Svenska
Gamereactor
artiklar

Movietajm: November 2023

November är slut. Över. Finito. Det är ju december nu och Conny har redan pyntat Bokhyllan Billy med spetsdukar. Detta innebär att vi nu sammanfattat filmerna vi kikat på under de gångna fyra veckorna...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
Movietajm: November 2023

André Lamartine:
Godzilla Minus One (Bio)
Visst, man längtar konstant tillbaka till monsterförstörelsen när man väl fastnar med människokaraktärerna, som i sin tur tycks ha fastnat i ett TV-doftande melodrama då och då. Samtidigt är det riktigt emotionellt och den röda tråden är ständigt påtaglig från början till slut, vilket gör Godzillas japanska filmåterkomst till mer än bara en blockbusterrulle: detta är måhända den bästa Godzilla-filmen som har gjorts sedan Shin Godzilla och man blir så golvad av den tredje akten att man inte kan göra annat än att hylla skräcködlans starka comeback. De amerikanska Godzilla-filmerna har mycket att lära från denna magnifika monsterrulle...

Pojken och Hägern (Bio)
Det är en svår film att greppa, Hayao Miyazakis senaste animerade storfilm. Det finns knappt en röd tråd att hålla i när huvudpersonen kastas fram och tillbaka i ett slags limbo där de döda och de levande samexisterar. Men det är också fascinerande, tänkvärt, vackert, hänförande och fantasifullt. Det är en film som ständigt växer på en, som ger tittaren en av många pusselbitar till regissörens psyke. Är det Miyazakis bästa? Förmodligen inte, men det är tveklöst hans mest kryptiska verk och bara det för filmen riktigt sevärd. Det, och den förträffliga animationen och Hisaishi-musiken såklart.

There's Something in the Barn (Bio)
Tomtenissar attackerar i denna norsk-amerikanska julskräckis, där en jänkarfamilj utsätts för norsk gästvänlighet när ett gäng mordiska nissar bestämmer sig för att förstöra deras jul. Det är allt annat än skickligt gjort och den familjevänliga tonen kan inte riktigt mäta sig med bettet från Gremlins (som ju filmen är så starkt inspirerad av), men samtidigt är det också en charmig publikfriare som lyckas få till lite blodig julstämning och även om filmen sällan tar risker rör det sig ändå om en kul liten avstickare under vårt påbörjade julfilmstittande.

Detta är en annons:
Movietajm: November 2023

Måns Lindman:
The Killer (Netflix)
Den släpptes på Netflix samtidigt som jag firade min födelsedag med fermenterat snigelskum och sörplad sjöpung så David Finchers stilistiska thriller, The Killer fick helt enkelt vänta till slutet av månaden. På sätt och vis var den värd att vänta på även om jag saknar Finchers mörker. Det är trots där han är som allra bäst. När det dekadenta och okända tar överhanden. Som i Se7en, Mindhunter, Zodiac. Med det sagt så var The Killer på många sätt en angenäm bekantskap och Micke Fassbender var som klippt och skuren för rollen som den tystlåtne stoiska yrkesmördaren utan namn. Samtidigt har det gjorts förr, i överflöd och ännu bättre. Den lönnmördande mannen som minutiöst lever efter sin kodex men å andra sidan, aldrig har det väl mördats så frekvent och fryntligt till tonerna av The Smiths och sällan så här visuellt vackert. Vilket räddar upp ett förhållandevis tunt manus.

Mord i Venedig (Disney+)
Nog för att de två tidigare rullarna inte var mycket att hänga i den alltmer förestående julgranen men det här var ett bottennapp utan dess like. Sällan har jag varit så uttråkad som under Mord i Venedig. Visst är den vacker på ytan men mon dieu vilket haveri och det fungerade väl då, i bokform när Agatha Christie var stekhet och nog för att Peter Ustinov och Albert Finney gjorde det bra då när det begav sig men det var andra tider. Pusseldeckare var fortfarande hyfsat nytt inom film. Nu är det alldeles för sömnigt. Det är exakt samma upplägg vareviga gång, även om man försöker dölja detta faktum genom att slänga in en stereotyp spökhistoria. Dessutom är Kenneth Branagh fortsatt hysteriskt risig i rollen som Poirot.

Talk to Me (Köp/hyr)
"I let you in". När någon viskar de orden är det bäst att omgående lägga benen på ryggen och springa till världens ände. Om inte så står det ond bråd död på agendan för dagen och kanske också ett lidande för resten av livet. Det tog sin tid men äntligen blev sommarens tyngsta skräckrulle tillgänglig för hemmamys. Jämfört med fjolårets dräpare, Speak no Evil så ligger denna i lä men det är ju också olika typer av jävelskap. Där Speak no Evil var mer psykologiskt krävande och kvävande, en fasa som inte riktigt syns så vräkte Talk to Me på med visuell brutalitet och levererade ett par scener som kommer att ligga kvar länge på näthinnan och den vilade inte på någon hane heller utan satte tonen direkt och släppte sedan inte taget förrän jag låg där på golvet i fosterställning, genomsvettig och anemisk och funderade på om jag någonsin kommer att kunna skaka hand med någon igen.

Detta är en annons:
Movietajm: November 2023

Petter Hegevall:
Oppenheimer (4K UHD Blu-ray)
Jag älskar Nolan. Älskar. Inception är magisk precis som Memento, The Prestige, Dark Knight samt Dunkirk. Karln kan knappt fela (Tenet blir undantaget som bekräftar denna regel) och i fallet med Oppenheimer har han ju naturligtvis satt ihop en mycket välgjord rulle. Skickligt strukturerad, ursnygg, dränkt i fantastiskt agerande. Men jag gillade den ändå inte... Riktigt. Tyvärr. Fokuset blev för snävt för mig, Manhattan-projektet porträtterades med någon slags klaustrofobisk och nästan manisk inblick i en på det stora hela makabert ointressant man och medan hans förgiftade magisteräpplen och menlösa mardrömmar tar upp så mycket tid att resten känns som korvstoppning, kände jag mig gravt uttråkad.

The Killer (Netflix)
Att David Fincher knarkat Jean-Pierre Melvilles ikoniska Le Samurai som ung filmfantast är såklart ingen hemlighet efter att man kikat på hans senaste thriller. Minimalismen flödar fritt och står i centrum i The Killer som på flera sätt än ett är en slags amerikansk, modern Le Samurai och jag gillade varenda sekund av den.

The Creator (Amazon Prime hyr)
Lika synd som jag tyckte om Godzilla-Gareth efter att Kathleen Kennedy tvingat in Tony Gilroy i produktionen av Rogue One för att klippa om hans Star Wars-rulle, lika synd tycker jag om de som finansierade detta skräp. För det spelar enligt mig verkligen ingen roll att de filmade rubbet med en hemmakamera eller att ILM gjorde effekterna "in camera" på ett sätt. Det kvittar. För detta är en slags visuell uppvisning snarare än en riktig film. Tunn, trist, meningslös.

Movietajm: November 2023
Vilka filmer kikade du på under den förra månaden?

Marcus Persson:
Re-Animator (Blu-ray)
Det har blivit rikligt med skräck under månaden som varit. Fokus har primärt varit på det alltid lika charmerande 80-talet, en aldrig sinande guldgruva av pärlor att återupptäcka eller uppleva för första gången. Stuart Gordons briljant mörka och humoristiskt pepprade Re-Animator hör till den förstnämnda gruppen för min del, där Jeffrey Combs gör en av sina i särklass bästa roller som den excentriske Herbert West. Proppfull av tidstypiskt praktiska specialeffekter, snustorr humor och blod som sprutar i alla riktningar. Ja, det är nära nog omöjligt att som skräckfilmsentusiast att inte älska Re-Animator.

From Beyond (4K Ultra-HD)
Det dröjde bara ett år innan Stuart Gordon återvände tillsammans med både Barbara Crampton, Jeffrey Combs, Carolyn Purty-Gordon och ett gäng andra för att filmatisera ännu en av Lovecrafts många noveller. En jämfört med Re-Animator betydligt mörkare historia som sparat in på mycket av humorn till förmån för mer regelrätt body-horror involverandes transdimensionella väsen och ställer sig frågan vad som finns bortom den verklighet vi lever i. Det är groteskt och stundtals sadistiskt på ett vis som gör att The Beyond liknar få andra filmer och bjuder på en upplevelse utöver det vanliga.

Prince of Darkness (4K Ultra-HD)
Underbara, älskade John Carpenter. Min alldeles egna husgud och en man vars filmer jag antagligen aldrig kommer tröttna på och kultklassikern Prince of Darkness är inget undantag. Härligt mystisk och med en utpräglad obehaglig, olycksbådande känsla hängande över. Ja, kontrasten är påtaglig jämfört med vad som kom precis före och efter. Sällsamt humorlös och tung, inte nödvändigtvis vad jag skulle vilja kalla för lättsam underhållning - nej, snarare skapad just för oss Carpenter-nördar och ingen annan. En analogi till AIDS? Spekulationerna har varit många men att Prince of Darkness än idag är briljant mörk och knivskarp i sitt utförande, så mycket är säkert.



Loading next content