Movietajm: Oktober 2022

Petter Hegevall har kikat på:
På västfronten intet nytt (Netflix)
Jag minns hur mycket boken påverkade mig som yngling och efter att ha läst om den igen för ett par år sedan har jag verkligen trånat efter en modern, påkostad filmadaption. Är Netflix tyskproducerade krigsepos den perfekta filmatiseringen av denna ikoniska historia? Nej. Men den är väldigt bra. Som antikrigsfilm som visar upp krigets fasor och vansinne samt porträtterar ungdomlig oskuld samt masspsykos, är den strålande sammansatt med snyggt foto, bra skådespeleri och välskrivet manus.

Speak No Evil (Bio)
Den danska thriller-rysaren som fått folk att kräkas på biograferna (åtminstone enligt viss media) var ingen gore-fest direkt och inte i närheten av så blodig eller skruvad som jag hade misstänkt på förhand, men den var genuint olustig och väldigt mörk, på ett vis som filmer ganska sällan är - idag. Jag gillade den, även om det danska paret som storyn kretsar kring var försvarslöst hopplösa och dumma i huvudet.

The Good Nurse (Netflix)
Dansken bakom En runda till gör storslagen Hollywood-debut om seriemördaren Charlie Cullen och jag hade nog förväntat mig en film som skulle hamna närmare När lammen tystnar än ett godtyckligt Cityakuten-avsnitt. Men det fick jag inte. Trist nog. The Good Nurse var ursnygg och Chastain är alltid bra som stark-men-sårbar men den var inte det minsta läbbig, nervigt tät eller spännande. Och det måste trots allt ses som ett misslyckande.

Henric Pettersson:
Werewolf by Night (Disney+)
Marvel har verkligen inte varit särskilt bra nu på senaste tiden. Varken när det kommer till deras film- eller TV-serieavdelning. Men så släppte de Werewolf by Night på Disney+ som var helt suverän. Tveklöst det bästa de har släppt sedan Spider-Man: No Way Home (ja, du kan citera mig). På bara 50 minuter lyckades Michael Giacchino leverera en mer spännande berättelse än vad andra lyckats göra på flera, flera timmar. Werewolf by Night var snygg, avskalad, underhållande och aningen ruggig vilket gjorde att den stack ut lite från alla andra Marvel-filmer.

Black Adam (Bio)
Jag visste ju egentligen redan på förhand vad jag gav mig in på när jag steg in i biomörkret för någon vecka sedan. För har Dwayne Johnson huvudrollen i en film kan man med stor sannolikhet förbereda sig på en usel upplevelse. Mycket riktigt så var Black Adam en styggelse till film. The Rock var usel som Black Adam och den där ungen som var med i filmen ville jag helst se dödas i början av filmen. Atom Smasher blev dessutom ett stående skämt vilket kändes helt idiotiskt och Cyclone kändes helt onödig. Det enda som egentligen var bra var Pierce Brosnan som Doctor Fate och Aldis Hodge som Hawkman.

Barbarian (Disney+)
Det har snackats Barbarian lite grann på redaktionen under den gångna veckan och jag har även sett folk utanför redaktionen som talat gott om filmen. Därför bestämde jag mig för att kika på rullen i förrgår och det ångrar jag inte en sekund. För Barbarian var härligt vrickad, lagom kuslig och riktigt jäkla spännande. Lysande koncept på en skräckfilm som jag varmt rekommenderar er alla att se när ni får tid över nu i höstmörkret.

Marcus Persson:
Avatar (Disney+)
Inför nästa månads gigantiska världspremiär för James Camerons hett efterlängtade tvåa har jag passat på att kika om på den första filmen ett antal gånger, faktiskt. För en gång i tiden gillade jag inte Avatar särskilt mycket. Jag gnällde både högt och brett på hur den saknade originalitet, hur storyn påminde för mycket om Disneys Pocahontas och om hur jag ogillade att Navi.rasen var ljusblå. Men sen skärpte jag mig och slutade vara en prettofjomp och bara njöt av sanslöst bra äventyrsfilm enligt den gamla mallen.

Halloween Ends (Peacock + VPN)
Det var utlovat att det skulle bli en form av intim coming-of-age-historia. Ett ståtligt avslut på Michael Myers och Laurie Strodes livslånga konflikt. Ett farväl till ondskan som så länge fått prägla den sömniga staden Haddonfield. David Gordon Green pratade sig varm om den sista delen i sin Halloween-trilogi men ugglorna i mossen syntes lång väg och stanken från hans föregående film Halloween Kills gjorde knappast saken bättre. Vad vi fick var inte bara en av årets sämsta filmer utan också den utan tvivel sämsta i hela Halloween-serien. Det var spiken i kistan och Ends är en tröttsam, sorglig ursäkt till rysare som inte bara gör narr av sitt arv men också dig som tittare. Ve och fasa säger jag bara.

Hellraiser (Hulu)
Trettiofem år efter att Clive Barker chockerade världen och gjorde Doug Bradley till stjärna i rollen som prästen från helvetet så blev det alltså dags att ännu en gång återuppväcka Cenobiterna. Hulus nyinspelade Hellraiser är den tionde filmen i ordningen om de sadomasochistiska kreaturen, deras gud Leviathan och de stackars satar som råkar komma i dess väg. En reboot för generation-z fylld av underfundiga obehagligheter och med Jamie Clayton som vår nya Pinhead. Det är polerat, blodigt och inte utan ambition med Cenobiterna och visionerna av helvetet som anmärkningsvärda höjdpunkter. Synd bara då att resterande karaktärer är så urbota korkade och osympatiska att man nära nog imploderar och vill kväva sig själv till döds med skämskudden. David Bruckners Hellraiser är ett steg fram och två steg bakåt.

André Lamartine:
The Net (Netflix)
Det här var minsann en "blast to the past". The Net är något av en tidskapsel som varnade för internets och digitaliseringens farliga framfart, men som jag bäst minns som "filmen med scenen där Sandra Bullock beställde pizza online". Det var rena science fiction-profetian på sin tid! Jag minns också hur betuttad jag var i Sandra Bullock som småtting, särskilt under strandscenen. Idag är filmen en rätt ljummen kvarleva som efter en underhållande första halva förvandlas till en generisk thriller, där Bullock mest ser sömnig ut och skurkarna hade kunnat lösa alla sin problem om de bara dödade hennes nyfikna karaktär. Oavsett filmens uppenbara brister idag var detta återseende en väldigt nostalgisk sådan och för den som är sugen på lite ostig thriller med en osedvanligt attraktiv datorhackare har något att se fram emot.

Wendell & Wild (Netflix)
Ja. just det! Oktober var ju något en skräckmånad och jag har inte varit lika flitig på skräckfilmshållet som mina kollegor. Däremot passade jag på att spana in Netflix nya stop motion-rulle om två demoner som vill starta ett nöjesfält i de levandes värld och jag är imponerad av hantverket. Historien, som egentligen kretsar kring en tonåring som klandrar sig själv för sina föräldrars död, må inte vara lika emotionellt engagerande som regissörens andra mästerverk (främst Coraline och Nightmare Before Christmas), men det fullständigt kryllar av kreativitet och fantastiska detaljer i denna mörka fantasysaga och jag kan starkt rekommendera denna till alla som är sugna på en fantasifull godnattsaga med både bett och blod. Det finns vissa övergångsscener som känns amatörmässiga och några mindre scener som mest känns långdragna, men det hindrar inte Wendell & Wild från att vara en av årets häftigaste filmer.

Amsterdam (Bio)
Som jag skrev i min recension var jag rätt splittrad efter David O. Russells senaste film; jag älskade mycket av galenskapen och skådespelet, men var också besviken över den röriga handlingen och hur mycket den ofokuserade tonen påverkade detektivgåtan. Ändå lämnade jag biografen med ett leende, för mitt i den spretiga intrigen finns det ett pumpande hjärta som lyckas leverera ett budskap om vänskap och optimism inför politiska och onda krafter som lyckades värma och Christian Bale fullständigt stjäl showen här som halvblind krigsveteran. Visst faller filmen platt ibland på grund av Russells improvisatoriska berättarstil och John David Washington är horribel som en av filmens tre musketörer, men om du mest är ute efter en stjärnspäckad rulle med en stor dos originalitet finns det definitivt något att hämta i Amsterdam.

Måns Lindman:
Barbarian (Disney+)
Jag ville inte vara sämre än mina kollegor så även jag rev av den här fina skräckrullen under Halloween-helgen. Jag var på förhand inte supertaggad, det skall erkännas. Det jag hade sett och hört landade någonstans mellan vanilj och ost men det där visade ju sig vara helt fel. Det var varken vanilj eller ost, snarare... mjölk. Ni som vet, ni vet. Tajt, oklar och lagom grisig och den bar spår av både Psycho och The Hills Have Eyes. Snygg var den också med sina tidshopp, som faktiskt fungerade och trots ett par rejäla överspel och en och annan logisk lucka så var det här över all förväntan. En av de bättre i genren på senare år.

Halloween Ends (Bio)
Något som inte kan sägas om den här containerbranden till rulle. Till skillnad till Mackan som satt hemma och VPN:ade, helt utan insatser så satsade jag högt, gick på bio och betalade för eländet. Mina sämst spenderade slantar i år men det är ju mitt eget fel som inte lär mig av mina egna misstag med tanke på att jag gjorde precis samma sak förra året när jag gick och såg Halloween Kills. Jag vet inte vad jag trodde men kanske var det den klassiska förnekelsen eller "nå, det kan ju i alla fall inte bli sämre." Men det kunde ju det, och inte lite sämre heller. Halloween Ends, skulle vara den där storslagna finalen och slutet på en era men i stället blev det en nitlott, ett bottennapp, ett haveri och en ren förolämpning. Vi som gillar kalla kårar och att sitta på nålar fick hinka energidryck för att hålla oss vakna. Nej, detta var en sådan där riktigt usel bioupplevelse man bara får möjligheten att uppleva ett par gånger i livet. Nog för att ribban ligger rätt lågt numera men normalt sett går inte sådan här veritabel dynga upp på bio. Så kan vi nu alla enas om att aldrig gräva upp den här gubben igen?

Sideways (Disney+)
Nog för att det är skräckmånad men man måste bryta av med något och jag har ju så svårt att hålla mig undan. Då och då ser jag om den och den gör mig aldrig besviken. Världens bästa film om att dricka vin, och en av de bästa om livet och om de val vi gör. Paul Giamatti gör sällan en dålig roll och det gör han sannerligen inte här heller. Snarare precis tvärtom är han fenomenal och Thomas Hayden Church likaså. Filmen om de två udda vännerna som åker iväg på en vin-roadtrip till Kalifornien. Ohyggligt dålig stämning och eufori om vartannat. Magnifikt foto med vackra druvfält och en rakt igenom fantastisk dialog med mjuka detaljerade beskrivningar av palett, eftersmak och bouqeh som snabbt kan bytas mot plötsligt vredesutbrott med både könsord och svordomar. Sideways är en unik upplevelse. Den liknar ingen annan film och det skall vi alla vara glada för. Den är som en stekhet järnvägsräls en dimmig sommarnatt, när jag ligger där i höggräset, utan kläder, och suger passionerat på den minst sagt smakrika sjöpungen.

Vilka filmer kikade du på under oktober 2022?