Movietajm: Oktober 2023

Måns Lindman:
Pearl (Sky Showtime)
Prequelen till Ti Wests vintage-slasher, X landade på SkyShowtime och jag högg som en kobra. Inte för att första rullen var något mästerverk direkt men den hade tillräckligt för att jag skulle vilja se mer och jag blev inte besviken. Pearl fortsatte på inslagen väg och skruvade upp hettan ytterligare. Stundtals en elegant uppvisning i griseri men i grunden mer av ett psykologiskt skräckdrama som lyckades vara både snyggt, subtilt och spännande. I X var slakten i fokus. Här är det i stället det mentala som får ta mest utrymme, där Pearl (Mia Goth) går omkring och spelar oskuldsfull men har mord i sinnet. Det var här allt började och den rejäla portion psykopati vi blir serverade nu skulle alltså komma att bli den mardröm som sedan visualiseras i X.

Reptile (Netflix)
Jag hade vissa förväntningar på noir-thrillern Reptile som Benicio del Toros har varit med och skrivit manus till men det var en synnerligen slätstruken historia detta, och en rejält utdragen sådan dessutom. Visst var musikvideoregissören Grant Singers foto sanslöst snyggt och oemotståndligt atmosfäriskt och nog var del Toro sedvanligt stabil men i övrigt var det helt tomt på känslor. Dialogen var förmodligen skriven av en chatbot som slumpmässigt plockat klyschiga citat från varenda snutrulle sedan tidernas begynnelse och så vedträet Justin Timberlake på det som här gör årets tröttaste skådespelarinsats. Två timmar och en kvart var minst en halvtimma för långt för att motivera det här ihåliga debaclet. Som konstapeln (chatboten) säger, "cirkulera här finns inget att se."

The Father (HBO Max)
Unisont hyllad men jag har dragit mig för att se Florian Zellers, The Father som kom redan 2021. Den har helt enkelt känts lite för "close to home". Med en åldrande Sir Anthony Hopkins i ett tidigt stadie av demens, en sjukdom som successivt sedan stegrar för att till slut dränera en människa på det allra sista han har, sina minnen. Men i takt med att rekommendationerna fortsatt att hagla från alla tänkbara håll, nu senast på ett partnerevent så var jag tvungen till sist. Att ta tjuren vid hornen. Jag tänkte att hur ont det än må göra så är det ändå dags och ont gjorde det. Förvirringen och rädslan återspeglad i Anthonys karaktär kändes precis så där verklig som jag hade befarat.

André Lamartine:
Five Nights at Freddy's (Bio)
Den var inte särskilt läskig, nej - filmatiseringen av indiefranchisen om robotdjur på en pizzeria som terroriserar nattväktare fem nätter i sträck var något helt annat. Något betydligt märkligare. Detta kan man mycket väl vara den tamaste och mest familjevänliga skräckfilmen med 15 års-gräns som jag någonsin har bevittnat. Detta kändes mer som ett påkostat fanprojekt på Youtube än något som Blumhouse och Universal skulle kunna spotta sig ut och även om jag respekterar fanservicen och estetiken i filmen tycker jag mest synd om biobesökarna som inte har någon som helst koppling till de populära datorspelen.

Killers of the Flower Moon (Bio)
Det doftar Oscars på långt håll för Martin Scorseses senaste historiska epos, när FBI undersöker ett par hiskeliga indianmord under 20-talet. Jag tål vanligtvis inte Leonardo DiCaprio, men här storspelar han i huvudrollen tillsammans med Deniro och Gladstone i vad som självfallet är en av årets mest minnesvärda och starkaste filmupplevelser. Den är alltså precis så bra som förhandssnacket har skvallrat om. Enda nackdelen? Dess längd, som kändes av två tredjedelar in i filmen. Missförstå mig inte - det finns inte en enda tråkig stund i denna morddrama, men frågan är om denna hade kunnat styckas upp som miniserie i streamingformat? (nu kommer Scorsese stycka mig levande.)

The Equalizer 3 (Bio)
Filmen hade inte behövt underrubriken, men åtminstone klargör filmmakarna att detta minsann är den sista Equalizer-rullen med Washington i täten. Tack och lov för det, för denna filmserie tog dessvärre aldrig fart. Första filmen var fräck, medan jag somnade 20 minuter in i andra och jag fick kämpa mig igenom den tredje dräparrullen tack vare dess generiska story och slappa drivkraft. Washington är cool som vanligt, men kändes mer som en semesterfilm med lite maffiainslag än en spännande actionthriller. Förhoppningsvis pensioneras denna karaktär och Washington kan gå vidare till mer spännande filmprojekt.

Marcus Persson:
The Exorcist: Believer (Amazon Prime)
David Gordon Green har förbrukat sina chanser. Efter att fullkomligen kört Halloween i botten med den i särklass sämsta filmen i hela serien, så var det dags att ge samma behandling till Exorcisten. Och man måste ändå någonstans bli lite imponerad, hur det ens är möjligt att göra en så här sömnig, icke-skrämmande skräckfilm är genuint imponerande. För Believer är en genuin katastrof, och om möjligt ännu sämre än den bespottade Heretic. Tack och lov verkar det i varje fall som att Universal inte kommer att låta Green regissera de två planerade uppföljarna, utan ge de uppdragen till andra, och förhoppningsvis mer talangfulla personer.

The Exorcist (4K Ultra HD)
Efter att ha plågat mig igenom David Gordon Greens spektakel kändes det som en nödvändighet att återvända till originalet och rensa paletten en aning, speciellt då Exorcisten dessutom relativt nyligen blivit restaurerad och släppt på 4K. Vilket var en upplevelse som verkligen inte gick av för hackor, och trots det i detta fall handlar om den emellanåt omdiskuterade director's cut-versionen så står sig William Friedkins klassiker än idag, med råge. Otäckt familjär, enkel att relatera till och med helt makalösa prestationer från alla de inblandade. Måhända den inte är lika chockerande idag som när den släpptes för 50 år sedan, men Exorcisten har fortfarande en förmåga att krypa in under huden på en och inte minst då sjukhusscenerna med Regan, som fortfarande får mig att titta bort.

Exorcist II: The Heretic (Blu-ray)
Uppföljaren till Exorcisten är ofta något som kommer upp när man pratar om de sämsta filmerna i världshistorien. Ett inte nödvändigtvis helt rättvist rykte, och trots sitt spretiga, röriga manus finns här ändå lite underhållning och njutning att utvinna från Goodhard och Boormans nästan två timmar långa galenskap. Och Exorcisten II hade antagligen fungerat betydligt bättre som en fristående historia. Kopplingarna till originalet är minst sagt lösa och känns mest som påklistrade efterkonstruktioner, för att inte tala om det faktum att filmen inte bjuder på någon som helst skräck utan snarare är renodlad science fiction. Friedkins frånvaro är påtaglig och trots starka insatser från både Richard Burton och James Earl Jones, samt den fantastiska musiken av Ennio Morricone, så är det svårt att se The Heretic som något annat än en historisk kuriositet.

Petter Hegevall:
Five Nights at Freddy's (Peacock)
Hade jag gått på bio, utan Frank, och sett den här filmen hade jag garanterat varit mer än lovligt uttråkad. För ja, i grunden är ju det här ingen särskilt bra "skräckrulle" men eftersom min son älskar de här spelen och var så pass taggad på filmen att han mer eller mindre bara studsade när han fick veta att vi skulle kika på den - tillsammans, har jag nu en liten annan syn på Five Nights at Freddy's. För det är enligt mig smart och rätt att studion valde att göra den barnvänlig och inte för blodig eller läbbig. Det är bra att de höll sig till spelens story samt design och jag gillar storyn, ändå. För vad den är. Fotot var snyggt och twisten trevlig. En helt okej familjeskräckis som Frank Hegevall vrålälskade.

Wingwomen (Netflix)
Inglorious Basterds-stjärnan Mélanie Laurent är både regissör samt huvudrollsinnehavare i detta fasansfullt korkade pekoral till Heist-thriller som verkligen är precis så dum som Netflix spionthrillers alla är. Logiken, dialogen, besluten, karaktärerna... Detta är så dumt och så dåligt att det känns som ett dåligt skämt.

Sly (Netflix)
Jag hade verkligen älskat en riktigt djupgående, innehållsrik, avslöjande, personlig och finstämd karaktär om Stallone - Som naturligtvis är en av vår tids absolut största filmstjärnor och en levande filmlegend. Men det ville inte Netflix göra. Eller de orkade nog inte. För det är ju mycket, mycket enklare att filma en timmeslång intervju med frågor om saker som alla vi filmfans visste redan för 20 år sen, och sen klippa in bilder från tre Rocky-filmer. Skamligt dåligt, Netflix. Lathet i koncentrerad form.

Vilka filmer såg du under oktober?