Ibland känner jag mig som Gollum. För mig har musikaler, särskilt i film- och TV-världen, länge varit en pina. Känslor som måste uttryckas i färgsprakande sång och dans? Blä! Gollum spyr på dina Broadway-fantasier! Sånger står bara i vägen för storyn! Samtidigt känner jag mig som Smeagol. Musikaler kan, i rätt händer, förhöja och förverkliga den sanna potentialen i mången berättelser. Smeagol gillar! Smeagol gillar när historieberättare får kreativt utrymme! Storyn står snarare i vägen för musikalen!
Gollum och Smeagol är alltså två sidor av samma mynt, likaså min syn på musikaler. Jag står inte ut med vissa musikaler, men älskar när det används helt rätt. Det senaste musikaliska avsnittet av Star Trek: Strange New Worlds är ett bra exempel på min splittrade musikalpersona: jag avskydde hur Klingons förvandlades till ett pojkband, där man inte riktigt utnyttjade krigarnas basstämmor. Samtidigt uppskattade jag hur musikalen spred sig som ett virus över Enterprise, till besättningens stora förvirring. Det är fånigt, töntigt, överflödigt... samtidigt är det charmigt, roligt och dråpligt när allt bara klickar. Fler film- och TV-skapare borde därför våga vara mer musikaliska, för mycket skada kan det egentliga göra?
Det är ganska lätt att förstå avskyn mot musikaler om man utsätts för usla tolkningar som Cats från 2019 - en musikal som inte går att översätta från teaterscenen till en dramaturgiskt korrekt historia.
Jag gillade exempelvis hur skaparna bakom Scrubs hittade på ett sjukdomstillstånd för en patient för att hallucinera fram musikaliska nummer i Sacred Hearts korridorer. I sin gyllene era var Simpsons också mästare på Broadway-stilen, som i denna sköna parodi på Robert Downey Jr. Kommer någon ihåg hur Xena förhindrade ett blodbad genom att sjunga för full hals? Dessa berikade redan roliga premisser. Jag kan verkligen inte vara den enda som känner sig som Gollum/Smeagol när den kommer till denna genre?
Visst, visst, det fungerar främst för komedier, men musikalen kan också slita hjärtat ur en även i mörka skrudar. Som tonåring blev jag exempelvis starkt påverkad av Dancer in the Dark, där de makalöst naturliga sångerna kändes som ärr över bröstkorgen. Björks sista sång blev för mycket för mig (jag vill inte spoila alltför mycket för icke-initierade). Tänka sig! Musikaler kan vara ett vuxet verktyg i rätt händer, också!
Jag hade nämligen länge bilden av att musikaler var barnsliga tramsigheter genom Disney-musikalerna man växte upp med. Allt skulle vara storögt och störigt... kanske var det därför som Hunchback of Notre Dame blev min absoluta favorit som barn, som kunde vara direkt otäck bra. Jag var nog ett konstigt barn, men allt behövde tydligen inte vara vara glitter och glamour. Disney har sannerligen inte heller gjort ett särskilt bra jobb att förvalta sina musikaliska klassiker med styggelser som detta, det är inte så konstigt att folk inte lockas av Disney-melodier längre.
Det var dock inte förrän South Park som jag verkligen insåg musikalens sanna humorpotential. Trey Parker och Matt Stone visade att även vulgära, fisande sångnummer om att knulla farbröder kunde vara nyanserat och hitta en självklar plats i musikalgenren - som när det bakades in i denna utsökt upptrappande Les Miserables-parodi. Detta var en musikal som pojkar kunde acceptera; hade man istället sagt att man gillade Jesus Christ Superstar i den åldern eller något åt det hållet hade man mest troligt kastats ner i en brunn. När kommer egentligen filmatiseringen av The Book of Mormon? Även er innersta Gollum skulle gilla detta.
Rocky Horror Picture Show var mer en bara en musikal; det är och förblir en samlingsplats för stolta weirdos - kanske även Gollums som smygälskar musikaler?
Jag lärde mig sedan dess att överraskas och vara mer nyfiken på dessa filmiska sångspel. Jag hade exempelvis i flera år hyst agg mot Chicago för att den stal alla Oscarsgubbar från De Två Tornen. När jag flera år senare, och motvilligt, slog på den insåg jag mitt stora misstag. Numera är Chicago en av mina musikalfavoriter: drypande cyniskt och utsökt fräsigt. Korruption är sexigt, baby! Det jag älskade med musikalstuket här är att musiken kom främst från huvudpersonens fantasi och har en därmed en väldigt tydligt motiverad struktur - något som flera musikaler mest ignorerar och som förmodligen är anledningen till att folk känner viss avsmak till genren. Chicago och Moulin Rogue omdefinierade musikalen ett tag, men den moderna, käcka sångstråken bytte snart skepnad.
När jag och en gammal flickvän gick för att se La La Land kände jag mest för att gömma mig bakom popcorn-lådan. En flamsig Hollywood-flört. Så genant! Så kastrerande! Efter det geniala intronumret Another Day of Sun, som förvandlade ett frustrerande stopp i motorvägen till en soldränkt positiv upplevelse, var det dock flickvännens tur att gömma sig i lobbyn, för efter eftertexterna försökte jag improvisera fram ett steppdansnummer (med katastrofala resultat). Jag kände även en liknande kick i den fenomenalt terapeutiska musikalen Tick, Tick... Boom!, som kunde skära igenom en jobbig göra slut-scen med en country-doftande parådgivning. Musikalen blev här något ungdomligt, energiskt, relevant och psykologiskt - något som balanserades väl med de motgångar som dessa väldigt moderna ungdomar stötte på. Musikalen blev fräsch igen för att det inte heller behövdes dyra kulisser och hundratals dansare; allt som behövs är ibland en helt vanlig scen och enkel ljussättning.
Vänta, där har vi det! Lösningen på AI-problemet i Hollywood! Vänd er till musikalscenen igen, våga vara mer musikaliska! Maskiner kan imitera, men att sjunga om sina innersta känslor och avbryta storyflödet på bästa tänkbara sätt kan de inte göra. De kan inte riktigt hantera det där med att motivera sång och dans mitt i en story (ännu). Marvel borde till exempel satsa fullt ut på en musikal nu efter flera sömnpiller. Joker kommer ju få en vrickad musikalisk uppföljare med Lady Gaga som Harley Quinn, varför inte Thor och kompani? Det kan ju verkligen inte skada med tanke på vad som har pumpats ut från superhjältefabriken på sistone.
Nej, jag lattjar såklart. Jag vet inte vem jag kommer att övertyga med den här texten. Det kanske inte är meningen, heller. Det finns kassa musikaler och så finns det fantastiska sådana, så enkelt är det. Nej, kanske detta är ett löfte! Om jag någonsin tar mig in i film- och TV-branschen kommer jag att smyga in ett musikaliskt nummer i en film som inte har några som helst musikaliska kopplingar i grunden, eller hitta på en usel anledning att smyga in ett musikaliskt avsnitt i en seriös TV-serie. Bara för att. Det är ju det som gör musikal-genren så inbjudande (och motbjudande): det tar fram det bästa ur dig, gilla det eller ej. Nästa gång du är själv och inga dömande ögon finns inom räckhåll, gör då som Chaim Topol i mästerliga Fiddler on the Roof: utmana dina värderingar och traditioner och SJUNG!
Det aktuella spelet Stray Dogs är något så ovanligt som ett musikaliskt rollspel - frågan är om detta även kan nå ut till skeptikerna därute...
Behöver vi mer av musikalgenren, tycker du? Är det bäst, är det pest - eller något därimellan?