Parappa The Rapper (1997)
Sony Japans ytterst originella, skruvat knorriga musikspel med den rappande hunden Parappa i huvudrollen slog ned som en bomb. Jag minns det mycket väl, hur min chef på lokaltidningen Östersundsposten ringde och bad mig hämta recensionsspel som hade anlänt med posten till den lokala nöjesbilage-redaktionen, hur jag cyklade ned dit efter avslutad skoldag, tog hem ett Playstation-fodral med en tecknad hund i toppluva på omslaget och senare samma dag rappade mig igenom en karatelektion med en ettrig lök (i judo-pyjamas) som instruktör. Masaya Matsuuras bisarra musikspel var och förblir ett av de mest originella Sony-produktionerna någonsin och ett alldeles otroligt märkvärdigt musikspel som jag knarkade under flertalet år. Låten när Parappa är nödig och vill tränga sig före i toalettkön är fortfarande den enskilt bästa hip hop-låten som gjorts sedan Warren G:s Regulate.
Gitaroo Man (2002)
Yukio Shimomuras mest plågsamt bortglömda produktion stavas utan tvekan Koeis Gitaroo Man som släpptes till Playstation 2 i november 2002. Gitaroo Man recenserades i början av 2003 av oss här på Gamereactor och då var det Mikael Sundberg som delade ut betyget 8/10 men innan det hade jag nött Koeis musiktitel så pass mycket att jag kunde varenda låt, varenda nivå, utantill. Japanska Coil stod för musiken i samförstånd med Yukio Shimomura och den minst sagt skruvade visuella stilen hade Mitsuru Nakamura satt ihop, vilket i kombination med lyckad spelmekanik och brutalt märklig (rolig och ytterst japanskt) musik gjorde detta till en riktigt minnesvärd upplevelse. Jag kommer själv på mig nynnandes på "Flyin' to Your Heart" ibland.
Guitar Hero II (2006)
Det andra spelet i ordningen från Harmonix var det som verkligen gjorde mig fullständigt besatt av rappliga plastgitarrer och jag minns hur jag spelade så pass mycket och så pass dedikerat att jag slet ut två stycken gitarrer, där minst en knapp per hals började glappa. Jag älskade tillkomsten av hammer-ons och pull-offs, rytmaspekten kändes tightare här än i föregångaren och jag uppskattade verkligen att två personer kunde dela upp gitarrportionen i spelets 40 låtar där en lirade sologura medan spelare nummer två hanterade kompguran. Jag minns mycket väl hur många gånger jag slet mig igenom Deep Purples "Hush" på Expert och hur ofta jag tragglade YYZ med Rush, i detta underbara spel.
Rock Band 2 (2008)
Harmonix gick ju från Activisions guldkossor och skaparna av Guitar Hero till MTV-ägda utvecklare av Rock BVand som på flera sätt skåpade ut deras tidigare spelserie och fejden som uppstod mellan Activision och EA på grund av beslutet från Bobby Koticks håll att köpa upp Red Octane med ignorera utvecklarna bakom Red Octanes största succéserie, är idag spelhistoria. Jag skulle såklart ljuga om jag någonsin påstod att jag gillade Guitar Hero mer eller ens lika mycket som Rock Band, för det gjorde jag aldrig. Rock Band 2 förblir det överlägset bästa musikspelet av sitt slag enligt mig, och titeln som jag tillbringade absolut mest tid tillsammans med. Jag minns mängden DLC-låtar som jag köpte (tusentals och åter tusentals kronor), jag minns hur jag plus tre vänner samlade hemma hos mig en kväll i veckan i över ett år för att i ett stekhett vardagsrum mosa oss igenom ett 20-tal låtar och jag minns Gamereactor Summer Meet 2009 då jag, Jonas Elfving, Victor Eriksson och Erik Nilsson Ranta framförde Pearl Jams "Alive" med alla instrument på "Expert" och med 100% på allt, och alla. Det är ett av de där spelminnena som jag alltid kommer att ha med mig.
Jag kommer heller aldrig att glömma när jag och tre goda vänner (som likt mig hade plöjt ned säkerligen 300 timmar i Rock Band 2 vid det här laget) gästade en husfest hösten 2010 och där klev in i ett folktätt vardagsrum där en bunt salongsberusade vindrickare hade dundrat igång festvärdens Rock Band 2 och satt och ylade till tonerna av Survivors Eye of the Tiger, på "Easy". Det gick inget vidare då det såklart märktes att de aldrig testat Rock Band eller konceptet med plastbaserade musikspel tidigare. Vi, nördar som vi var och naturligtvis fortfarande, är - valde att spela dumma. Vi satt i soffan bredvid, tittade på och ställde ett par dumma frågor dränkta i fabricerat ovetande. Efter att sällskapet misslyckats med Eye of the Tiger gav de sig på Duran Durans "Hungry Like the Wolf" och efter att de sänkt låten redan innan förstas refrängen ett tiotal gånger, förklarat för oss hur svårt spelet i sig var, vände en av dem till mig och frågade om vi ville testa? Vi svarade ja, lte trevande sådär. Sen låtsades vi knappt begripa hur vi skulle hålla i de olika instrumenten innan vi bad om hjälp med att navigera i spelets menyer. Vi bad en kvinna bredvid mig i soffan välja Ratts "Round and Round" och "råkade" snubbla på knapparna på den dosan som låg närmast mig och valde därmed "Expert" som svårighetsgrad. Samma kvinna som hjälpte mig att navigera menyerna protesterade högljutt, förklarade att det var helt, helt, helt omöjligt och att vi var tvungna att trycka på Start och återvända till menyn. Jag svarade med ett ett nervöst skratt och orden "Vi gör ett försök". Sen spelade vi bas, gitarr, trummor och sång på Expert med 99% framgångsrate medan våra soffkompisar satt med ögon stora som tefat och blängde på TV:n. Nerd Revenge!
The Tetris Effect (2018)
Visst, Tetris är ju för bövelen ett pusselspel, vilket jag naturligtvis är mycket väl medveten om - Men The Tetris Effect till Playstation VR är lika mycket musikspel/rytmspel som det består av samma gamla ryska pusslande och därför hör det hemma på min lista. Jag minns när det först släpptes. Det var tänkt att dåvarande assisterande redaktör Kim Orremark skulle recensera det men han fick förhinder och ingen annan hade tid att norpa hans uppdrag. Detta gjorde att jag fick krypa till korset och snabbt skulle det gå, då tiden redan var knapp. Jag startade The Tetris Effect, krängde på mig Sonys förstfödda VR-hjälm runt 23:30 på kvällen och tog inte av mig det förrän klockan slagit 06:00 och mina barn precis vaknat. Jag hade just där och då ingen som helst aning om att jag precis spelat i sex timmar, i sträck, utan hade suttit i VR-världen och pusslat i takt, i något slags sällsynt transtillstånd och kommer efter denna natt aldrig att glömma The Tetris Effect som är en alldeles fantastisk fusion mellan pussel och musik.