Nintendo mot världen

Till absolut ingens förvåning stämde Nintendo i förra veckan Pocketpair, spelutvecklaren bakom "Pokemón med vapen"-spelet Palworld. Spekulationerna har haglat och världens alla spelanalytiker har tävlat om att förstå sig på vilken grund det rättsliga anfallet vilar, men att det skulle komma kunde nog de flesta räkna ut med nästippen. Stämningen är den senaste i en lång och brokig rättslig historia, där minsta lilla (potentiella) intrång har jagats och krossats som att det ständigt handlar om Nintendos enda möjlighet till överlevnad. Med en bakgrund som jurist har det alltid kittlat lite extra i magen när Nintendo har gett sig ut och svingat med livet som insats, och denna gång bestämde jag mig för att gå tillbaka och gräva ner mig i den japanska speljättens historia för att försöka bli klok på varför de gör som de gör.

1983 var året då allting tog sin början. Allas vår älskade Donkey Kong, utvecklat av den unge Shigeru Miyamoto (och där en viss rörmokare gjorde entré för första gången), hade hamnat i strålkastarljuset. Universal Studios ansåg nämligen att Nintendos spel Donkey Kong bröt mot deras upphovsrätt till filmen King Kong, och stämde därför Nintendo i USA. Universal menade att både karaktären och konceptet i spelet var alldeles för likt deras ikoniska filmkaraktär. Nintendo försvarade sig med att Universal inte rimligen kunde äga rätten till King Kong och att berättelsen om jätteapan istället var att betrakta som allmän egendom. Det var på den grunden som den lilla nykomlingen Nintendo också skulle komma att vinna mot den allsmäktiga jätten Universal, i ett av de mest uppmärksammade rättsfallen i spelhistorien. Genom den friande domen i rätten fick Nintendo självförtroendet att etablera sig i USA och blev snabbt en "aktör att räkna med" inom spelindustrin. Som tack fick huvudförsvararen John Kirby en segelbåt för 350 000 kronor med namnet Donkey Kong, tillsammans med en exklusiv, global rätt att använda namnet för segelbåtar. Det är för övrigt heller ingen slump att John Kirby delar sitt efternamn med en viss annan känd Nintendokaraktär.

Även om Nintendo vann i den där ödesdigra rättegången skulle det visa sig att vad som hänt hade traumatiserat dem för all framtid. För, om man tänker efter, vad blev egentligen konsekvenserna för Universal efter domens utfall? Jo, i och med att det plötsligt hade fastställts att Universal inte hade ensamrätten till King Kong, tappade de allt skydd de hade haft tidigare för jätteapan och ett starkt IP hade försvunnit all världens väg. Mina tankar går omedelbart till termosen av alla ting, och hur det en gång, för länge sedan, faktiskt fanns ett företag som hette just Thermos. Efter att ha initialt ridit på vågen om att andra företag ville kalla sina produkter för termos (gratis marknadsföring!) så var det en dag plötsligt för sent att försvara sitt namn, eftersom namnet hade letat sig in i allmänvetandet. Och visst är det en termos du tar med dig, oavsett vad det är för märke, när du ger dig ut i skogen för att spela på din handhållna konsol? På precis samma sätt minns varenda kotte som har spelat sedan barndomen när ens farmor frågade "Ska du spela på din Nintendo nu?", oavsett vilken konsol det handlade om. Allting var ett (eller en) Nintendo, oavsett om det var Playstation eller för den delen Fia med knuff. Med rättegången mot Universal i sitt kollektiva kärnminne hade man förstått Thermos-problematiken tidigt: håll tag i din IP med ett järngrepp, annars försvinner du.

Genom åren därefter har Nintendo således sicksackat sig fram mellan ambitiösa stämningar och anklagelser om upphovsrättsliga intrång, ofta på gränsen till vad som kan uppfattas som inte bara småsint utan direkt onödigt. Ett strålande exempel är hur för bara några år sedan Nintendo blockerade Internet Archive från att distribuera en 27 år gammal spelmanual för Super Mario 64, som sedan länge hade slutat tillverkas. Ett annat exempel är hur de genomförde DMCA takedowns mot mods för Smash Bros och Zelda. Eller bara när de så sent som 2022 genomförde över 500 DMCA takedowns mot YouTube-streamers som använde deras soundtrack utan tillstånd, vilket resulterade i att många videos demonetiserades eller rent av togs bort för att skydda Nintendos upphovsrätt.

Exemplena är helt enkelt många och det går naturligtvis att säga mycket om Nintendos, i brist på bättre ord, beteende (låt oss aldrig glömma Techdirts rubrik "Nintendo Hates You"), men något är viktigt att komma ihåg i sammanhanget: deras spel är roliga att spela. Inte bara det. De är roliga att spela för den stora majoriteten av spelare, unga som gamla. Som Sony, Microsoft, Sega (eller Nintendo för den delen) skulle hålla med om: Nintendo har varumärken som saknar motstycke i genomslagskraft. För att försöka sätta lite perspektiv och faktiska siffror bakom mitt påstående: Pokémon har tjänat ihop motsvarande drygt 100 miljarder kronor, och är därmed världens bäst säljande franchise. På plats nummer två kommer Disneys Musse Pigg, som har tjänat in drygt 62 miljarder kronor. Musse Pigg dök upp för första gången 1928. Pokémon? 1996.

Med allt det här i bakhuvudet börjar det kanske klarna något. För, medan Microsoft står bakom Xbox med sin oerhört breda produktportfölj och Sony bakom Playstation på samma sätt, så är Nintendo helt enkelt sin IP. Sedan rättegången med stort R mot Universal så förstod Nintendo snabbt att deras järngrepp om sina Pokémon och sin Mario var nyckeln till deras överlevnad och framgång. Skulle deras varumärken urvattnas och bli generiska, skulle värdet i allt som var Nintendo försvinna. Därför uppfattar jag alltid det som lite väl enkelt att säga att man stänger ner streamers för att man hellre vill kapitalisera på liknande innehåll själva, eller att man stänger ner fanbyggda spel eller modifikationer av spel för att de ska kunna bygga liknande spel istället. Det klart att deras agerande ofta uppfattas som överbeskyddande på gränsen till hysteriskt, men frågan är inte "hur mycket kan Nintendo tjäna genom att plocka ner materialet", utan snarare hur mycket de kan förlora på att inte göra det. Varje gång deras varumärken på ett eller annat sätt används utan tillstånd riskerar de att urvattnas. Ytterligare ett exempel på detta är när Nintendos VD Shuntaro Furukawa i juli kommenterade att generativ AI kan användas "på kreativa sätt," men att dess användning även "väcker frågor kring immateriella rättigheter." Med decennier av erfarenhet av att skapa de bästa spelupplevelserna är Nintendo fast beslutet att fortsätta leverera något unikt som inte kan skapas enbart med teknik - och de är måna om att deras varumärke förblir starkt och exklusivt.

Så när en del ser Nintendo som ett klassiskt ondskefullt imperium när de strösslar advokater omkring sig, ser jag ett Nintendo som i decennier har varit fast beslutna att driva sitt företag framåt genom att säkra sina tillgångar för att kunna skapa underbara och unika spelupplevelser för människor världen över. Här kanske det är jag som är dum och naviv, men jag tror genuint inte att Nintendo får någon signifikant bad will av att vara överbeskyddande. Nintendos varumärken och spel är älskade av gamla och unga likväl, och jag personligen har äntligen bestämt mig för att köpa en Switch för att jag vill introducera mina döttrar för Mario, Pikachu och Zelda. Det är faktiskt fascinerande att jag känner samma kärlek för karaktärerna nu, och som jag längtar efter att introducera för mina barn, som jag gjorde när jag själv tog upp ett Gameboy för första gången och startade upp Pokémon Yellow. Det finns helt enkelt något fantastiskt och unikt med vad Nintendo har, och deras målsättning är att det fortsatt ska vara det i många, många år till.

Slutligen: jag skulle inte göra mitt jobb ordentligt om jag inte poängterade att det finns något oerhört ironiskt i att allting spårade ur efter Universals stämning 1983, och att det idag finns en egen avdelning på Universals nöjespark dedikerad till just Nintendo. Det är helt klart någon form av cirkel som sluts. Vilken vet jag dock inte.