Movietajm: September 2023

Måns Lindman:
Avgrunden (Bio)
Svensk katastroffilm växer inte på träd även om Den Blomstertid Nu Kommer hade biopremiär för bara fem år sedan. Där var premissen kanon men utförandet lämnade en del att önska och det mönstret upprepas nu i Avgrunden som var en katastroffilm i dubbel bemärkelse. Visst, den ståtar med i svenska mått mätt fläskiga specialeffekter men manuset, åh herregud. Jag tror att varenda klyscha i instruktionsboken hann rivas av innan eftertexterna började rulla och dialogen var i sina bästa stunder fruktansvärd, i sina värsta, rent outhärdlig. Det är synd för här fanns det ordentligt med potential men då kan man inte bygga en film helt på stereotyper och dessutom ägna mer tid åt släpigt familjedrama än monumental ödeläggelse.

Watcher (SkyShowtime)
Ännu en dussin-thriller med en story skamlöst stulen från Fönstret åt Gården. Inte den sämsta i klassen men inte heller den bästa. En riktig "slow burner" som ägnar mycket tid åt att bygga upp en intressant stämning men som tyvärr inte vågar löpa linan ut. Pluspoäng ändå att handlingen utspelar sig i Rumänien, där den faktiskt också är filmad, vilket trots allt särskiljer den visuellt och audiomässigt från resten av dessa filmer där någon tror sig ha sett ett mord tvärs över gatan. Skådespeleriet är ju vad det är, ytterst mediokert men med den budgeten så var det väl rätt väntat.

His House (Netflix)
Ömsom sanslöst tryck med jump scares i var och varannan scen, ömsom grå diskbänksrealism. Debutanten Remi Weeks brittiska okonventionella spökrulle var en vacker blomma i slätstrukenhetens trädgård. Asylrysare som i grunden inte är det minsta unik, hemsökta hus har vi alla sett men genom att låta andemeningen vara höljd i dunkel så blir det synnerligen effektfullt. Flyktingparet som placeras i en av de risigaste kåkarna engelsmännen kan uppbåda och tvingas leva i vardaglig misär samtidigt som en afrikansk häxa härjar i väggarna. Men hur förklarar man det för ansvariga tjänstemän? Nej, förhandlingsläget är minst sagt svårt. Inget skräckrulle som kvalar in bland klassikerna direkt men likväl en stabil långfilmsdebut från Weekes.

Marcus Persson:
The Boogeyman (Apple TV)
Filmatiseringar baserade på Stephen Kings många verk är, som de flesta konnässörer av skräck vet, av väldigt varierande kvalitet. Stolpskotten har en tendens att avlösa varandra och undertecknad minns med fasa både nyinspelningen av Firestarter likväl som den rejält trötta Mr. Harrigan's Phone. Det är därmed med viss nervositet som jag försiktigt sett fram emot The Boogeyman, som i trailers faktiskt sett ganska lovande ut. Och jodå, med ett förvånansvärt tajt manus och överlag övertygande skådespeleri har Rob Savage lyckats skapa en av de bättre Stephen King-filmerna på länge. Den övernaturliga varelsen känns härligt hotfull och tillräckligt mystisk för att bibehålla ens intresse, samt bjuder in till några härligt nervkittlande scener, även om filmen också gör det klassiska misstaget att visa på tok för mycket, allt för tidigt. Sevärd och mysig i all sin enkelhet.

The Pope's Exorcist (Blu-ray)
Månadens största överraskning stod Julius Avery för med sin charmerande blandning av skräck och matine. The Pope's Exorcist var skojfrisk och rapp med ett härligt tempo. Självmedveten och fylld till bristningsgränsen av den form av trams som man inte kan annat än le åt i mörkret framför TV:n. Russell Crowe briljerar i rollens om Gabriel Amorth, påvens alldeles egna exorcist, som ger sig i kast med en ovanligt motsträvig demon som slagit rot i en ung pojke. Parallellerna till Sam Raimis fantastiska Drag Me to Hell är tydliga, och från första till sista scen är The Pope's Exorcist en osedvanligt välkonstruerad, fartfylld resa. Ständigt med glimten i ögat och med skådespelare som verkligen bjuder på sig själva med väl avvägt överspel och dialog som dryper av ost, på bästa möjliga vis.

Blue Beetle (Apple TV)
Jag vet inte riktigt vad som föll över mig, temporärt vanvett kanske. Hursom så tog nyfikenheten överhand och i all ärlighet borde jag vetat bättre. Mitt omdöme vacklade, för herre min skapare, maken till gegga var det längesedan jag hade oturen att få uppleva. Konstant skrikande karaktärer som fann sig oförmögna att föra någon form av normal dialog. Grötiga specialeffekter som påminde om en andra sorteringens actionrulle från mitten av 2000-talet och en så ointressant, platt skurk att man bara ville baxna och implodera. Lägg därtill dess totalt icke-engagerande manus, obefintlig karaktärsutveckling och det faktum att Blue Beetle ständigt och stolt ville påminna dig som tittare om hur den representerade den latinska kulturen. Vilken ohämmad katastrof, fullständig Bolibompa och en av de i särklass sämsta superhjältefilmer som gjorts.

André Lamartine:
Past Lives (Bio)
Är årets bästa film redan här? I det här fallet är det väldigt troligt. Denna koreansk-amerikanska pärla tar nämligen andan ur åskådaren, på alla tänkabara plan. Kemin mellan karaktärerna var så realistisk och så påtaglig genom bioduken att spänningen mellan de slår de flesta thrillers som har släppts i år. De mänskliga porträtten berör djupt och ibland glömmer man nästan bort att andas, så hänförd blir man av Past Lives. Se den!

The Creator (Bio)
Som jag skrev i min recension hade jag hoppats på något mer tankeväckande, något man kunde tugga på långt efter att eftertexterna hade rullat klart. Så blev det inte - det var snarare alldeles för simplistiskt och tjatigt för sitt eget bästa. Däremot är The Creator så visuellt läcker att man med lätthet kan förlåta dess trötta intrig och istället bara njuta av de drömska Blade Runner-inspirerade vyerna och dess starka Apocalypse Now-vibbar.

Den Lilla Sjöjungfrun 2023 (Disney+)
Ja, det gick väl precis som väntat: Disneys senaste remakeförsök av en gammal tecknad klassiker saknar precis allt som originalet utmärkte sig för. Man undrar verkligen hur diskussionerna såg ut bakom kulisserna, för många beslut som har tagits för att "förnya" originalet är antingen oinspirerade eller vedervärdiga. Framförallt saknas allt liv och energi från den urcharmiga 1989-rullen, vilket gör att nyversionen mest känns som bakgrundsbrus.

Petter Hegevall:
Spy Kids: Armageddon
Hela den här månaden har gått i barnfilmens tecken, kan man lugnt säga. Orsaken stavas naturligtvis unge herr Frank Hegevall (åtta år) som verkligen gått och blivit genuint långfilmsintresserad och då ska det numer helst handla om riktiga människor och inte tecknade grejor. Helst. Vi såg nyligen Robert Rodriguez nya Spy Kids-rulle vilket jag får för mig är den 121:a i ordningen och den var så fruktansvärd att jag verkligen kämpade för att somna, vilket jag också gjorde. Snabbt. Armageddon varade i 97 minuter och jag lyckades fantatiskt nog sova i cirka 84 av dem. Frank var vaken och satt lätt framåtlutad med vidöppen mun under samtliga 97, däremot, och hans utlåtande såg ut såhär efter rulltexterna swischat förbi: "En av de bästa filmerna jag någonsin sett!"

Secret Headquarters
Regissören bakom ett par av Paranormal Activity-filmerna sadlade under fjolåret om för att göra familjefilm och resultatet blev en slags superhjältehistoria med en 81-årig Owen Wilson i huvudrollen som misslyckad farsa (men superb megahjälte som räddar världen, i omgångar). Denna film är 104 minuter lång och jag lyckades inte riktigt somna så snabbt som jag hade önskat men vid 20-minuters-strecket snarkade jag rätt ordentligt och sov sen genom den kommande timmen, turligt nog. Franks recension efter filmen löd såhär: "Otroligt bra film!".

Spider-Man: Across the Spiderverse
Into the Spiderverse var och förblir en av de absolut, absolut,absolut bästa animerade långfilmerna genom alla tider och här hemma i det Hegevallska Residenzet har vi set den säkerligen tio gånger, minst. Frank älskar den. Vega (sju år) älskar Spider-Gwen och Pappa-P älskar allt, i den. Detta gjorde ju såklart att vi alla hade väldigt höga förväntningar på den överfyllda uppföljaren, som var något av en besvikelse. Det blev för mycket, av allt - verkligen och på köpet tappade man kopplingen till karaktärerna. Lyckligtvis somnade jag efter ungefär en timme och sov sedan genom resten. Frank såg rubbet dock och sade såhär när filmen var slut: "Den var okej, alldeles för lång".

Vilka filmer såg du under september?