Under 2005 spelade jag endast tre stycken spel: Grand Theft Auto: San Andreas, Resident Evil 4 och God of War. Alla tre titlar skiljer sig så klart på många sätt, men i grund och botten har de ändå två saker gemensamt: action och blod. Detta var vad jag för det mesta spelade förut - renodlade actionhistorier, ju brutalare desto bättre. Sedan hände något... Jag ledsnade.
Spola framåt sju år i tiden. När jag 2012 spelade God of War 3, var det tragiskt nog mest av pliktskyldighet. Jag ville (rättelse: jag kände mig tvungen att) veta hur Kratos berättelse skulle sluta. Egentligen kände jag mig mätt - för att inte säga spyfärdig - på genren action-äventyr, lite som Arne Weise när han en julafton i början av 2000-talet valde att inte dyka upp i teverutan. "Nej, nu får det fan vara nog", mumlade jag för mig själv när jag med likgiltig min hade tagit mig an den sista bossen i God of War 3.
God of War 3 är ett mästerverk som jag förut inte kunde njuta av.
Vad var felet? God of War 3 hade ju allt! Perfekt musik, klockren spelkontroll, grym story - ja, allt! Felet låg hos mig. Jag spelade God of War 3 när jag var som allra minst sugen på att spela God of War 3. Att spela något för att man måste är sällan en god idé, vilket var precis den känsla jag hade när jag tog mig an Kratos tredje gudsmiskar-partaj. Genren action-äventyr var en avklarad fas i mitt gamerhjärta, en exflickvän i spelväg.
Jag slogs av insikten att TV-spel inte längre gav den avkoppling som jag tidigare hade känt, utan att hobbyn började kännas mer som ett jobb. Så ska det givetvis inte vara, så därför ställde jag mig frågan: hur blir man enklast av med den känslan? Ett alternativ är så klart att sluta spela, hitta på något annat och sedan börja spela igen när man saknar känslan av handkontrollen (eller tangentbordet och musen) i händerna.
Eller så laddar man ner Limbo!
Limbo är sidescroller-spelet som blåste liv i min öppensinnighet.
Efter att ha laddat ner Limbo och pusslat mig igenom det svartvita, tvådimensionella äventyret, kom exalteringen kring TV-spel tillbaka. Vad skulle jag med ändlösa uppföljare till? Det fanns ju hur många titlar som helst, i främmande genrer, som lockade med sin originalitet! Inte minst öppnades mina ögon för gamla klassiker som jag ännu inte hade spelat, eftersom min tidigare inställning löd något i stil med "nytt eller dö".
Spola framåt två år i tiden. 2014, det vill säga i år, kommer jag att minnas som ett ganska fattigt spelår. Åtminstone sett till nya releaser, där halvtrasiga spel har varit mer norm än undantag. För min egen del var emellertid spelbiblioteket helt gigantiskt, eftersom jag sedan Limbo har upptäckt det där med digital spelåterförsäljning. Fenomenala indie-titlar, gamla bortglömda pärlor som jag helt har missat och nya spel i - för min del - nya genrer, har stått på spelmenyn á la Jerry under hela 2014. Topdown-rollspelet Divine: Original Sins hör till årets grymmaste upptäckter, vilket är ett spel jag aldrig skulle ha varit intresserad av med min tidigare inskränkthet och strategispels-förakt. Även The Walking Dead är ett mästerverk som jag förut skulle ha fnyst befängt åt. Peka-och-klicka i grafik som den 20-åriga Playstation skulle klara av? Pfft!
Ack så fel jag hade.
Telltales ångestfest The Walking Dead är en av de mest gripande historier jag har upplevt, oavsett medium.
Genom att ge mig i kast med spel som mitt gamla jag aldrig skulle ha brytt sig om, har spellusten de senaste åren varit större än någonsin. Att rota fram gamla konsoler såsom Playstation och Nintendo 64, samt ladda ned ändlösa titlar från Virtual Console och Steam, gör mig numera precis lika exalterad som att spela den senaste actionrökaren. Det gäller bara att förbise den i vissa fall uråldriga grafiken och vara öppensinnad kring att testa nya sorters genrer.
När Arne Weise slutade som julvärd, var det många som dömde ut det årliga programmet och proklamerade att de aldrig mer skulle se på skiten; någon annan kunde ju inte sitta där och tända ljus, det var ju Weises grej! Precis som action-äventyr var min grej... Få var de som tänkte på att herr Weise var trött och sliten, och att nya personer i rutan faktiskt kunde vara något positivt. Precis som spel i främmande genrer.
Jag behöver inte längre pausa från spelandet, utan det enda jag behöver pausa från är olika genrer som jag med jämna mellanrum ärligt talat får nog av. Detta för att istället testa på något helt nytt, trots att den konservativa skeptikern i mig protesterar. Han tystnar emellertid tvärt när jag blir överraskad och hänförd av en ny spelupplevelse! Det bästa av allt är att jag med denna helt logiska taktik, har börjat känna mig taggad på att spela igenom God of War-serien igen. Genren action-äventyr är nämligen innerst inne min favorit. Jag behöver bara vara lite otrogen för att inse det.
Det är över nu...