Jag minns Disneys 32-bits-magi

Om vi bortser från Petter och Jonas är jag i dagsläget en av de redaktionsmedlemmar som jobbat här längst. Snart firar jag tio år på Gamereactor, men trots min långa tid på världens bästa spelsida är jag också den yngsta av oss. Detta brukar mina kollegor ofta påpeka och tar gärna varje chans de får att fråga mig om jag verkligen har kommit in i puberteten ännu. Om ett år fyller jag dock 30 så det kanske egentligen säger mer om mina kollegor som börjar bli gamla som gatan. Hur som helst tror jag att spelen i denna artikel kommer påvisa min relativt unga ålder då jag misstänker att majoriteten av mina kollegor aldrig tillbringade mycket tid med dem. Jag däremot tillbringade större delen av min barndom med dem.

Det är klart att jag lirade massor av Super Mario, The Legend of Zelda, Sonic the Hedgehog, Pac-Man, Rayman och Tekken som ung. Jag spelade dock kopiösa mängder av spel utgivna av Disney och jag sörjer verkligen att den tiden är förbi. Det senaste året har jag spelat både Astro Bot och Sonic x Shadow Generations där båda påminde mig om hur mycket jag saknar bra plattformsspel. Visserligen kryllar det inte om bra licensspel och jag är inte helt säker på om ett spel släppt samtidigt som Zootopia, Inside Out eller Frozen hade blivit särskilt bra, men förr kunde ändå Disney lyckas. I den här artikeln tänkte jag skriva om ett par av dem.

Disney's Aladdin in Nasira's Revenge (Playstation / PC)
Många minns Aladdin till Sega Mega Drive med värme, men för mig var det uppföljaren till filmen The Return of Jafar som satte tonen. Hemma snurrade Aladdin in Nasira's Revenge ofta i skivläsaren på familjedatorn, trots att spelet hade sina skavanker. Kontrollerna var klumpiga, det var svårt att sikta ordentligt, och kameran hade en egen vilja vilket ofta gjorde spelandet mer frustrerande än spännande. Men ur en liten grabbs ögon var det ändå något magiskt. Det kändes stort, spännande och utmanande. Jag minns särskilt hur varje nivå kändes som ett nytt äventyr... Från Agrabahs gator till öknens vidder, hemliga pyramider och Nasiras glödande lavagrottor. Så här i efterhand kan jag verkligen uppskatta hur varierat spelet var. Det var lätt att ta sig an, men svårt att släppa - och jag kan inte låta bli att önska att det fått en riktig uppföljare.

Toy Story 2: Buzz Lightyear to the Rescue! (Playstation / PC / Nintendo 64 / Dreamcast)
Det är ovanligt att ett spel lyckas överträffa filmen det bygger på, men Toy Story 2: Buzz Lightyear to the Rescue! gjorde just det. Med en spelstil som påminde om Super Mario 64 byttes stjärnor mot Pizza Planet-polletter, och varje nivå bjöd på både ett huvudmål och flera sidouppdrag. Det gav spelet en oväntad frihet jämfört med många andra licensspel från samma tid. Nya förmågor låstes upp längs vägen, vilket gjorde det lockande att återvända till tidigare nivåer och ta sig an utmaningar som tidigare varit utom räckhåll. Den här återspelningsbarheten, kombinerad med välbyggda miljöer och tydlig spelkänsla, gjorde Toy Story 2 till ett spel som stod starkt även utan filmens stöd.

Donald Duck: Goin' Quackers! (Playstation / PC)
Ubisofts lilla pärla till Disney-spel släpptes visserligen till många fler format än de jag nyss listade men det var på dessa två format jag spelade Kalle Ankas äventyr. Det var ett licensspel som faktiskt levererade något mer än bara ett välkänt namn där jag direkt drogs till den färgstarka grafiken och de charmiga animationerna, där Kalle rörde sig med samma överdrivna kroppsspråk som i de klassiska tecknade filmerna. Spelupplägget var snabbt och lätt att ta till sig. Banorna varierade mellan att spelas från sidan och i ett tredimensionellt perspektiv, och tempot var högt vilket påminde starkt om Crash Bandicoot.

Peter Pan: Adventures in Never Land (Playstation / PC)
Det här är förmodligen min favorit av alla spel som Disney släppte under sent 90-tal och tidigt 00-tal. Peter Pan: Adventures in Never Land var verkligen ett fantastiskt 2D-spel som tog tillvara på allt vi associerar med pojken som aldrig ville växa upp. Flyga, kasta älvstoft på fiender och föremål och kasta knivar. Det hade en perfekt balanserad svårighetsgrad och var proppat till bredden av hemligheter som man bara kunde komma åt efter att ha skaffat sig nya förmågor senare i äventyret. I spelet fick vi spela över hela Landet Ingenstans och det bjöd därför på både varierande miljöer och fiender. Peter Pan: Adventures in Never Land är troligtvis det spel från Disney som jag återvänt till flest gånger och jag är säker på att jag inte lirat det för sista gången.

The Incredibles (Gamecube Mac OS X / PlayStation 2 / PC / Xbox)
The Incredibles var ett actionfyllt spel som verkligen lyckades fånga känslan av att vara en superhjälte i mitt unga jags ögon. Att få spela som Mr. Incredible och kasta fiender genom väggar eller svinga runt med enorm styrka var rejält tillfredsställande. Varje nivå lät en ta kontroll över olika medlemmar i familjen Parr, vilket gav spelet en skön variation. Dashs fartfyllda banor krävde snabba reflexer, medan Elastigirls mer smidiga rörelser satte ens timing på prov. Här märktes det verkigen att utvecklarna ville mer än att bara återberätta filmen då spelet mer kändes som en naturlig förlängning av äventyret. Även om kameran ibland kunde ställa till det och vissa delar drog ut något på tiden, fanns det hela tiden en känsla av fart, kraft och stil.

Vilka spel tror du att du är ganska ensam om att sakna?