten av till Studio S för det jobb de lagt ner här och extramaterialet med utdrag från dåtidens TV-program där filmen diskuteras är en tidsresa utan dess like.

Henric Pettersson:
Alone (Blu-ray)
Jag är en sucker för kidnappningshistorier på film. Ser det mesta jag kan komma över, oavsett om det ser bra eller dåligt ut. Alone är en film som jag länge haft på min ''att se''-lista där en nybliven änka kidnappas av en kallblodig man. Mannen ifråga är dock slarvig och kvinnan lyckas fly men då han hade fängslat henne mitt ute i skogen har hon en lång väg kvar till säkerhet och kidnapparen är henne hack i häl. En otroligt spännande film som till och med är baserad på den svenska filmen Försvunnen. Det ska sägas att Alone blir ganska så förutsägbar och inte står ut jättemycket från andra liknande titlar men likväl bjuder på en trevlig filmupplevelse.

Nope (Blu-ray)
Jag älskade Jordan Peeles regidebut Get Out. Us var däremot inte ens i närheten av lika bra (även om den bjöd på hyfsat bra underhållning). Nope såg däremot inte jätteintressant på förhand men eftersom jag älskade Get Out var jag naturligtvis tvungen att spana in den. I slutet av månaden tog jag mig därför tid att kika på den och detta är tveklöst Peeles sämsta film hittills. Jag fattar ärligt talat ingenting av hyllningarna och tycker filmen var ett enda långt sömnpiller. Från början till slut. Just nu börjar det se ut som att Peele bara är på väg utför och jag imponeras inte längre av hans namn. Jag bara hoppas på att det blir bättre nästa gång, även om jag då kommer vara enormt skeptisk.

Bullet Train (Blu-ray)
Det är inte ofta man ser en filmtrailer och tänker att man måste se den omedelbart på premiären. Så kände jag när jag först såg trailern för David Leitchs Bullet Train med Brad Pitt i huvudrollen. Nu blev det förvisso aldrig någon premiär för min del men jag har inte sett mindre fram emot filmen för det. Och det var en okej film. Absolut inte i närheten av så roligt röjig som den på förhand såg ut att vara, utan den hade nog mått bra av att vara 25 minuter kortare. Minst. För även om jag gillade actionscenerna och de välskrivna karaktärerna så blev det lite väl uttjatat i slutet med maffian. Okej popcornrulle. Varken mer eller mindre.

Petter Hegevall:
M3gan (Bio)
Suck, suck, suck... Jag begriper ingenting av den hyllningskör som skrikit sig hesa över briljansen i denna menlösa rulle. Att göra Onda dockan anno 2023 med en dansande flickebarns-robot hade kunnat fungera om den inte hade gjorts för barn, med 11-årsgräns och med medvetet framtvingat forcerade viral-moment enbart inklämda för att klippas ned i diverse trailers. Jag gillade i stort sett ingenting med M3gan.

Black Panther: Wakanda Forever (Disney Plus)
Politisk ideologi och återanvändande av gamla manér och redan berättad nonsensstory var vad som pressades ned i halsen när jag kikade igenom det senaste junket signerat Marvel Studios och jag kan bara ännu en gång slå fast att det bara blir sämre och sämre, det här. Det märks så väl att Marvels filmfabrik inte längre kretsar kring respekt för källmaterialet, skaparglädje, fantasirikedom och ambition utan bara (bara) om pengar.

Höstlegender (HBO Max)
Berättarstrukturen i Edward Zwicks ikoniska familjedrama är hoppigt rörig och ovanligt nog spelar Hopkins över, särskilt i filmens sista akt men det gör mig aldrig nåt, för Höstlegender är som en resa. Som ett litet äventyr. Och jag har nog sett den fem gånger under de senaste fem åren, om jag ska vara helt ärlig. Den här typen av episka dramarullar med vidsträckt foto och storslaget berättande görs ju väldigt sällan idag och därför kikar jag mer än gärna en gång extra på Höstlegender.

Vad har du sett under januari 2023?